Att leva med barn

Ja alltså det är jobbigt i bland men inte outhärdligt.... Det är jobbigt med egna barn ibland också men snäppet värre med sambons... Vilket har mkt å göra med att vi inte uppfostrat barnen på samma sätt.... Det gäller att hitta en medelväg och det har vi inte lyckats med riktigt än... Men det går bättre och bättre...

Jag tycker jättemycket om sambons barn men det är lite jobbigt att på heltid bo med andra barn och det vore ganska skönt om dom kunde åka till sin mamma mer regelbundet så jag fick en vilopaus ibland..... Och slippa det här med kompisar och tjat och att det stökas ner i alla fall nån helg emellanåt. En jobbig sak är att dom är så uppkäftiga även om dom inte är det mot mig för det har dom lärt sig att jag inte accepterar så är dom det mot varandra och mot sambon och jag blir så störd på det...ena barnet stökar också ner nåt så förbannat och är urdålig på att plocka upp

Sambon har även ett vuxet barn som fortf bor hemma och det är nog jobbigast för hon har noll respekt för nån... Tur i oturen är hon inte hemma så ofta men även det är lite störande att hon kommer och går som hon vill så man vet aldrig om hon är hemma till maten eller inte....så nu lagar jag inte mat till henne... Är hon hemma när jag börjar räknar jag med henne också men inte annars..

Ja, jag tycker att det har varit och är fantastiskt att bo tillsammans med min man och hans barn. Hans barn är minst lika bra som mina egna. Jag hade däremot inte varit intresserad av att vara ihop med någon som inte har barn, just av de anledningar som nämns här. Jag ville inte behöva ta hänsyn till barnlösas oförståelse för vad det innebär att ha barn och jag ville heller inte behöva tampas med partnerns eventuella känslor kring att inte bli prioriterad och dessutom krångla med och argumentera om fördelning av tid och annat.