Att leva med barn

Var det roligt tycker du? Det är enligt min erfarenhet en sanning! Gäller både mig själv och flera vänner där föräldrarna hittat tillbaka. 

Min nuvarande sambo har alltid ställt upp på mig - trots ny sambo när vi hade gjort slut. Så fort han fick höra att jag hade gjort slut med min exsambo dumpade han sin nya kvinna.

Idag lever han och jag ihop igen, familjen är intakt igen och ordningen är återställd. 

Hon är ett minne blott (finns inte alls i hans värld dock) och detta trots att vi egentligen inte har gemensamma barn. Barnen är lika lyckliga som vi är över att hon är borta ur deras liv och jag är tillbaka!
Men hans barn är mina bonusar och mitt barn är han som en "riktig" pappa till. Där finns ingen annan pappa!

Fast jag kan förstå att detta är något du inte vill ta till dig!

Jag tror inte att det där är särskilt vanligt. Däremot tror jag att ditt sätt att resonera på är väldigt vanligt. På högstadiet.

Tror det är vanligare att det handlar om att pappan är rädd för att förlora barnen. Vilket faktiskt kan vara en konsekvens om mamman sätter den sidan till...

Så är nog ofta fallet. Känner igen mig där.

Oj. Du verkar verkligen ha grova problem med det där. Jobba på din självkänsla med någon form av samtalskontakt kanske? Det är ju tydligt hur mycket problem du har med henne. Stackars dig :/

Vem gör det?

I de flesta välfungerande fsmiljer så sätts ingen högre än den andra i dem vardagliga biten utan alla är lika mkt värda. Familjemedlemmarnas behov och önskningar får ställas mot varandra och man tittat på det precisa tillfället.

Naturligtvis går en vuxens behov och önskningar ibland över barnets. Precis som tvärtom.

Lever man efter utgångspunkten att barnen alltid skall komma först är det kanske inte så konstigt att man inte längre lever med den andra föräldern.

Det är jobbigt på alla sätt och det behöver inte enbart ha med barnet/barnen att göra. Det har att göra med omständigheterna med avsaknad av barnet med hänsyn till varannan vecka principen och den andra föräldern många gånger.

Min fru har ett barn sedan tidigare och jag har funnits med sedan han var 3 år gammal och han är 16 idag. Jag räknar ner timmar från den dagen han kommer tills han ska till sin pappa. Min fru har från början skapat ett utanförskap genom att överkompensera sig själv och sitt behov att ta igen den veckan som han inte har varit hos oss vilket gör att jag blir bara luft i sammanhanget. Hon reagerar inte när jag höjer rösten på våra övriga gemensamma barn (3 i ordningen). Men så fort om jag nu skulle ens tilltala honom så är hon där och bevakar. Vi har också det bra ekonomiskt vilket hans pappa har satt det i system och köper aldrig t ex några kläder eller skor för den delen. Han packar med sig 2 resväskor vid varje skifte när han ska till sin pappa då han saknar det mesta där.

Jag har fått fantastiska barn med min fru och i övrigt så har vi det väldigt bra vilket gör att ångrar inget. MEN jag tycker det är jätte jobbigt med barn från tidigare förhållande och jag bara längtar till den dagen han flyttar hemifrån. Det enda råd jag har är att bita ihop.

Det var aldrig ett alternativ för min egen del eftersom vi inte hade gemensamma barn. Att vi hade kontakt berodde på att VI ville ha familjen tillbaka. 

Jag tror att de män som säger att de är rädda för att förlora barnen enbart använder det som ett svepskäl för att inte nya kvinnan ska sura. Inga föräldrar förlorar kontakt med barnen för att de inte följer exets ord! Det vet männen!

Va? Vem har jag problem med? Jag har inga bonusmammor till mitt barn, aldrig haft och kommer aldrig ha!

Har däremot en biomamma till mitt bonusbarn som jag har bra kontakt med. Hon firade lilljul med oss häromdan med sin man och småsyskonen! Mycket trevlig kvinna som jag som sagt kommer väldigt bra överens med och har alltid gjort.

Håller med, inte konstigt att förhållanden inte fungerar om allting hela tiden ska anpassas till barnen. Vill man inte ta hänsyn till sin partners behov är det bättre att man lever som singel.