En grupp för oss som nyss plussat och har barn sen innan :)
Vi har en dotter född Juni 2013 och är nu ÄNTLIGEN gravid igen :)
Skulle lämna spermaprov och massa blodprov nästa vecka men verkar som att vi slipper de :D
Vi flyttar till hus om 23 dagar och de känns ännu roligare nu när man kan se framemot ett syskon till våra stora tjej!
Gårdagen på hästtävlingen blev mer än ok, såg fantastiskt duktiga ekipage och hade jättetrevligt. 
men efter 12 timmar i kall och fuktig luft var det skönt och lätt att somna i varma sängen 
Håller tummarna för ul imorgon, Sandra!
Reflexen: kul! Och skönt att fu orkade
Gårdagen på hästtävlingen blev mer än ok, såg fantastiskt duktiga ekipage och hade jättetrevligt. men efter 12 timmar i kall och fuktig luft var det skönt och lätt att somna i varma sängen
Håller tummarna för ul imorgon, Sandra!
Skönt reflexen! :)
Någon som har ett peppande ord över till mig, jag vet inte varför men jag är så "nervös" över att berätta för föräldrar o övrig familj vilket snart börjar närma sig... Med de två andra barnen kändes det självklart o välkommet, nu känner jag mig inte säker på att det blir bara förtjusta reaktioner, känns som att de tycker att vi borde vara färdiga med småbarn nu... Generationen efter mig har börjat få barn, mina föräldrar har således barnbarnsbarn! Jag är själv sladdis o mina syskon var väldigt unga när de fick barn o jag blev moster o faster som mycket litet barn o mamma var bara 39 när hon blev mormor för första ggn - så det förklarar ju varför det är så här! ;) jag är inte så värst gammal för att vänta en trea (34) men känns ändå som andra tycker jag borde vara klar med barnalstrande. Detta kombinerat med att jag har en sån overklighetskänsla kring graviditeten (som jag hoppas blir bättre efter nästa ul) gör det så svårt att ta klivet över hindret o våga berätta! Tänk om det blir negativa reaktioner som "men räcker det inte nu?" Och "orkar ni verkligen det?" Kan tilläggas att vi haft det ganska tufft mellan varven. Våra föräldrar ställer upp mkt, kommer DE att orka ännu en? Eller ställer vi till det nu? Har ni något råd? :)
Och HUR ska man berätta när det till slut blir dags? Rätt av eller hitta på nåt kul med det, lite spexigt? De andra gångerna har vi skojat till det lite...
Undrar också lite om ni tror att det är ok att ångra sig ang kub även om blodprovet är taget? Vill inte göra kub längre känner jag, men vet inte om det blir impopulärt hos bm...
Ha en go söndag alla, hoppas ni mår bra!
Skönt reflexen! :)
Någon som har ett peppande ord över till mig, jag vet inte varför men jag är så "nervös" över att berätta för föräldrar o övrig familj vilket snart börjar närma sig... Med de två andra barnen kändes det självklart o välkommet, nu känner jag mig inte säker på att det blir bara förtjusta reaktioner, känns som att de tycker att vi borde vara färdiga med småbarn nu... Generationen efter mig har börjat få barn, mina föräldrar har således barnbarnsbarn! Jag är själv sladdis o mina syskon var väldigt unga när de fick barn o jag blev moster o faster som mycket litet barn o mamma var bara 39 när hon blev mormor för första ggn - så det förklarar ju varför det är så här! ;) jag är inte så värst gammal för att vänta en trea (34) men känns ändå som andra tycker jag borde vara klar med barnalstrande. Detta kombinerat med att jag har en sån overklighetskänsla kring graviditeten (som jag hoppas blir bättre efter nästa ul) gör det så svårt att ta klivet över hindret o våga berätta! Tänk om det blir negativa reaktioner som "men räcker det inte nu?" Och "orkar ni verkligen det?" Kan tilläggas att vi haft det ganska tufft mellan varven. Våra föräldrar ställer upp mkt, kommer DE att orka ännu en? Eller ställer vi till det nu? Har ni något råd? :)
Och HUR ska man berätta när det till slut blir dags? Rätt av eller hitta på nåt kul med det, lite spexigt? De andra gångerna har vi skojat till det lite...
Undrar också lite om ni tror att det är ok att ångra sig ang kub även om blodprovet är taget? Vill inte göra kub längre känner jag, men vet inte om det blir impopulärt hos bm...
Ha en go söndag alla, hoppas ni mår bra!
Smilla80:
Jag har oxå haft ångest inför att berätta för anhöriga eftersom det är vårt femte barn och att det blev komplikationer när jag väntade fjärde barnet och vi vakade över honom och tillbringade fem mån på sjukhus... Har dock inte lämnat något utrymme för andra att komma med åsikter utan vänligt men bestämt meddelat att vi glädjer oss och hoppas att de oxå kan göra det för vår skull. Det har gått över förväntan och idag släppte vi bomben för svärmor som tog det förvånansvärt bra ????
Önskar dig lycka till!
ang kub tvekade jag in i det sista men beslutade att göra det ändå. Hade haft svårt för att slappna av annars med tanke på mitt bagage. Med bra siffror känns det rätt att jag gjorde det men det vet man ju inte innan tyvärr...
Det är väl inte helt otänkbart att ni får "orkar ni verkligen det?" om det har varit tufft mellan varven. Det sägs väl i allmänhet av välmening och kanske kan vändas till nåt positivt från er sida "jo, det gör vi och vi har ju så gott stöd av varandra och er alla".
Jag minns att jag tänkte så om min svåger och svägerska som mitt upp i husbygge, studier, bröllop med mera skaffar två barn hemskt tätt. Sa givetvis ingenting, men jag vet att de har mycket hjälp med passning och haft stora maximalt på förskolan, så de hade ju inte orkat utan hjälp, vilket är ok såklart, eftersom det finns hjälp.
Givetvis ska du skippa kub om det inte känns rätt! Din kropp, ditt val!
våra barn kommer vara 6 o 8 år också när vår sladdis (förhoppningsvis) kommer, så det blir inte tre täta barn. Det är väl just att barnen varit rätt krävande som varit tufft, vi är absolut ingen WT- familj som det kanske lät som utan en skötsam familj på landet 
Vi har tagit lite hjälp med nån hämtning/lämning då och då, barnvakt någon gång emellanåt - så jag menar inte att vi tagit särskilt mkt hjälp. Men lite mer hjälp i vardagen, dock mkt sällan på helger o så. (Mor- o farföräldrar vill själva ha barnen ibland såklart o ber själva om det, så de ställer gärna upp). Har ingen hjälp av syskon el andra släktingar. Behövde bara lite pepp, kanske nån mer som känner sig lite nervös inför att berätta och som förstår. Lite speciellt nu när det är tredje barnet. Får hoppas att det blir glada miner...
Smilla80:
Jag har oxå haft ångest inför att berätta för anhöriga eftersom det är vårt femte barn och att det blev komplikationer när jag väntade fjärde barnet och vi vakade över honom och tillbringade fem mån på sjukhus... Har dock inte lämnat något utrymme för andra att komma med åsikter utan vänligt men bestämt meddelat att vi glädjer oss och hoppas att de oxå kan göra det för vår skull. Det har gått över förväntan och idag släppte vi bomben för svärmor som tog det förvånansvärt bra ????
Önskar dig lycka till!
ang kub tvekade jag in i det sista men beslutade att göra det ändå. Hade haft svårt för att slappna av annars med tanke på mitt bagage. Med bra siffror känns det rätt att jag gjorde det men det vet man ju inte innan tyvärr...
vad tufft ni verkar ha haft det, vilken pärs att gå igenom... Men bi har säkert i och med detta fått en styrka o lugn i att ni kommer klara en femma! Det kanske blir svårare o berätta när det blir fler barn? Eller kan det vara så att det är vi själva mest
Oj råkade skicka av misstag, här kommer fortsättning;
...som dömer oss så hårt o inte andra? Bra att ni stod på er och berättade med stolthet - det ska jag också försöka göra! :) tack för lyckönskning o för input om kub!
Tack för input. Ja det är väl tänkbart men inte vad man vill höra från dem. Man vill ju att folk ska bli glada! Vi har ordnade förhållanden o ekonomi, har husbygge/renovering, studier och bröllop avklarat redan, tack o lov! våra barn kommer vara 6 o 8 år också när vår sladdis (förhoppningsvis) kommer, så det blir inte tre täta barn. Det är väl just att barnen varit rätt krävande som varit tufft, vi är absolut ingen WT- familj som det kanske lät som utan en skötsam familj på landet Vi har tagit lite hjälp med nån hämtning/lämning då och då, barnvakt någon gång emellanåt - så jag menar inte att vi tagit särskilt mkt hjälp. Men lite mer hjälp i vardagen, dock mkt sällan på helger o så. (Mor- o farföräldrar vill själva ha barnen ibland såklart o ber själva om det, så de ställer gärna upp). Har ingen hjälp av syskon el andra släktingar. Behövde bara lite pepp, kanske nån mer som känner sig lite nervös inför att berätta och som förstår. Lite speciellt nu när det är tredje barnet. Får hoppas att det blir glada miner...