Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

Ja, dina inlägg låter i det närmaste så. Inte mig men de som säger uppoffra och omprioritera.

När man skriver att man inte tänker skjutsa sin sambo till akuten om han blir sjuk, om det går ut över barnen. Då tolkar jag det som att man har bil, men vägrar använda den för att barnet ska bygga lego eller nåt just då.

Sen förstår jag inte varför man bosätter sig långt utanför stan när man inte har bil. Det är självklart ett personligt val, jag tycker bara att det verkar krångligt.
Bor själv på landet, men vi har varsin bil för att ens kunna ta oss till jobbet.

Du var väldigt snabb själv hitta på saker om mig. Trots att jag varit medlem så pass så länge att de flesta i det här fallet borde veta (om de läst mina svar)
Jag är en kvinna, 50+, ett barn (myndig i år), ett långt samboförhållande (sedan över 20 år), sambon har två barn sedan tidigare som är omkring 30.
Du skrev att jag har flera barn, valsat omkring i olika förhållande (och fattar inte ens varifrån du fått detta) så du är rätt bra på att hitta på saker om folk du också

Ur vad du skrev (inlägg 210)
"Och visst har din/dina tidigare relationer inte hållit utan ersatts av en ny sambo/pojkvän.
Varför inte erkänna att pojkvänner du haft har bytts ut mot nya i dina tidigare förhållanden?  Dina tidigare älsklingar är ju en del av statistiken över avbrutna förhållanden".

Du påstår ju att jag har ersatt pojkvänner med varandra och jag har tidiga älsklingar som ska vara statistik över avbrutna förhållande.
Det senare tolkade jag som barn (eftersom jag kallar de där hemma för stora och lilla älsklingen)

Jag tycker nog att man kan lära sig av de som har långa relationer (och om man ser ur barnperspektiv så är det bra för barnens uppväxt att ha föräldrar som är stabila och älskar varandra och håller ihop)

HÄR skriver du att du inte skulle skjutsa den vuxne till akuten.

Och - det är helt omöjligt att läsa en text utan att tolka den. Läs på lite om kommunikation.

Faktum är att du var VÄLDIGT tydlig med att du inte skulle göra det...

om du inte menar vas du skriver - varför skriva det då?

Det är verkligen inte mina föräldrars uppfostran eller sätt att vara som gör hur jag lever i min familj. Då hade det blivit fullständigt katastrof! Dock var jag strax över 30 innan jag bildade familj. Så hunnit krisa i många år innan jag landat mer rätt. Men dom har ingenting med hur jag lever nu.

För mig skulle det vara en mardröm, så illa tycker jag om sådant. Nej, jag hade nog inte ens sett en fotbollsmatch om mitt barn spelat fotboll. Hade han velat spela fotboll så hade jag förklarat det för honom, att han fick gärna spela, men jag kommer inte titta på någon match.
Jag kan nog säga att jag tycker så illa om det att jag hellre städar offentliga toaletter än tittar på något sådant.
Tack och lov var vi föräldrar förbjudna att vara med under simundervisningen, passade mig utmärkt, för då handlade jag istället

Ja och de gjorde sådant som jag ogillade, pedagogiska lekar och sådant. Jag såg min grabb som en familjemedlem, dessutom var (och är) vi två vuxna som delat på detta.

Helt rätt. Du har aldrig nämnt det med ord. Men du KANSKE borde fundera på hur du skriver saker..