amalie79 skrev 2015-11-30 11:37:02 följande:
Jag hade också fått höra det, inte för att det egentligen är något fel på mig mer än oregelbunden mens som kommer kanske i snitt 8 ggr per år.
Jag och exet försökte lite men så gick vi isär i samma veva. Det tog iof lite tid för honom med hans nya också sen, så han började fundera på om det var något fel,men så tog det sig så de har en treåring nu.
Med min nuvarande så visste vi ju hela tiden att han kunde. De fick till båda killarna på första försöket. Han har även av medicinska skäl, en gammal sportskada, fått gått och kollat sig med jämna mellanrum fram tills 40, sista gången var för några år sedan när vi nyss träffats och då sa de att han hade väldigt pigga simmare för sin ålder. :)
Så jag fattade ju att det nog berodde på mig för vi har egentligen inte skyddat oss alls på nästan tre år, men eftersom jag inte brydde mig så värst hur det gick så sökte jag aldrig för detta, tänkte mer att ja ja, vi kör så här några år så kan jag iaf säga att jag försökte- det passade nämligen mig utmärkt att inte behöva fatta beslutet om barn aktivt.
Han visste från första veckan nästan att han ville ha barn med mig däremot så där var det ingen tvekan- hade det funnits det så hade jag nog aldrig lämnat det åt slumpen utan då hade vi fortsatt vara barnfria.
Min mens kan lätt ute bli i ett halvår eller längre om jag inte äter p-piller. Så jag var helt inställd på att vi skulle försöka i 6 månader och sen få söka hjälp.
Ibland blir jag verkligen fascinerad över hur vi människor försöker planera våra liv. En del av mina vänner är över 40 år och säger att de vill ha barn men att det inte passar just nu. Jag tror aldrig att det helt passar att skaffa barn, det kommer alltid bli en stor förändring och en uppoffring som man får göra, även fast det inte kommer förändra hela ens liv (om man inte vill det förstås).
Jag tycker att det väldigt starkt gjort av dig att tänka att händer det så händer det och att du funnit ro i det. Nu hände det ju och det är ju så klart lite läskigt :)