BF Januari 2016 :)
WiMe06 skrev 2016-01-11 12:58:56 följande:
Det känns jättebra 
åh, tack för tipset, ska kika direkt 
Inlägg från: mirakelspektakel
|
-
det förstår jag, vilken lättnad att det lutar åt att hon blir av med sonden! Jag tycker mkt av känslan av sjukhus och skörhet försvinner bums så fort sonden är borta! åh, tack för tipset, ska kika direkt
-
Jag tror att det kommer få den effekten på dig med. Låter som om du skulle behöva höra det sköterskan sa ungefär 10 gr till. Sen tänker jag att det kanske bli lättare att ta bebissteg, bestäm dig för att försöka gå ut med henne 10 min per dag. Och bara gå runt kvarteret. Och känns det bra så kan du ju utöka utflykterna?WiMe06 skrev 2016-01-11 14:11:03 följande:Ja, verkligen. Jag hoppas det ska få mig att känna så med. Pratade lite med sköterskan idag om att jag är så rädd för att ta ut henne eller att hon ska bli sjuk eller så, fick inte så mkt respons eller så men hon sa att vi inte skulle isolera oss och när det gäller att leka med kompisar för dem stora barnen så är det okej, bara inte här hemma tyckte hon och sen försäkra oss om att kompisen är frisk och sådär, sen vara noga med handhygienen så fort vi kommer hem och så. Och sen sa hon att ligger hon nerbäddad i vagnen och du tar en promenad så är det ju inte så att det kommer baciller som bara hoppar på henne. Jag vet ju allt det där men ibland tar det emot.
Jag skrev ett långt inlägg på mobilen till dig igår, men innan jag hann posta det så försvann det. Sammanfattningsvis så gick det ut på att våga be om hjälp innan det gått för långt och att du inte är ett dugg jobbig om du känner att du behöver mer stöd än vad du får just nu. För mig tog det typ ett år för mig att inse att jag hade en depression, för det var inget som hände mig, jag klarade mig ju alltid, inget man skulle gnälla över, det var ju bara att kämpa på. Först när jag väl kunde acceptera att jag hade en depression så kunde jag verkligen ta emot hjälpen som erbjöds. Man tjänar väldigt sällan på att vara duktiga flickan eller ensam är stark när psyket håller på att rasa samman. -
Stort grattis!!! Bra jobbat!! NJUT!!!MeEmmA skrev 2016-01-11 16:08:06 följande:
Min Lillplutt är här :)
En kille på 51cm, 3630g. Orkar inte skriva så mycket just nu, kommer mer uppdatering när vi har myst och syskonen har vart här.
Det verkar bara spruta ut bebisar just nu :) Längtar som attans och jag är ju inte ens i närheten av BF! -
STORT Grattis!!! njut och mys!!FrökenBlå skrev 2016-01-11 16:10:44 följande:
Hej! Inatt gick vattnet, extrem splasheffekt!! ;) Bråttom in till sjukhuset efter en nervös väntan på barnvakten. 5 timmar efter vattenavgången föddes vår pojk :D Allt har gått bra trots att det gjorde vansinnigt ont när det gick så fort på slutet. Han vägde 4172 g och var 51 cm lång.
Hinner inte läsa i tråden nu men skickar ett grattis till de som fått sina små och ett kämpa på till er som väntar! :)
-
jag förstår det, jag bara tänkte att om det är fler gynundersökningar som ska göras så kanske du blir tryggare gång nr 2 om det är samma läkare... Jag förstår att du är mer bekväm med en kvinna, så kände jag med tills jag gjorde VUL och inte hade något val, det var en man och han var den bästa gynekolog jag haft!Hame skrev 2016-01-11 16:17:13 följande:Det är nog svårt att hinna bygga upp något, det är ju bara två dagar till igångsättningen. Det får nog bli den läkaren som finns tillgänglig... Jag vet att det är störtlöjligt och gammeldags och allt möjligt, men jag har mycket hellre en kvinnlig läkare än en man. Det är inte det att jag tycker det är pinsamt att visa mig för en man utan mer att de omöjligt kan vet hur det känns.
-
Det är ingen fara, det är bara att fråga på, mina depressioner är överhuvudtaget inte ett känsligt ämne för mig. Det som fick bägaren att rinna över var att jag fick ett rejält psykbryt och gjorde en del destruktiva saker som hade som följd att min dåvarande relation tog slut (relationen i sig var en stor bidragande faktor att jag hamna i depressionen från början, men jag hade inte förmåga att se det eller ta mig ur den.) Mina närstående såg att jag mådde dåligt långt innan detta hände men kunde inte göra så mkt. När jag väl föll, fick jag hjälp av min mamma att få kontakt med sjukvården som i sin tur gav mig remiss till en terapeut. Det tog mig allt som allt kanske 1,5 år att ta mig ur depressionen samt att bearbeta vad som hänt. Men det var inte så att det var nattsvart under hela denna period, utan det gick och upp ner. När jag gick in i nästa depression så hade jag mkt lättare att be om hjälp och jag gjorde det mkt tidigare vilket gjorde att jag kom ur den mkt fortare, trots att det var mkt mer komplicerade omständigheter.WiMe06 skrev 2016-01-11 17:41:09 följande:Det var ett klokt råd med promenaderna. Att ta bebissteg kan nog vara en bra början.
Det är så svårt att veta bara om man behöver reda i ngt. Igår kväll fick jag världens psykbryt på mannen och undrade om han ens ville ha sin dotter. Herregud liksom, nu är jag så sjukt trött på alla hormoner som man inte kan styra över! Vart kommer dem ifrån egentligen?! Fick ha mannen hemma en extra dag, så först imorgon börjar han jobba och jag har bestämt mig för att jag ska skjutsa barnen till farmor och farfar.
Förlåt om det är känsliga frågor, du behöver inte svara om du känner att dem är för närgångna. Var det ngn annan som uppmärksammade dig på att du kunde fått en depression eller kände du själv att du inte mådde bra? Hur lång tid tog det för dig att komma ur depressionen?
Jag är nog som du där att det händer aldrig mig, varför gnälla, det är bara att kämpa vidare. Tror inte jag skulle känna själv om man hamnade i en depression.
Idag skulle iallafall vår neo-sköterska kontakta bvc, så hoppas på att få en bra sköterska där.
Jag tycker inte alls du ska jämföra min erfarenheter med vad du upplever nu, men jag tror att du inte kommer ångra dig om du ber att få prata med en psykolog, som kan hjälpa dig att sortera vad som är rädslor, hormoner och kan ge dig redskap att hantera situationen och ge dig ett annat perspektiv.
Vad bra att din man stannade hemma en dag till. Jag har redan nu börjat prata med min sambo vad det är för tecken som han ska vara uppmärksam på, så att han kan se till att jag får hjälp snabbt om jag börjar tendera på att få en förlossningsdepression. Vad säger din man? Kanske du kan få hjälp av honom att ta kontakt med psykolog om du tycker att det är jobbigt att ta det steget själv (det var iaf skitjobbigt för mig, det är lite som att lägga sig på rygg och ge upp)? -
låter som det bästa som kan göras under omständigheterna. tycker även att du ska vara tydlig med att du inte vill ha kommentarerna som "se så bra det gick", "det var ju inte så farligt" osv utan de istället gärna får säga "fan vad bra gjort att du klara denna jävla skitundersökning!!!"Hame skrev 2016-01-11 19:38:31 följande:
Tack för allt stöd! Nu har jag iaf pratat med min aurora. Hon kunde såklart inte säga så mycket eftersom de inte vet om jag är mogen eller ej. Dock visste hon att hon jobbar på onsdag morgon när vi har tid så hon ska ta emot oss då och vara med under bedömningen. Det känns iaf lite bättre, hon borde ju respektera det som står i min journal eftersom hon skrivit den
Sedan sade hon självmant utan att jag nämnde det att det finns ju olika metoder och den med ballongkateter kanske inte är den bästa för dig.
Hon sa att gynundersökningen egentligen ska göras av läkaren som gör bedömningen, men att hon kan fråga hen om det är ok att hon gör den. Kommer fortfarande tycka att det är jobbigt men henne har jag iaf träffat några gånger och jag vet att hon tar det på allvar.
Nu får jg återgå till att hoppas att det startar av sig självt, har ju drygt ett dygn kvar
-
Stort grattis!! skönt att allt gått bra och att ni fick en fin upplevelse!! <3minahjärtan0609 skrev 2016-01-11 21:45:08 följande:
En kort uppdatering från förlossningen. En alldeles perfekt flicka föddes kl 19 ikväll. Det blev en intensiv men fin förlossning på ca två timmar från att vi kom in i sal. Lite fika och promenad i korridoren innan det satte fart på allvar. Vi blir kvar över natten och får åka hem i morgon förmiddag.
-
fy på bebisar att skrämmas så där!! Skönt att det bara var skrämsel och att allt såg bra ut!elinville skrev 2016-01-11 21:24:34 följande:Grattis!!
Åh vad avis jag blir på er som fått era, jag längtar nu!!
Hade lite av en skräckupplevelse idag. Haft fullt upp och kom på ikväll att jag inte känt bebisen sen lunch. La mig i soffan och min son la sitt huvud på magen, pratade med bebisen och klappade, något som alltid får igång bebisen men inte ett smack. Blev så klart direkt superorolig. Buffade och puttade men det enda som hände var att det kändes som jag flyttade runt en lealös kropp i magen, inget gensvar alls! Bebis brukar annars vara så lättväckt och lätt att få svar från när man buffar. Provade det mesta, glass, läsk, isvatten mm mm men till sist åkte vi in. Jag var så nervös, rädd och ledsen när de skulle sätta CTG, beredde mig på det värsta men så fort de spänt banden protesterade bebis hejvilt! Herregud unge att skrämmas så!! Låg i CTG i en halvtimme och sen kollades fostervatten och bebis lite snabbt med UL o allt såg bra ut. Vilken lättnad!! -
Vilken jäkla hjältinna du är! Jag blir tårögd! Vad modig du har vart, tänk att trots alla komplikationer så klarade du det utan att slå någon! :) Vad otroligt glad jag blir att höra att du fick en BM som fattade dig på en gång och att din fantastiska sambo räckte till för dig. Jag är helt säker på att ni kommer bli mer sammansvetsade än någonsin efter detta.amalie79 skrev 2016-01-11 23:29:43 följande:
Oj så mycket hinner inte kommentera ikapp!
Framförallt så tänker jag på dig Seven, vilken upplevelse. Hoppas du repar dig snart och kan njuta av din bebis!
Nu har det kommit många bebisar minsann grattis till alla, så duktiga vi är! Ja jag säger vi för även om jag fick panik och skrek under förlossningen så klarade jag det! Jag klarade droppen och sugklockan och klippet och tom att Edan inte tog som den skulle. Dessutom så blödde jag 2,3 liter och fick 2 påsar blod så det blev lite mer drama än jag önskat och jag grät och mådde skit men jag överlevde!
Mycket tack vare att sambon var helt otrolig, kolugn och visste precis hur han skulle hantera mig, och världens goaste barnmorska på Mölndals förlossning. Tyvärr så fick hon inte vara med hela vägen men hon kom ner till oss på lördag kvällen på BB bara för att kolla upp oss och hon hade dessutom ringt in när hon kom hem på morgonen för hon hade inte kunnat gå och lägga sig utan att veta hur det gått!
Allt startade med vattenavgång på onsdag kväll bara sådär. Vi åkte in för koll, inga värkar, men på väg hem startade de. Hann vara hemma i två timmar, i duschen, sen fick vi åka tillbaks. Jag är såklart skiträdd och gråter av smärta men tror det är jag som är mesig- det har ju just börjat. Men denna otroliga bm, jämngammal med mig, ser mig i ögonen och säger: du ska ingenstans, är du inte igång och mår så här så får vi sätta igång dig.
Men jag var 7-8 cm öppen så det var helt klart riktiga värkar från start, samma som för min syster. Från ingenting vid kollen tidigsre på kvällen till detta.
Resten av natten är ett enda virrvarr. Läkare tog prov på barnets skalp pga hjärtljud. Jag får antibiotikadropp pga feber. Edan tar inte utan tillslut säger bm till om spinalbedövning så jag får en välbehövlig vila. Det kliar överallt av den så sambon får klia, hela jag vrider mig av klåda :)
Morgonen kommer och jag krystar, växlar mellan liggande och stående på knä, inte så ont men detta helvetes tryck. Han åker upp och ner men kommer inte hela vägen. Orken tryter och tillslut säger läkaren ifrån att det blir sugklocka.
Ut kommer han pp första försöket och jag tror jag ska dö. Minns att jag sa till sambon att nu dör jag ju och säg till mamma att jag älskar henne. Och att jag aldrig mer får se Blixten( min gamle katt) och att jag hade velat se min systerdotter växa upp.
Men ut kom han och upp på mitt bröst. Sen fick sambon ta honom för jag blödde och blödde. Såg högvis med blodiga trasor medan jag flåsade lustgas, fick lov att behålla den.
2,3 liter blod fattigare och inlindad i täcken låg jag kvsr på förlossningen hela eftermiddagen, sov och blrv matad av sambon med pannkaka och saft.
sen fattade eftermiddagspersonalen beslutet att ge mog de två påsar blod som beställts o efter det så var jag på väg åt rätt håll igen.
Pojken var 53 cm lång och 4565 tung. Åtta kilo rasade av mig tills jag kom hrm igår. Nu ammar jag och myser med honom och hoppas det rinner till så att jag räcker till för denne store lille kille. :)
Och ont i stygnen i rumpen men annars är allt ok.
Du kommer räcka till för din prins även om inte mjölken gör det. Jag blir väldigt glad av att höra att du trots allt verkar mår rätt bra psykiskt och att du verkar funnit dig i mammarollen trots farhågan att den inte skulle infinna sig (även fast det kanske är väldigt tidigt att göra uttalande om det än) <3