jag går under snart!

Vet du ts, visst, det är tråkigt att det hände, men det är längesen. Din fru har med sina handlingar sedan dess visat att du är mannen hon älskar, att det är dig hon vill leva med.
Ta det inte så hårt, vet att det är lätt för mig att säga... Men ibland tror jag att det har blivit så tabu med otrohet, vi tror liksom att vi måste se det som 'the end of the world', något som aldrig går att förlåta... Jag håller helt enkelt inte med. Jag tycker att man måste acceptera att folk ibland begår misstag, att man råkar handla utan att tänka på konsekvenserna, och plötsligt är det för sent... Det viktiga däremot är hur man löser situationen när man kommer på att man gjort något man inte vill, något man ångrar. Och där har faktiskt din fru skött sig exemplariskt, hon bröt med honom, givetvis för att hon förstod att det var dig hon älskade.
Bestäm dig för att lägga det bakom dig, se till att du frågar alla frågor du har så att de inte fortsätter snurra i huvudet, sen bestämmer du dig för att lämna allt det i det förflutna där det hör hemma.

Förlåt , släpp och gå vidare.

Ledsen för din skull. Grym situation du har hamnat i ofrivilligt. Jag är man och jag har inte accepterat och skulle inte kunna acceptera att sånt hände mig igen. Har två barn och skild. Du har att välja att antingen vara sann mot dig själv, dina värderingar. Eller också att lära dig leva, kompromissa att leva med något trasigt i ditt liv. På sätt och vis, lära dig acceptera att älska henne men inte fullt ut längre för som jag förstår älskar du inte det faktum att hon var otrogen mitt dig, ert liv, familj... Hon gjorde ett val en gång i tiden och det kan du också göra, om du inte hamnar i skuldfällan. Dvs. skuldkänslor för att du riskerar att splittra familjen, när det i själva verket är hon som har gjort det och struntat i konsekvenserna. Bli av med det, jobba på det, förlåt henne och dig själv och gå vidare och ta hand om dina barn den tid som tillfaller dig sen. Förresten.... Att otrogna säger att sexet inte var bra... really?? För att inte tala om det känslomässiga sveket... ditt val, lycka till och hoppas du tar det rätta beslutet för dig och dina barn. Vilket det nu blir för dig och känns ok. Hon kan däremot göra sina egna val, du behöver inte göra det åt henne.

Du har naturligtvis rätt i att hon gjorde ett val.

Jag hade inte brytt mig speciellt mycket ( tror jag) om hon beslutat sig efter hon hånglat första gången för att det fick räcka.

Hon tog då beslutet att fortsätta att träffa honom, han å sin sida fortsatte att träffa mig antagligen för att få reda på om jag skulle lämna.

Han blev kär i henne nämligen! Hon blev det inte.

Det vet väl alla att det inte känns speciellt kul att veta att man legat i samma säng och sovit men en kvinna som kommit hem nyknullad!

Det är fruktansvärt när dessa tankar kommer!
Ibland känns det lätt att förlåta för att det var längesen, men va fan!
Hur kan hon ha levt med detta i alla dessa år? Jag fattar det inte!
Jag hade inte klarat det.

Har också blivit utsatt för otrohet men i mitt fall rätt nyligen, ca ett halvår sedan. Hon gjorde en "klassiker" o var otrogen med en kollega på en julfest med jobbet. Vi är fortfarande ihop men då o då kommer tankarna o bilder i huvudet på dem tillsammans tillbaka och det är svinjobbigt. Innan detta hände hade jag alltid tänkt att om någon tjej skulle vara otrogen mot mig så skulle jag lämna henne omedelbart, men när det väl hände ville jag nog ändå försöka få det bra igen. Vi har varit tillsammans i 19 år, halva vårt liv och har två barn.

känner igen mig i vad du säger precis!

Hade jag varit i dina kläder hade jag stannat kvar med frun men varit otrogen tillbaka med hennes bästa väninna, så hade det stått 1-1, undrar hur hon hade reagerat då.

Vi har nu gått på ett samtal hos en terapeut.
Kvinnan där sade väl ungefär samma sak som jag förväntat mig och tog upp de saker som jag har svårast för

Dubbelt sviken av både fru och "kompis".
det pågick flera månader utan att jag fick veta nåt.
Alla år som gått där jag känt att nåt innerst inne hänt men som bara avfärdats.
Jag känner nu att min sorg över detta börjar övergå i vrede och jag får otroliga humösvängningar. Ena minuten känns det som att det inte är nåt att bråka om för att sedan övergå i total känsla av svek och hopplöshet.
Jag kan nu i alla fall sova på nätterna och käka utan att vilja kräkas upp skiten.

Nån som vet hur länge man kommer att befinna sig i detta tillstånd innan man blir som en vanlig människa igen?
Ska tillägga att min fru nu är helt underbar! Just nu är hon den som jag alltid vill att hon ska vara. Vi har inte pratat så här mycket sedan vi var nykär för längesedan.