Hur ska jag få känslor för mitt barn?

Det är nog svårt för de flesta att knyta an och förälska sig i ett litet grått skelett på en skärm. Det känns ju så himla långt borta trots att man bär på barnet.

Känslorna man upplever när man är gravid är inte alltid vad man väntar sig.

Allt kommer gå toppen ska du se, ni har något alldeles fantastiskt framför er :)

Allvarligt. Vad spelar kön för roll? Hoppas på ett friskt välskapt barn.

Hade aldrig sånna översvallande känslor.

Min bm sa att endast hälften får de känslor vid förlossning, resten får det med tiden.

För mig har känslorna kommit efterhand. Jag älskar min 3-åring, men det var aldrig en plötslig djup förälskelse vid första ögonkastet. Jag tänkte mest "vad skrynklig hon är" eller något liknande när hon föddes. Ju mer jag lärt känna henne desto mer djupnar känslorna. Bli inte rädd om du inte direkt känner "den starkaste kärlek du upplevt". Det kommer! Och det är inte bråttom. Du är en toppenmamma ändå för just ditt barn.

Mina känslor för min dotter kom inte förrän vecka 10 i graviditetsveckan.

Innan vecka 10 tyckte jag abort var en bra grej.

Men det slog till vecka 10 som en hammare.

Och jisses vad jag hade kärlek mot den lilla tjejen som växte i magen.

Till oss sa de på ultraljudet att det skulle bli en gosse.

Dem sa det två gånger.

Jag bara visste att det var en flicka.

Pappas lilla gulle flicka.

Jag har 3 barn

Med den första kom känslorna efter 3 dagar
Den andra efter ett par månader (alltså de övergick från tycka väldigt mycket om till älska) och med trean tog det några veckor.

Har aldrig riktigt kopplat bebisen som kommer till graviditeten. Nu låter det lite som att jag inte gillat mina barn på ett bra tag men jag syftar mer till när jag verkligen känt på djupet att jag verkligen älskat den lilla individen. Innan dess har jag tyckt mycket om och velat "ta hand om".

Har heller aldrig tyckt ultraljudet varit något speciellt, bara ett konstaterande att det bor någon där som är frisk och har ett kön. Vet att många känner som du, tyvärr är det något som är lite tabu, alla förusätter ju att man skall vara överlycklig hela tiden som gravid och ännu mer när bebisen är ute trots att man både kan ha hormer i omlopp och bara känna sig förvirrad och förtvivlad. SÅ ta det lugnt, det är lika normalt att känna de där himla stormande känslorna direkt vid plusset som några månader efteråt.

Men det var en flicka sen eller :)?

Precis vad jag behövde höra. Tack för att du delar med dig! Sen mår man ju inte bättre av att höra hur folk grät vid plusset eller ul. Då känner man lite "varför känner de så när kah absolut inte gjorde det?" Vilket spär på allt.

När jag var gravid så var jag och pojkvännen övertygade om att det var en liten kille. Vi bestämde namn och pratade om barnet som "honom". Vi var jätteglada åt vår lilla son. På RUL:et låg barnet med benen i kors så det gick inte att se kön, men vi kände att det var en pojke. Jag grät inte alls på RUL:et, det kändes som en röntgen ungefär och jag hade inga känslor för min son då, det var för overkligt på något sätt. Graviditeten kändes mer som någon sorts sjukdom. Förutom min epilepsi var jag gravid. Två saker jag hade "drabbats av".

När det var ungefär en månad kvar gjorde jag ett tillväxtultraljud. Bad dem då att kolla kön för jag visste ju att även om jag kände att det var en liten kille så kunde jag ha fel. En liten tjej såg de då. Jag blev helt chockad, jag kände ju att det var en kille! Jag blev dock inte besviken, utan vande mig snabbt vid tanken på att jag skulle få en dotter. Pojkvännen också.

När dottern sedan tittade ut så fick pojkvännen någon tår i ögat, men jag grät inte alls. Det var för overkligt på något sätt. Det tog några veckor innan jag verkligen kunde förstå att mitt liv nu var helt förändrat och att det numera skulle kretsa kring dottern.

Idag är dottern 8 månader och jag älskar henne villkorslöst. Dock händer det ibland att jag "glömmer" henne. Tänker t.ex. att jag ska ta sovmorgon men kommer i nästa sekund på att det ju inte är jag som bestämmer sådant numera. Jag sörjer absolut inte sonen jag inte fick utan är överlycklig att det blev just hon. Kan inte tänka mig något bättre barn!

Mina känslor har kommit när barnen fötts. Hade räknat med att det skulle ta några veckor men det kom omedelbart som jag fick hålla om barnen. Men jag tror att mina känslor blev så översvallande framförallt på grund av att jag inte räknat med att känna så mycket.

För känslorna var mycket mer översvallande för första barnet än för andra och det trorjag beror på att jag med första barnet var helt oförberedd på att älska det direkt och med andra var förberedd på att jag skulle göra det.

Samma här, kändes inte så mycket i början alls. Tyckte mest nyfödda ser ut som fula gamla gubbar :p

Jag hade aldrig några känslor för min son under graviditeten. Jag var självklart tacksam för att han var frisk men jag var så koncentrerad på att vara gravid då vi hade försökt så länge. Sen efter förlossningen var jag så medtagen av den att jag var tvungen att be barnmorskan att ta bort honom från mitt bröst, ville verkligen inte ha honom där. Jag var helt enkelt tvungen att få andas lite först. Efter någon halvtimme gick det bättre. Nu är han fyra månader och det är först nu jag kan säga att jag älskar honom. Det är som någon annan skrev, det har gått från att tycka om till att älska.

Det var en av mina bästa vänner som sa det till mig: "Man behöver inte bli helt överlycklig så fort ungen kommer ut, det finns inga rosa moln. Skäms inte ifall du inte känner överväldigande kärlek i början" och jag råder dig att ta samma råd! Det kommer... Nu ska du bara njuta av att vara gravid och att bara vara två.

Ta det lugnt, med första barnet kan man inte förstå hur det verkligen är att bli förälder, för det är olika för mammor och pappor också. För mig infann sig den där lejonmamma instinkten, oron och det dåliga samvetet om man gör rätt direkt. Det är en beskyddarinstinkt som innebär att man är konstant medveten om att man har ansvar för en liten individ och är beredd att försvara den till varje pris. Man är på sin vakt att okända inte kommer för nära och reagerar på varje ljud eller inte ljud barnet gör. Men min son är nu 3,5 år och kärleken jag har för honom är obeskrivlig och mycket större och intensivare än när han föddes. Har också en dotter på sex månader som bara sov och åt de första månaderna, hon var i stort sett aldrig ledsen utan helt nöjd( till skillnad från min son som fick ersättning efter tre veckor eftersom han var hungrig och bara ville sova bredvid mig) så kände jag inte att hon behövde mig på samma sätt och hon sov hela tiden så jag lärde knappt känna henne. Nu är hon verkligen en individ och jag älskar henne av hela mitt hjärta och hon behöver mig på ett annat sätt. Dina känslor kommer och de förändras, precis som du den sekunden du blir mamma, det mest fantastiska dom finns enligt mig.

Tusen tack för alla svar! Var bara inte beredd på att det inte kändes något. Men verkar ju inte vara ensam så känner mig lugnare och mår lite bättre.

Under graviditeterna har jag bara känt agg mot barnen. Jag mår riktigt dåligt både psykiskt och fysiskt, och har till och med gjort två aborter för att jag inte klarat av det djupa svarta hål jag faller ner i. Har t.o.m. övervägt självmord alla graviditeterna.

Detta har ändrats när barnet fötts, med den första när den var 4 dagar och slutade andas (fick hjälp att komma igång igen) och med den andra redan samma dag som den föddes.