BF Januari 2016 :)

Idag är känslorna verkligen all over the place. Amningshormonerna rusar nu när mjölken runnit till och jag gråter värre än Arvid, för han gråter knappt alls än, bara äter och sover.

Gick en promenad med honom och stannade säkert fem gånger för att kolla så att han hade det bra, inte var för kall och inte för varm, osv. Nu har jag suttit och ammat och grinar ömsom för att det gör ont i baken, ömsom för att jag längtar efter att få ligga lite jämte sambon och smekas och kramas med honom men han är sjuk och håller sig borta från oss. Gick på toa förut och grinade för hur jag ser ut därnere och undrade när den kommer bli hyfsat normal igen. Men borde väl snarare se det som ett friskhetstecken att jag tänker tanken att jag längtar tills jag kan vara intim igen- för det gör jag faktiskt. Det var ju liksom typ sex tisdag, förlossningsstart onsdag.

Och så denna rädsla att någon ska komma och ta honom ifrån mig, att det ska vara ett skämt, stt jag ska tappa honom i golvet eller lägga mig på honom. Min mamma frågade förut om han ligger i sin säng något- ja sambon la honom en stund där igår för att vi höll på med maten, men skämtar du, inte kan jag låta honom ligga där ensam - fånigt, han sov hur gott som helst. Idag skulle jag sova när han sov för han vaknar ju i natt sen men det är skitsvårt för jag vill ju bara ligga och glo pp honom.

Snälla säg att lite av detta lättar snart. Vet knappt var jag ska göra av allt jag känner stundtals :)

Förstaförsökaren26 & qatteriin - även om det inte startar någon förlossning så är det ju härligt att det finns energi till de barn som är utanför magen! Min dotter har varit mycket gladare sista dagarna när jag fått tillbaka energin igen. Men det är inte alltid lätt att leka när magen är i vägen ;)

Ja, jag kan tycka att bvc ska vara för sig. Nu är alla andra i familjen listade på en privat vårdcentral så jag fick hem ett brev häromdagen att Wendela också blir listad där och ville vi inte det skulle vi fylla i lappen och skicka in, men nu vill vi ju såklart ha henne listad på samma vc som vi andra. I brevet står även att hälsokontroller sker på bvc och gäller det sjukdomar så är det vc vi vänder oss till så jag kan ju tycka att vc som ligger här vid bvc borde ju inte bli inblandad. Som jag förstår det med så har väl bvc egen läkare och psykolog. Hmm, får kanske fråga sköterskan på måndag.

Det är några personer som vi har en väldigt komplicerad relation till som jobbar på vc här och jag vill absolut inte under några omständigheter att dem ska veta ngt om oss så därför är jag lite orolig. Men dem borde ju logiskt sett inte blanda in den vc eftersom vi inte tillhör den och dem borde ju inte kunna blanda in dem utan vår vetskap ändå.

Förstår att du känner att du vill ha nära, det är därför jag gärna vill att detta bvc ska funka för oss, vill gärna kunna ta promenader dit och så ligger det nära barnens skola med. Men jag fattar verkligen att du helst inte vill ha den vc egentligen med tanke på senaste dagarnas behandling av din man. Denna sjukvård alltså ibland, så krångligt!!

Shit vilken flashback jag fick när jag läste det här! <3 Tillochmed det med intimiteten - jag som har rätt lite sexlust i normalfallet hade mycket mer lust efter förlossningen (när vi inte kunde dessutom!! Suck!) som om allt liksom blev förstärkt. Hormonerna är fan inte att leka med. Jag känner precis igen dina rädslor och jag ser inte fram emot att hamna där igen! Men det blir lättare, lite i taget! Blir det mot förmodan inte det så finns det hjälp att få, men det låter helt normalt det du beskriver. Och det där att inte kunna sova för man måste kolla på honom... och frågan om det verkligen är på riktigt, om man ska få behålla honom... japp, kan bocka av precis alltihop! Det blir bättre!

Idag är känslorna verkligen all over the place. Amningshormonerna rusar nu när mjölken runnit till och jag gråter värre än Arvid, för han gråter knappt alls än, bara äter och sover.

Gick en promenad med honom och stannade säkert fem gånger för att kolla så att han hade det bra, inte var för kall och inte för varm, osv. Nu har jag suttit och ammat och grinar ömsom för att det gör ont i baken, ömsom för att jag längtar efter att få ligga lite jämte sambon och smekas och kramas med honom men han är sjuk och håller sig borta från oss. Gick på toa förut och grinade för hur jag ser ut därnere och undrade när den kommer bli hyfsat normal igen. Men borde väl snarare se det som ett friskhetstecken att jag tänker tanken att jag längtar tills jag kan vara intim igen- för det gör jag faktiskt. Det var ju liksom typ sex tisdag, förlossningsstart onsdag.

Och så denna rädsla att någon ska komma och ta honom ifrån mig, att det ska vara ett skämt, stt jag ska tappa honom i golvet eller lägga mig på honom. Min mamma frågade förut om han ligger i sin säng något- ja sambon la honom en stund där igår för att vi höll på med maten, men skämtar du, inte kan jag låta honom ligga där ensam - fånigt, han sov hur gott som helst. Idag skulle jag sova när han sov för han vaknar ju i natt sen men det är skitsvårt för jag vill ju bara ligga och glo pp honom.

Snälla säg att lite av detta lättar snart. Vet knappt var jag ska göra av allt jag känner stundtals :)

Haha det fanns det verkligen inte egentligen, jag höll på att dö, hahaha!

Tack snälla du, nu känner jag mig mer normal, när andra bekräftar stt det man känner är ok... :)

Det där med intimiteten tror jag för mig handlar om att se sambon med den lille. Jag visste att min sambo är en bra pappa. Men att se honom gosa hud mot hud med denna lilla kropp mot sin varma stora nallekropp, det sätter igång saker i en så man bara hisnar.

Och han var underbar under förlossningen. Barnmorskan hade berömt honom också när jag var halvt väck fick jag höra efteråt. Han stod där han stod med lustgasmasken tills jag fick spinalbedövning då fick han gå ifrån lite. Han kliade mig när bedövningen gav mig klåda och matade mig med bitar av pannkaka efteråt liksom.

Jag visste att han var en riktig man innan också men han växte i mina ögon efter detta. Jag hade inte klarat detta utan honom.

Haha ajdå! Men då är det bra kämpat av dig!! O skönt att du får lite avlösning imorgon då

Ja, jag försöker ta tillvara på tiden som är kvar. Hon är verkligen mammas tjej så det kommer å bli tufft när bebisen kommer.