• Anonym (TS)

    Hur ska jag hantera hans ohyfsade barn?

    Till att börja med så vill jag inte ha några påhopp om att jag visste vad jag gav mig in på när jag träffade en man med barn sedan tidigare. Det visste jag, däremot var jag inte beredd på att man skulle behandlas på det här viset.

    Träffade iallafall en man för två år sen, kärleken fanns bara där från dag ett. Han har två barn sedan tidigare, en i lågstadieåldern och den andra i tonåren. Introducerades inte för barnen förräns efter ett halvår, vi gjorde allting rätt. Varit slut med mamman sen flera år tillbaks. Nu lever vi ihop och har barnen varannan vecka.

    Den lilla har det alltid fungerat bra med, jag är pappas tjej och vi behandlar varann med respekt. Vi har blivit väldigt goda vänner!

    Men sen dag ett så har det varit fruktansvärt med det stora barnet. Otrevlig, respektlös och vidrig i sitt beteende. Skriker ofta elaka saker till sin pappa, och gör samma mot mig. Kallar mig hora, fitta, du är dum i huvudet, fuck you bitch. Spottat mig i ansiktet, efter den gången så drog jag över till min kompis. Det här är bara en bråkdel av allt. Sedan ljuger hen hela tiden, hittar på historier som är så illa så polisen och soc blir inblandade. Läggs alltid ner när det kryper fram att allt är lögn. Detta gäller inte bara mot oss utan historier om mamman, hennes partner, vänner och lärare på skolan också.

    Jag gråter mig hela tiden till sömns så fort den äldsta är hos sin pappa och jag är där. Det är bara krig och drama!!

    Idag fick jag reda på att tonåringen har blivit så osams med sin mamma så nu flyttar den in hos oss på heltid. Jag orkar verkligen inte det! Sa det till min partner som verkligen förstår vad jag menar, att han ska göra allt för att prata med sitt barn och med mamman. Allt för att lösa den konflikten, men tror inte det hjälper.

    Vill inte lämna min partner, han är en underbar pappa och partner. Han håller på att gå in i väggen pågrund av sitt äldsta barn.

    Vad ska och kan jag göra? Har jag rätt att gå på tonåringen när denne beter sig illa? Har alltid varit tyst och backat eftersom det inte är mitt barn, men det har verkligen inte hjälpt.

    Förlåt för min långa och förvirrade text, är bara så uppe i varv.

  • Svar på tråden Hur ska jag hantera hans ohyfsade barn?
  • Miss anonym
    Anonym (TS) skrev 2015-12-12 13:46:06 följande:

    Jag blev så ställd och chockad när det hände. Men visst så har tanken slagit mig flera gånger, fast skulle inte kunna göra det. Men i tankens värld så har jag ibland stor lust att slå till hen.

    Har faktiskt pratat med min partner om att han och mamman bör bli tuffare och mer en enad front. Kan känna ibland att det pedagogiska inte biter på hen, säger man till denne så går den till skolan o säger att hen har fått stryk hemma. Är alla lika hårda så ger det ingen reaktion på samma sätt.


    Förstår att du blev helt ställd när det hände.

    När jag klev in som "bonusmamma" (flyttade ihop med barnens pappa) så var ungarna hyfsat bortskämda. Behövde inte göra något i princip. Man skar köttbiten, städade deras rum, dom "ägde" huset helt enkelt på pappa veckan. Redan från start makerade jag att så kommer det inte vara i fortsättningen. Vart en del konflikter i början men nu är barnen lugna harmoniska och har verkligen vuxit som personer. Tror det är tvunget att ni vuxna faktiskt slår näven i bordet nu och blir en enad front. Lite tuffare tag och att ni backar varandra.
  • Anonym (Guldfisken)
    Anonym (TS) skrev 2015-12-12 13:17:48 följande:
    Vad jag har förstått så har barnet alltid haft ett högre bekräftelsebehov än normalt. Det blev värre när syskonet kom, sen har det väl stegrat när både mamman träffade nån o sen pappan mig. Det är som att barnet vill va helt ensam med respektive förälder.

    Kan va något psykiskt funktionshinder men inte utrett. Ska jag vara helt ärlig så går både soc och sjukvården på tonåringen rätt hårt, mycket för att denne systematiskt anmäls för mobbing av andra barn. Denne har som sagt svårt att hålla sig till sanningen o har ställt till med mycket drama.
    Ärligt, behöver du detta i ditt liv? Varför inte bara lämna och undvika folk som redan har barn? Det har jag alltid gjort och det fungerar mycket mera smärtfritt.
  • Anonym (TS)
    BCH52 skrev 2015-12-12 13:48:39 följande:

    Ni är säkert nåt på spåret där, kanske är det ni som måste ställa krav på BUP, kanske begära en utredning av annan psykolog än tidigare. Så där kan ni ju inte ha det, alla mår dåligt.


    Visst är det så. Nu sitter inte jag med på samtalen, men kan prata med min partner om att be om en ny utredning.

    Alla mår extremt dåligt, det suger så mycket energi och den enda i dagsläget som fortfarande verkar ha kärlek kvar för sitt barn är min partner. Givetvis älskar man alltid sina barn men det är verkligen helt sjukt hur en person kan suga musten ur sin omgivning.
  • Anonym (n)

    ADHD kan inbland innebära tex dålig  impulskontroll  eller att man har dåligt konsekvenstänk så det dåliga beteendet kan visst bottna i en diagnos. Sedan är ju alltid tonåren lite "extra" för vissa.

    Jag har själv en tonåring med asperberg som ibland är lite för ärlig. Han säger nästan alltid vad han tänker  tex. Bryr sig inte så mkt om att någon annan ev blir sårad för "det är ju sanningen". Det kan ju vara liknande med er tonåring oavsett vilken diagnos det kan handla om

  • Anonym (TS)
    Anonym (Bönan) skrev 2015-12-12 14:00:36 följande:

    Varför skriver du hen ts?

    Det är stor skillnad på en tonårstjej och en tonårskille.


    Vill helst inte avslöja det. Båda barnen är av samma kön och är varandras diametrala motsatser, vet inte om det spelar så stor roll att avslöja det här?
  • Anonym (TS)
    Miss anonym skrev 2015-12-12 14:01:00 följande:

    Förstår att du blev helt ställd när det hände.

    När jag klev in som "bonusmamma" (flyttade ihop med barnens pappa) så var ungarna hyfsat bortskämda. Behövde inte göra något i princip. Man skar köttbiten, städade deras rum, dom "ägde" huset helt enkelt på pappa veckan. Redan från start makerade jag att så kommer det inte vara i fortsättningen. Vart en del konflikter i början men nu är barnen lugna harmoniska och har verkligen vuxit som personer. Tror det är tvunget att ni vuxna faktiskt slår näven i bordet nu och blir en enad front. Lite tuffare tag och att ni backar varandra.


    Skönt att ni fick ordning på rutinerna, vet inte i vilken ände man ska börja i.
  • Anonym (Bönan)
    Anonym (TS) skrev 2015-12-12 14:22:20 följande:
    Vill helst inte avslöja det. Båda barnen är av samma kön och är varandras diametrala motsatser, vet inte om det spelar så stor roll att avslöja det här?
    Kommer det till handgripligheter så är skillnade oerhört stor. Bara en sån sak som att hålla i en ilsken unge...
  • Anonym (TS)
    Anonym (n) skrev 2015-12-12 14:21:38 följande:

    ADHD kan inbland innebära tex dålig  impulskontroll  eller att man har dåligt konsekvenstänk så det dåliga beteendet kan visst bottna i en diagnos. Sedan är ju alltid tonåren lite "extra" för vissa.

    Jag har själv en tonåring med asperberg som ibland är lite för ärlig. Han säger nästan alltid vad han tänker  tex. Bryr sig inte så mkt om att någon annan ev blir sårad för "det är ju sanningen". Det kan ju vara liknande med er tonåring oavsett vilken diagnos det kan handla om


    Det är förmodligen ADHD, vill inte gå in så mycket mer i det.

    Men känner många som har barn med den problematiken men det är ingen som har det så här, måste handla om mer psykiska problem också och möjligtvis dålig uppfostran. Det sista vill jag inte prata om högt, men visst så kan jag tycka och märka av att det ibland mesas för mycket.
  • Anonym (TS)
    Anonym (Bönan) skrev 2015-12-12 14:26:04 följande:

    Kommer det till handgripligheter så är skillnade oerhört stor. Bara en sån sak som att hålla i en ilsken unge...


    Kan väl säga som så att skulle det komma till handgripligheter så tar tonåringen ner mig lätt.
  • Miss anonym
    Anonym (TS) skrev 2015-12-12 14:25:05 följande:

    Skönt att ni fick ordning på rutinerna, vet inte i vilken ände man ska börja i.


    Jag tycker ni vuxna kan börja med att sätta er ner och prata igenom allt och kolla av att ni vill samma sak. Ni måste nog vara riktigt enade om ni ska lyckas.

    Önskar er all lycka! Var stark så kommer det säkert ordna sig!
Svar på tråden Hur ska jag hantera hans ohyfsade barn?