Att leva med barn

Hej. Det här med att leva med någon annans barn visade sig ta så mycket mer än vad det ger. Ärligt talat är det fruktansvärt på exakt alla plan. Ni som lever med barn som är era egna, tycker ni verkligen att det är så fantastiskt? Vad får er att orka med? Är det kärleken till barnet som gör hela grejen eller? Jag tycker aldrig att någon pratar offentligt om hur trist det är att leva med barn. Finns det någon där ute som tvingats leva med ett barn som inte är era egna, och tycker att det är fantastiskt? Isåfall, varför ljuger ni? 

De som inte har barn själva har nog mycket svårare att leva med andras barn än de som har egna. 

Det ÄR jobbigt med barn. De märks om man säger så. Men samtidigt, jag skulle aldrig "offra" mina barn för att blidka en ny partner. Aldrig. Då lever jag hellre ensam.

Ja, jag tycker att det har varit och är fantastiskt att bo tillsammans med min man och hans barn. Hans barn är minst lika bra som mina egna. Jag hade däremot inte varit intresserad av att vara ihop med någon som inte har barn, just av de anledningar som nämns här. Jag ville inte behöva ta hänsyn till barnlösas oförståelse för vad det innebär att ha barn och jag ville heller inte behöva tampas med partnerns eventuella känslor kring att inte bli prioriterad och dessutom krångla med och argumentera om fördelning av tid och annat. 

De som inte har barn själva har nog mycket svårare att leva med andras barn än de som har egna. 

Det ÄR jobbigt med barn. De märks om man säger så. Men samtidigt, jag skulle aldrig "offra" mina barn för att blidka en ny partner. Aldrig. Då lever jag hellre ensam.

Hej. Det här med att leva med någon annans barn visade sig ta så mycket mer än vad det ger. Ärligt talat är det fruktansvärt på exakt alla plan. Ni som lever med barn som är era egna, tycker ni verkligen att det är så fantastiskt? Vad får er att orka med? Är det kärleken till barnet som gör hela grejen eller? Jag tycker aldrig att någon pratar offentligt om hur trist det är att leva med barn. Finns det någon där ute som tvingats leva med ett barn som inte är era egna, och tycker att det är fantastiskt? Isåfall, varför ljuger ni? 

Jag tycker det är väldigt jobbigt om än ej outhärdligt (bara ibland) med min sambos barn som bor här vv och ofta ännu mer. Det svåraste är att min sambo inte kan förstå mitt behov av egentid med honom och att jag som frivilligt barnlös behöver tid utan barnet för att ha orken och viljan att hantera alla tänkbara situationer som kan uppstå. Som någon skrev här ovan kan min sambo inte heller först vad som är så ansträngande med barnet. Det verkar vara en vanlig uppfattning hos föräkdrar och hag tycker det är konstigt att dom har så svårt att sätta sig in i partnerns situation. Tycker fsktiskt föräldrar oftare är mer egoistiska än barnlösa. Jag menar självklart inte att föräldern ska avsäga dig barnet, utan bata visa lite förståelse för styvförälderns känslor. I alla fall jag hade haft lättare att "stå ut" om jag fått lite förståelse istället för förebråelse när det blir för jobbigt. Tyvärr verkar förståelsen vara förbehållen enbart biologiska föräldrar.

Det kan till och med jag som barnlös förstå, att det måste vara lättare om båda har barn. Nu är ju situationen som den är, och min partner valde mig i vetskap om att jag INTE har barn, liksom. Jag tänker mig att man kanske har olika förväntningar på sin partner beroende på om hen har barn eller inte? Ni har ju valt bort en partner utan barn av en anledning liksom. Personligen har jag inga problem att förstå att ens barn kommer högt i prioritetsordningen, är det någon som inte accepterar det?Det jag har svårt för handlar om prioriteringar kring saker som rör mamman, typ att det verkar viktigare att komma i tid till lämning av barnet till mamman, än att prioritera att komma i tid i en angelägenhet som rör mig/oss. Den känslan är svår att bli av med. Men det kanske man ska ta, att man är tredje hjulet, mamman och pappan är en enhet och sen kommer lilla partern där på hörnet?