Anonym (TS)

Äldre 12 Dec 12:32

87 svar

Hur ska jag hantera hans ohyfsade barn?

Till att börja med så vill jag inte ha några påhopp om att jag visste vad jag gav mig in på när jag träffade en man med barn sedan tidigare. Det visste jag, däremot var jag inte beredd på att man skulle behandlas på det här viset.

Träffade iallafall en man för två år sen, kärleken fanns bara där från dag ett. Han har två barn sedan tidigare, en i lågstadieåldern och den andra i tonåren. Introducerades inte för barnen förräns efter ett halvår, vi gjorde allting rätt. Varit slut med mamman sen flera år tillbaks. Nu lever vi ihop och har barnen varannan vecka.

Den lilla har det alltid fungerat bra med, jag är pappas tjej och vi behandlar varann med respekt. Vi har blivit väldigt goda vänner!

Men sen dag ett så har det varit fruktansvärt med det stora barnet. Otrevlig, respektlös och vidrig i sitt beteende. Skriker ofta elaka saker till sin pappa, och gör samma mot mig. Kallar mig hora, fitta, du är dum i huvudet, fuck you bitch. Spottat mig i ansiktet, efter den gången så drog jag över till min kompis. Det här är bara en bråkdel av allt. Sedan ljuger hen hela tiden, hittar på historier som är så illa så polisen och soc blir inblandade. Läggs alltid ner när det kryper fram att allt är lögn. Detta gäller inte bara mot oss utan historier om mamman, hennes partner, vänner och lärare på skolan också.

Jag gråter mig hela tiden till sömns så fort den äldsta är hos sin pappa och jag är där. Det är bara krig och drama!!

Idag fick jag reda på att tonåringen har blivit så osams med sin mamma så nu flyttar den in hos oss på heltid. Jag orkar verkligen inte det! Sa det till min partner som verkligen förstår vad jag menar, att han ska göra allt för att prata med sitt barn och med mamman. Allt för att lösa den konflikten, men tror inte det hjälper.

Vill inte lämna min partner, han är en underbar pappa och partner. Han håller på att gå in i väggen pågrund av sitt äldsta barn.

Vad ska och kan jag göra? Har jag rätt att gå på tonåringen när denne beter sig illa? Har alltid varit tyst och backat eftersom det inte är mitt barn, men det har verkligen inte hjälpt.

Förlåt för min långa och förvirrade text, är bara så uppe i varv.

Anonym (f.d problembarn)

Äldre 13 Dec 03:03

#61

Jag tycker det låter som en tonåring som helt enkelt är på väg åt fel håll i livet.

Det kan vara en diagnos, det kan också inte vara det. Att sitta här och spekulera om huruvida hen har psykopatiska drag eller adhd är bara idiotiskt. Knalla iväg till bup och be om neuropsykiatrisk screening istället. Allt annat är, inte bara slöseri med tid, utan kan även bli missvisande om du senare blir "intervjuad" i en utredning.

Vad gäller problematiken:
Vad umgås hen med för personer? Vilka droger kan hen tänkas använda? (alkohol, spice, gräs Hen nyttjar troligtvis något av det). Hur funkar skolan och undervisningen? Vad säger hen själv om situationen, finns det någon vilja att komma fram till en lösning i ett "lugnt" tillstånd?

Hur var hen innan ni träffades? Har denna problematik funnits länge eller kommit med puberteten (eller senare?). Kan det vara en depression/ångest/identitetskris som har bubblat upp till ytan? Exempelvis pga skilda föräldrar, yngre syskon, "bonus" föräldrar i samband med att hen håller på att bli vuxen.

Jag tycker att ni är inne på fel spår, självklart ska du säga ifrån på samma sätt som du skulle göra mot en annan person som beter sig illa, men det känns som att inställningen är att det är ni mot henom.

Jag förstår om det inte funkar att "sätta sig ned och prata" men då kanske man måste prova en annan väg för att nå fram. En psykolog exempelvis så att hen kan på hjälp att bena ut vad hen själv vill.

Om ni vill "fostra" bort det här beteendet så kommer det bli ett ställningskrig och tonåringen kommer att vara väldigt ensam med sina, troligtvis mycket destruktiva känslor.

Anonym (trewa)

Äldre 13 Dec 09:07

#62

Vilken tuff sits TS. jag känner verkligen med dig.

Pojken behöver en ordentlig utredning och pyskiatrisk hjälp. Detta är inte normalt beteende, ens för en hormonstinn tonårig, inte ens en hormonstinn tonåring med adhd. Han behöver professionell hjälp. Och ett stödboende/familjehem.

Han kan heller inte få vara den som dikterar villkoren för allas era liv. Stackars hans yngre syskon. Hur skadade blir inte de av att leva med denna person? Som de säkert är rädda för. Så därför stödboende, familjehem, för att inte alla ni andra ska gå under.

Om han går till handgripligheter mot någon i familjen, oavsett vem, så polisanmäl på en gång. Jag skulle också skriva upp alla hot. Att han säger att han ska "slå ihjäl babyn" även om det bara är ord är ju jätteallvarligt!

Kan inte alla ni vuxna träffas tillsammans (utan barn) och diskutera igenom situationen, och försöka enas om hur ni ska gå vidare med detta och hur ni ska förhålla er till hans hotfulla beteende och hans uttalade hot, ljugande, etc.

Styrkekram till dig.

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 13 Dec 11:30

#63

Anonym (Lina) skrev 2015-12-13 01:55:04 följande:

Alltså du låter så vettig och klok TS. Och kanske lite för snäll. Visst bör man ha en extra stor dos förståelse och tålamod för nya partners barn när en ny relation inleds. Men det är skillnad på att vara förståelig till gränsen att du mår dåligt. Att stå upp för dig ska du göra om någon kallar dig hora eller spottar dig i ansikte, oavsett om det är en berusad man på krogen eller ditt bonusbarn. Inte SLÅ såklart! Men säga ifrån och visa att det inte är okej.

Det låter ju som att du sitter i en jättetuff situation. Och verkligen som att mamman och pappan (främst pappan kanske?) bör sätta ner foten ordentligt ocj hålla fast vid det.

Beundransvärt att du TS till och med erbjuder dig att hjälpa mamman med den yngsta. Var alla som dig skulle det fasen inte va lika mycket tjafs bland par och deras nya partners och barn och hit och dit. Du verkar så snäll och omtänksam, men lägg det på dig själv nu. Ingen ska få trycka ner dig, inte ens ditt bonusbarn. Hen har säkert diagnoser och ja det är jobbigt för hen, men det är fortfarande inte okej du blir behandlad såhär. Pappan måste verkligen step up här känns det som! Lycka till! Kanske kan du bo på eget håll ett tag för stt få det lite lugnt. Samtidigt kanske drt skulle få din partner att vakna till och inse att han måste se till att styra upp situation både för sitt barn, sin partner och sig själv. Det där är ju ohållbart. Vet att det inte är så bara att flytta, men tror du skulle må bra av lugnet. En fin och härlig relation kan man ju ha som särbos också och mycket stress skulle försvinna. Hellre det än att du går under tillslut.

Bra text, håller verkligen med dig.

Jag tycker också att jag har blivit för mesig, från början när jag träffade barnen så reagerade jag mycket starkare på tonåringens vokabulär. Döda, fuck You och alla de värsta svordomarna man kan tänka sig. Blev chockad över att en tonåring kunde få uttrycka sig så utan att hans pappa och resten av omgivningen reagerade. Sa alltid ifrån, reaktionen lät inte vänta på sig. Så rätt fort har jag faktiskt också gått och blivit tyst, som sagt så är det en person som styr hela sin omgivning.

Det pratas nu om att tonåringen ska få bo hos sin farfar varannan vecka till en början, den veckan tonåringen bor hos sin pappa så ser jag till att vara på landet. Vi får se hur det funkar o om det funkar.

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 13 Dec 11:38

#64

Anonym (f.d problembarn) skrev 2015-12-13 03:03:24 följande:

Jag tycker det låter som en tonåring som helt enkelt är på väg åt fel håll i livet.

Det kan vara en diagnos, det kan också inte vara det. Att sitta här och spekulera om huruvida hen har psykopatiska drag eller adhd är bara idiotiskt. Knalla iväg till bup och be om neuropsykiatrisk screening istället. Allt annat är, inte bara slöseri med tid, utan kan även bli missvisande om du senare blir "intervjuad" i en utredning.

Vad gäller problematiken:

Vad umgås hen med för personer? Vilka droger kan hen tänkas använda? (alkohol, spice, gräs Hen nyttjar troligtvis något av det). Hur funkar skolan och undervisningen? Vad säger hen själv om situationen, finns det någon vilja att komma fram till en lösning i ett "lugnt" tillstånd?

Hur var hen innan ni träffades? Har denna problematik funnits länge eller kommit med puberteten (eller senare?). Kan det vara en depression/ångest/identitetskris som har bubblat upp till ytan? Exempelvis pga skilda föräldrar, yngre syskon, "bonus" föräldrar i samband med att hen håller på att bli vuxen.

Jag tycker att ni är inne på fel spår, självklart ska du säga ifrån på samma sätt som du skulle göra mot en annan person som beter sig illa, men det känns som att inställningen är att det är ni mot henom.

Jag förstår om det inte funkar att "sätta sig ned och prata" men då kanske man måste prova en annan väg för att nå fram. En psykolog exempelvis så att hen kan på hjälp att bena ut vad hen själv vill.

Om ni vill "fostra" bort det här beteendet så kommer det bli ett ställningskrig och tonåringen kommer att vara väldigt ensam med sina, troligtvis mycket destruktiva känslor.

Jag kan inte ställa diagnoser men just nu känner jag bara att hen inte är riktigt klok. Skäms över att säga det men jag klarar inte av att vara i samma rum som denne just nu. Har tröttnat, men det är väl värre att tonåringens föräldrar verkar vara ännu mer trötta!

Psykologer har inte hjälpt, har snarare blivit värre. Hen sitter bara och hittar på en massa sjuka historier som är värre än på film. Men nu går ju denne hos en psykolog som är medveten om problematiken, problemet är att hen inte vill gå dit eftersom psykologen är för tuff mot en.

Tonåringen är inte den som påverkas av grupptryck, tror att hen dricker o röker ibland. Vännerna byts ut hela tiden eftersom denne inte kan ta något mothugg.

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 13 Dec 11:45

#65

Anonym (trewa) skrev 2015-12-13 09:07:25 följande:

Vilken tuff sits TS. jag känner verkligen med dig.

Pojken behöver en ordentlig utredning och pyskiatrisk hjälp. Detta är inte normalt beteende, ens för en hormonstinn tonårig, inte ens en hormonstinn tonåring med adhd. Han behöver professionell hjälp. Och ett stödboende/familjehem.

Han kan heller inte få vara den som dikterar villkoren för allas era liv. Stackars hans yngre syskon. Hur skadade blir inte de av att leva med denna person? Som de säkert är rädda för. Så därför stödboende, familjehem, för att inte alla ni andra ska gå under.

Om han går till handgripligheter mot någon i familjen, oavsett vem, så polisanmäl på en gång. Jag skulle också skriva upp alla hot. Att han säger att han ska "slå ihjäl babyn" även om det bara är ord är ju jätteallvarligt!

Kan inte alla ni vuxna träffas tillsammans (utan barn) och diskutera igenom situationen, och försöka enas om hur ni ska gå vidare med detta och hur ni ska förhålla er till hans hotfulla beteende och hans uttalade hot, ljugande, etc.

Styrkekram till dig.

Tack för ditt fina inlägg!

Självklart så kommer nog föräldrarna dra igång nåt nu. Själv så håller jag mig iaf så här i början i bakgrunden. Min partner vet iaf vart jag står o vad jag tycker. Har dessutom sagt att han ska säga åt sin tonåring att för varje hotfull kommentar han släpper så kommer hen att bli polisanmäld, iaf av mig o mamman.

Det kommer lösa sig, det här borde man tagit itu med för flera år sen men bättre sent än aldrig.

Anonym (galet!)

Äldre 13 Dec 12:34

#66

Anonym (TS) skrev 2015-12-13 01:08:00 följande:

Jag borde lagt till apostroftecken, tror inte att det är bokstavligt menat. Men det är tillräckligt illa att man ska stå ut med det där.

Det spelar ingen roll om det är allvarligt menat eller inte. Det är mordhot och alltså anmälningsbart Inser ni inte vad ni ger för signaler till det yngre barnet? Den som är elak och jävlig ska få all uppmärksamhet medan den som beter sig som folk skuffas undan och mordhotas.

Helt rubbat.

Men, den äldsta har någon form av störning, helt klart, varför BUP inte gjort mer vet jag inte, kanske för att föräldrarna inte krävt det. Är man slutkörd så orkar man inte alltid ta till sig eller kräva saker. Något måste dock göras så sätt dig ner och skriv ner hur du vill att det ska fungera. KRÄV av din partner att han genomför det, att se till att ungdomen får en ordentlig utredning, be att få vara med vid samtalen så att även du får full koll på vad som sker.
Kortids är en bra ide så att den yngre får leva normalt familjeliv med er också och inte bara i galenskap.
Ett förslag är att den äldre är hos er mån-tors, kortids fre-sön, hos mamma mån-tors och kortids fre-sön. Vissa byten kan ske om ni pallar med att ha ungdomen på helgerna. Tex kan pappan och mamman alternera om att vara med den äldre på lördagarna eller söndagarna.

Föräldrar har skyldighet att se till att barnen har en trygg uppväxt, pappan brister gravt i det mot den yngsta.

Ang om du ska stå på dig och säga ifrån, absolut, man har alltid rätt att sätta gränser kring sin egen person. Du har också rätt att neka ungdomen tillträde till ditt hem, men då riskerar du ju att din partner flyttar. Personligen hade jag flyttat om min partner utan att diskutera saken med mig låtit sitt barns umgänge ändras. Jag säger inte att jag skulle sagt nej, men jag vill ha den respekten och hyfsen av min partner att jag blir tillfrågad.

Anonym (trebarnsmamma)

Äldre 13 Dec 12:39

#67

Vi man o jag varit gifta i 20 år

När våran tonåring blev odräglig,hittade på en massa drack sig full,ljög om allt fick vi nog anmälde honom till soc. Vi orkade inte längre. Vi har 2 andra barn ingen av de är som han...

Vi gick på familjeterapi och parterapi..

Summan av allt var att han hade adhd och tog inte medicin.. Nu 18 år jobbar och pluggar inget mer festande gud så skönt. Klart lugnt nu

Ess

Äldre 13 Dec 12:40

#68

Anonym (TS) skrev 2015-12-13 11:45:03 följande:

Tack för ditt fina inlägg!

Självklart så kommer nog föräldrarna dra igång nåt nu. Själv så håller jag mig iaf så här i början i bakgrunden. Min partner vet iaf vart jag står o vad jag tycker. Har dessutom sagt att han ska säga åt sin tonåring att för varje hotfull kommentar han släpper så kommer hen att bli polisanmäld, iaf av mig o mamman.

Det kommer lösa sig, det här borde man tagit itu med för flera år sen men bättre sent än aldrig.

Det är viktigt att föräldrarna tar tag i det nu och släpar med barnet så att hen får hjälp, för när barnet väl fyllt 18 så kan dom inte göra ett enda dugg om hen inte själv godkänner det.

Gung Ho

Äldre 13 Dec 14:22

#69

Låter som en uppfostran utan gränser, om man bortser från ev diagnoser.

Du måste ju ha rätt att säga ifrån i ditt eget hem, oberoende vems barn det är!

elyse

Äldre 13 Dec 14:39

#70

Ja; polisanmäl varenda hot och fysiska övertramp - det är ju brott h*n sysslar med!

Hur ska jag hantera hans ohyfsade barn?

INNEHÅLL