Anonym (styvförälder) skrev 2015-12-21 13:26:56 följande:
Fjonken skrev 2015-12-21 12:48:03 följande:
De som inte har barn själva har nog mycket svårare att leva med andras barn än de som har egna.
Det ÄR jobbigt med barn. De märks om man säger så. Men samtidigt, jag skulle aldrig "offra" mina barn för att blidka en ny partner. Aldrig. Då lever jag hellre ensam.
Det kan till och med jag som barnlös förstå, att det måste vara lättare om båda har barn. Nu är ju situationen som den är, och min partner valde mig i vetskap om att jag INTE har barn, liksom. Jag tänker mig att man kanske har olika förväntningar på sin partner beroende på om hen har barn eller inte? Ni har ju valt bort en partner utan barn av en anledning liksom. Personligen har jag inga problem att förstå att ens barn kommer högt i prioritetsordningen, är det någon som inte accepterar det?
Det jag har svårt för handlar om prioriteringar kring saker som rör mamman, typ att det verkar viktigare att komma i tid till lämning av barnet till mamman, än att prioritera att komma i tid i en angelägenhet som rör mig/oss. Den känslan är svår att bli av med. Men det kanske man ska ta, att man är tredje hjulet, mamman och pappan är en enhet och sen kommer lilla partern där på hörnet?
Oj vad jag känner igen det där! Jag blir galen på min man när han prioriterar så och det är en av anledningarna till att jag känner att jag vill bort.
Men som jag ser det så är det min MANS fel, inte bonus. Som jag skrev tidigare så är det inte bonus jag ogillar utan situationen.
Allt som oftast när jag läser trådar om styvfamiljer så handlar det i grund och botten om att PAPPAN prioriterar galet, eller försöker göra mamman till lags samtidigt som hans partner kommer i kläm.