• Lalinandanenon

    jag går under snart!

    Då har min inställt sig till den inte så smickrande situationen av att blivit bedragen! Jag har varit tillsammans med samma kvinna i 17 år, vi har 3 barn och varit gifta i 7 år.  


    Detta hände för 10 år sedan, och det skedde med en nära vän till mig. Det pågick flera månader bakom min rygg. Jag fick reda på detta för några dagar sedan och jag är helt förkrossad.


    Jag kan på fullt allvar säga att jag hört till kategorin att anse att man aldrig kan förlåta en otrohet, speciellt som om det nu hänt med en vän. Jag hade direkt sagt åt den berörde att ?lämna ludret? eller nåt sånt.


    Nu när jag befinner mig i samma situation så tänker jag helt annorlunda! Allt bara snurrar och jag försöker att förstå. Jag tänker tillbaka på tiden som var då med fasa. Jag minns att som jag kände det var ett lyckligt förhållande plötsligt blev kallt och hon blev frånvarande och jobbade och jobbade.


    Det var en mycket jobbig tid på alla sätt och vis men det blev bättre och bättre och sedan t om mycket bra och vi skaffade då vårt första barn.


    Så här nu i efterhand känns det jäkligt bittert när jag tänker på att samma kille som hon låg med var den som jag anförtrodde mig åt för att jag mådde så dåligt. Jag sade t om att jag var glad att han fanns och lyssnade på mig! Snacka om att jag känner mig extra bedragen. Jag känner det som en kniv i bröstet hela tiden, jag kan inte sova, eller äta! Det var hon som avslutade deras förhållande då hon inte ville såra mig mer.


    Min fru är förkrossad nu också! Vi sjukskrev oss när detta kom fram och har nu pratat och pratat och pratat i 2 -3 dagar. Hon vill göra allt som står i hennes makt för att jag inte lämnar henne och svär på att hon inte är samma människa längre. Hon ångrar sig så otroligt mycket!


    Jag vet inte hur jag ska tackla detta! Allt är bara en stor röra. Vi bor i en kåk med 3 barn. Vi har precis anlitat en byggfirma som ska bygga ut kåken i sommar. En utbyggnad vi har planerat flera år som nu äntligen blir av ( eventuellt då?).


    Ingen av oss kommer att ha råd att bo kvar ensam. Vi har 3 barn och gemensamma vänner. Vi tjänar ganska bra och har ett lyckligt liv.


    Det är fan inte bara att lämna det! Samtidigt så vet jag att jag ALDRIG kommer att se henne på samma sätt igen. Den människa jag älskar och har levt nästan hela mitt vuxna liv med visar sig nu vara en annan.


    Jag vet varken ut eller in. Jag är bara så otroligt jävla ledsen och skivan med dem tillsammans och när de planerade att svika mig snurrar hela tiden i huvudet.


    Hon vet inte varför hon gjorde det, han visade intresse och hon blev smickrad! Sexet dem mellan var inte speciellt bra ( av nån anledning är det viktigt för mig). Det var mer för att hon gillade hans uppmärksamhet. Hon ångrar sig som sagt väldigt mycket och ?gör allt? för att vi ska glömma och gå vidare. Hon vågade inte säga nåt då för att hon ?visste att jag skulle lämna henne? och för att hon fortfarande älskade mig. Fan det låter helt sjukt nu!


    Jag och min sida har väldigt svårt att förlåta att hon inte sagt något tidigare. Själva sexakterna dem mellan bryr jag mig faktiskt inte så mycket om ( även det kommer som en chock nu märker jag). Det som gör mest ont är att de planerade det efter de hånglat första gången ( jag sov bredvid då i ett annat rum för övrigt). Och att den människa jag trodde jag kände visar sig vara en annan!

  • Svar på tråden jag går under snart!
  • Anonym (Lisa)

    Han är inte den jag trodde att han var.  
    Vi fortsatte tillsammans, mycket pga att vi haft en otroligt bra och kärleksfull relation, inga bråk någonsin. 

    Enda svaret på min fråga varför han gjorde det, var att han ville ha bekräftelse, och att han kände sig osäker på vår relation.  Vilket han inte berättat tidigare för mig...

  • Om aldrig

    Otrohet är fruktansvärd att ta sig igenom, men denna föreläsning (ca 20min) är såååå bra och klokt. Rekommenderar den för alla... Det behöver inte vara förhållandet i sig eller partnern som gör att man går över gränsen - utan som ett uppror mot den man själv blivit. Hon är ju annorlunda nu - och ni närmre. Tänker det finns så många saker man kan göra mot varandra som kanske är värre än en otrohet, om den efteråt ändå ledde till något ännu bättre.

    www.ted.com/talks/esther_perel_rethinking_infidelity_a_talk_for_anyone_who_has_ever_loved

  • Anonym (Lisa)
    Om aldrig skrev 2016-02-05 19:57:40 följande:

    Otrohet är fruktansvärd att ta sig igenom, men denna föreläsning (ca 20min) är såååå bra och klokt. Rekommenderar den för alla... Det behöver inte vara förhållandet i sig eller partnern som gör att man går över gränsen - utan som ett uppror mot den man själv blivit. Hon är ju annorlunda nu - och ni närmre. Tänker det finns så många saker man kan göra mot varandra som kanske är värre än en otrohet, om den efteråt ändå ledde till något ännu bättre.

    www.ted.com/talks/esther_perel_rethinking_infidelity_a_talk_for_anyone_who_has_ever_loved


    Fattar inte riktigt,  kan du förklara i korthet vad det handlar om? 
  • Anonym (R)

    Efter 10 månader mår jag fortfarande dåligt ibland, precis som du säger, det värsta är när jag är ensam. Det praktiska delen fungerar bra, alltså äta, sova, jobba osv men tankarna snurrar i hjärnan typ hela tiden. Vårt förhållande har blivit bättre, men ibland är det tveksamt om jag vill ha det här... det känns som om det är redan försent eller något sånt. Det värsta är att idealbilden av den kvinnan jag älskar sprack helt plötsligt, det är typ som om man måste bygga upp ett nytt förhållande med en ny kvinna. Går du inte hos psykolog? Det kanske kan hjälpa något att prata med någon. Det gör jag, och jag har lärt mig väldigt mycket, fick lära känna mig bättre och blev lugnare så småningom. Sakta men säkert blir allt bättre, hoppas att du kommer att må bättre snarast. 

  • Anonym (R)
    Lalinandanenon skrev 2016-02-05 13:54:23 följande:
    läs mitt förra inlägg. Kan väl tillägga att utbyggnaden är klar. Vi bor nu i ett fint hus! Barnen mår också bra, främst min dotter som tog illa vid sig av att se mamma och pappa ledsen. Jag visar inte att jag är ledsen längre. Vi pratar inte så mycket om denna händelse heller längre med varandra. Jag har ju redan sagt allt och försöker att inte dra upp det.
    Det är när jag är ensam som det är värst. På lunchpromenaden, i bilen osv.
    Det börjar ändå att bli bättre måste jag säga. Jag kan t om se på tv nu när nån är otrogen utan att gå till sängen och lägga mig och må dåligt resten av kvällen.

    små steg du vet...
     Efter 10 månader mår jag fortfarande dåligt ibland, precis som du säger, det värsta är när jag är ensam. Det praktiska delen fungerar bra, alltså äta, sova, jobba osv men tankarna snurrar i hjärnan typ hela tiden. Vårt förhållande har blivit bättre, men ibland är det tveksamt om jag vill ha det här... det känns som om det är redan försent eller något sånt. Det värsta är att idealbilden av den kvinnan jag älskar sprack helt plötsligt, det är typ som om man måste bygga upp ett nytt förhållande med en ny kvinna. Går du inte hos psykolog? Det kanske kan hjälpa något att prata med någon. Det gör jag, och jag har lärt mig väldigt mycket, fick lära känna mig bättre och blev lugnare så småningom. Sakta men säkert blir allt bättre, hoppas att du kommer att må bättre snarast. 
  • Lalinandanenon
    Anonym (R) skrev 2016-02-05 20:19:58 följande:
     Efter 10 månader mår jag fortfarande dåligt ibland, precis som du säger, det värsta är när jag är ensam. Det praktiska delen fungerar bra, alltså äta, sova, jobba osv men tankarna snurrar i hjärnan typ hela tiden. Vårt förhållande har blivit bättre, men ibland är det tveksamt om jag vill ha det här... det känns som om det är redan försent eller något sånt. Det värsta är att idealbilden av den kvinnan jag älskar sprack helt plötsligt, det är typ som om man måste bygga upp ett nytt förhållande med en ny kvinna. Går du inte hos psykolog? Det kanske kan hjälpa något att prata med någon. Det gör jag, och jag har lärt mig väldigt mycket, fick lära känna mig bättre och blev lugnare så småningom. Sakta men säkert blir allt bättre, hoppas att du kommer att må bättre snarast. 
    Ja det låter ungefär som jag skrivit det själv. Jag går inte hos psykolog men funderar på att kontakta någon att prata med. Jag skulle vilja kunna förlåta henne.
    Det känns omöjligt idag och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna göra det.
    Kanske man åtminstone skulle kunna lära sig att leva med det och komma över föraktet man känner. På nåt löjligt omoget sätt känner jag fortfarande att jag vill göra exakt samma sak tillbaka och få henne att må lika dåligt som jag gör.
    Vad betalar du förresten för en psykolog och hur fick du kontakt med en sån?
    Min fru går till den som vi gick till gemensamt en gång. Jag tänker inte gå till honom själv också. Vi blev nästan osams jag och denne psykolog när vi var där i början..
  • Anonym (Asimovaren)

    Blev nästa osams med psykologen, ville han att du bara skulle acceptera allt?
    Jag tror fortfarande att får du hjälp med att klara upp det här så kommer ni att kunna fortsätta tillsammans.

  • Rockatansky

    Det är nog bara att bearbeta, dag för dag. Och du märker ju framsteg, även om det är små steg. Det finns inget definitivt svar på sånt här.
    Om du inte redan har lämnat så måste du ändå nånstans känna att du inte vill.
    Du vill att allt ska vara som det var, eller som du trodde att det var.

    Känslorna kommer inte att försvinna bara för att man fattar ett beslut om att stanna eller gå vidare. Jag lovar att det känns betydligt värre dom gånger man sitter själv, utan barn och partner i sitt nya hem och funderar på det, än det gör innan. Ensamhet är tungt, speciellt i början. 

    Samtidigt så är det där man kan lära sej om sej själv och gå vidare. Förhoppningsvis till något bättre.

    I ditt fall så tror jag att du blir lyckligare om du stannar, för det låter som om ni ändå har något bra nu. Och det va såpass länge sedan det hände. Även om det inte känns så. Förtroendet för din partner kommer inte tillbaka i en handvändning,
    Kanske inte alls, men det blir generellt svårare att lita på folk när man är sviken och det kan nog vara lättare med nån du känner sedan tidigare.  

  • Anonym (Asimovaren)

    Förtydliga mig lite, jag menade att du ska prata med någon, inte den höll på att ryka ihop med.

    Vet din fru om din tvekan och att du har gett förhållandet fram till maj?

    Jag vet inte hur länge hon "håller" ut innan hon ger upp, kanske kan vara en risk att det blir så.

    Tycker fortfarande att ni har en framtid ihop.

  • Lalinandanenon
    Anonym (Asimovaren) skrev 2016-02-09 12:56:41 följande:

    Förtydliga mig lite, jag menade att du ska prata med någon, inte den höll på att ryka ihop med.

    Vet din fru om din tvekan och att du har gett förhållandet fram till maj?

    Jag vet inte hur länge hon "håller" ut innan hon ger upp, kanske kan vara en risk att det blir så.

    Tycker fortfarande att ni har en framtid ihop.


    Ja hon vet om det och hon mår dåligt över att det är så såklart. Jag har väl egentligen redan beslutat mig för att försöka att fortsätta. Hur det än är så kommer jag att bli tokig att behöva vara från mina barn och bli en varannan-vecka pappa. Vi pratade häromdagen och hon grät som vanligt och bad mig åter igen att försöka förlåta henne. Hon vill att jag ska se henne som hon är nu och inte som hon var då. Jag försöker, jag försöker allt jag kan. Sen kommer dom förbannade tankarna igen och det slutar med att jag känner mig som en förnedrad liten smurf där alla våra år tillsammans efter det här bara varit en bluff.
    Fy fan vad jobbigt det är! Man vill liksom resa tillbaka i tiden och fråga vad i helvete hon höll på med. Som nån skrev, det är som om man träffat en ny kvinna. Den gamla gick ut genom dörren och försvann för alltid. Jag saknar den kvinnan samtidigt som jag hatar den kvinnan.

    Jag vet inte det där med en psykolog. Han pratade om min uppväxt och men relation med min mamma och så vidare som kanske inte varit så bra.
    han fick det till att jag tog detta "extra" hårt för att jag haft en dålig relation med mina föräldrar och "glorifierat" min fru istället.
    Jag vet inte, det kanske är så men det jag blev så arg över är att jag kände det som han menade att detta var nåt som jag fick ta liksom och att problemet var nåt annat. Precis som att min dåliga relation med dem var värre än att min fru knullat i månader med min kompis..

    ähh, jag  vet inte. Jag var väl inte så att säga i balans då i somras.
Svar på tråden jag går under snart!