Att leva med barn

Nej, jag har skilt mig och lever endast med mina egna barn.
Eller barn och barn, den äldsta är snart 30 och den yngsta går på gymnasiet.

ALDRIG mer en man med barn.

Hehe, samma här.

I mitt fall slutade det med att hans äldsta dotter och jag avskydde varandra och gjorde till sist inget för att dölja det.

Jag tycker det är väldigt jobbigt om än ej outhärdligt (bara ibland) med min sambos barn som bor här vv och ofta ännu mer. Det svåraste är att min sambo inte kan förstå mitt behov av egentid med honom och att jag som frivilligt barnlös behöver tid utan barnet för att ha orken och viljan att hantera alla tänkbara situationer som kan uppstå. Som någon skrev här ovan kan min sambo inte heller först vad som är så ansträngande med barnet. Det verkar vara en vanlig uppfattning hos föräkdrar och hag tycker det är konstigt att dom har så svårt att sätta sig in i partnerns situation. Tycker fsktiskt föräldrar oftare är mer egoistiska än barnlösa. Jag menar självklart inte att föräldern ska avsäga dig barnet, utan bata visa lite förståelse för styvförälderns känslor. I alla fall jag hade haft lättare att "stå ut" om jag fått lite förståelse istället för förebråelse när det blir för jobbigt. Tyvärr verkar förståelsen vara förbehållen enbart biologiska föräldrar.

Jag tycker det är väldigt jobbigt om än ej outhärdligt (bara ibland) med min sambos barn som bor här vv och ofta ännu mer. Det svåraste är att min sambo inte kan förstå mitt behov av egentid med honom och att jag som frivilligt barnlös behöver tid utan barnet för att ha orken och viljan att hantera alla tänkbara situationer som kan uppstå. Som någon skrev här ovan kan min sambo inte heller först vad som är så ansträngande med barnet. Det verkar vara en vanlig uppfattning hos föräkdrar och hag tycker det är konstigt att dom har så svårt att sätta sig in i partnerns situation. Tycker fsktiskt föräldrar oftare är mer egoistiska än barnlösa. Jag menar självklart inte att föräldern ska avsäga dig barnet, utan bata visa lite förståelse för styvförälderns känslor. I alla fall jag hade haft lättare att "stå ut" om jag fått lite förståelse istället för förebråelse när det blir för jobbigt. Tyvärr verkar förståelsen vara förbehållen enbart biologiska föräldrar.

Kommer aldrig att kunna förstå de föräldrar som lever tillsammans med någon som tycker att det käraste de har -  sina barn, är en belastning. Kanske t.o.m. tycker illa om.  Skulle aldrig utsätta mina barn för det. 

Lever man med dig och du har den inställningen så säger man det antagligen inte till dig :)

Har man å andra sidan lite högt i tak och vill att alla ska trivas i situationen (inte bara barnen och föräldern utan även partnern, tro det eller ej) så kanske man kan ta upp det för diskussion och försöka lösa det :)

Min man är en underbar bonuspappa. och har så varit i många år. Han hade aldrig valt mig, och inte jag honom om det inte varit ett gott förhållande till varandras barn. Varken han eller jag hade kommit på tanken att ha en relation där man "stod ut" med varandras barn. Livet är alltför kort!

Ja alltså det är jobbigt i bland men inte outhärdligt.... Det är jobbigt med egna barn ibland också men snäppet värre med sambons... Vilket har mkt å göra med att vi inte uppfostrat barnen på samma sätt.... Det gäller att hitta en medelväg och det har vi inte lyckats med riktigt än... Men det går bättre och bättre...

Jag tycker jättemycket om sambons barn men det är lite jobbigt att på heltid bo med andra barn och det vore ganska skönt om dom kunde åka till sin mamma mer regelbundet så jag fick en vilopaus ibland..... Och slippa det här med kompisar och tjat och att det stökas ner i alla fall nån helg emellanåt. En jobbig sak är att dom är så uppkäftiga även om dom inte är det mot mig för det har dom lärt sig att jag inte accepterar så är dom det mot varandra och mot sambon och jag blir så störd på det...ena barnet stökar också ner nåt så förbannat och är urdålig på att plocka upp

Sambon har även ett vuxet barn som fortf bor hemma och det är nog jobbigast för hon har noll respekt för nån... Tur i oturen är hon inte hemma så ofta men även det är lite störande att hon kommer och går som hon vill så man vet aldrig om hon är hemma till maten eller inte....så nu lagar jag inte mat till henne... Är hon hemma när jag börjar räknar jag med henne också men inte annars..

Jag förstår hur du menar. På nåt sätt tänker jag ändå att man alltid står ut med något i en relation. Är det inte barn så är det skulder, otrohet, alkohol eller något.