Kvinnor: Fick ni det bättre efter skilsmässan?

Jag är i precis samma situation som du och har precis ordnat en lägenhet! Jag är både rädd och orolig men följer mitt hjärta, jag vet att barnen får det bättre när vi separerar! Varje dag får jag höra från min man att vi måste kämpa och att jag sviker familjen om jag flyttar...jag anser att det är han som sviker familjen som kan vara både aggressiv och elak och sedan begära att allt ska förlåtas..

jag hittade heller ingen bostad först men när jag nästan givit upp kom ett erbjudande! Lägg ut alla krokar du kan och gör som jag vänta med att berätta tills allt är klart! För husfridens skull...lycka till!f

Tack för alla kloka ord. Särskilt tänkvärt: "Var är jag annars om fem år?" Man har ju bara ett liv. Nej, jag vill inte "ta skit" och förminskas som människa i ytterligare fem år. Och då är barnen så stora att de redan hunnit skadas av sin psykiskt misshandlande pappa och dödströtta, ledsna mamma.

Det är mitt ansvar att skydda barnen - ju snabbare desto bättre. Jag förstår det mer och mer, även om barnen tycker mycket om pappan och frågar efter honom när han är på jobbet.

Nu har han haft en period på 14 dagar när han varit överdrivet snäll och tagit tag i matlagning och alla "jobbiga" blöjbyten där stor rengöring krävs (erbjudit sig direkt, utan att jag på något vis visat motstånd mot det eller bett honom göra det!). Han har hanterat barnens motstånd mot kvällstandborstning på ett bra och milt sätt och hjälpt barnen med hela läggningsproceduren.Han läser sagor. Han utför tjänster på stan åt mig och ger mig vitaminer, som han kontrollerar att jag tar, "för att jag ska blir piggare".

Samtidigt bygger jag upp en ilska över att det jag som jag verkligen behöver hjälp med, såsom att han delar VAB med mig, lämnar och hämtar på förskolan (vilket tar så lång tid för mig med två småbarn att jag knappt hinner jobba deltid). Planering för semester (till hans släktingar 4 timmar bort med bil) och fritid, att hitta på ställen man kan åka på helgutflykt, att packa för dessa semestrar och utflykter. Sådan planering överlåter han bara till mig. Behövs hjälp av hantverkare i bostaden reflekterar han inte ens över att det är jag som måste vara hemma och ta emot. Det gör han aldrig själv, fastän han beställt tjänsten. Han "måste" ju vara på jobbet, säger han. Men mina egna möjligheter att försörja mig underminerar han på detta sätt. Jag sitter löst på jobbet nu, om man säger så...

Har försökt att diskutera och att få samtalshjälp (familljerådgivning eller parterapi) med honom sedan ett par år: Han vill inte alls.

Ekonomin efter separationen är jag inte rädd för. Den kan bara bli bättre eller likvärdig eftersom jag då får kontroll över egna pengar och kan rätta mun efter matsäck  - och framför allt själv bestämma när jag ska vara på jobbet och inte såsa hemma för att ta emot någon hantverkare som han beställt.

Men min stora farhåga: Hur ska jag orka som ensamstående? Jag får trots allt hjälp av honom med praktiska saker som matlagning och barnavård. Jag är helt slut på kvällarna, så det är en välkommen hjälp.

Ni som separerade: Hur klarade ni att sköta barnen? Orkade ni med utan hjälp från er partner? Som ensamstående är det ju fortfarande jag som kränger på skrikande barn overaller och drar till förskolan. All VAB måste jag fortfarande ta själv.

Det finns två enkla förklaringar till att man orkar som ensamstående. Dels så måste man, man bara gör. Men framför allt så orkar man otroligt mycket mer när man slutar slösa sin energi på att irritera sig på sin partner.

TS här: Jo, jag tror också att jag skulle orka mer som ensamstående. Förutom det psykiska våldet så har jag kommit in i en ond spiral av ökad trötthet. Jag är sedan några veckor helt sjukskriven för utmattningssyndrom.

Trots detta vägrar maken VAB-a och han vägrar vara föräldraledig. När barnen är sjuka (två småbarn under 3 år) kommer han hem på lunchen och "hjälper till". När barnen är friska är det alltid jag som lämnar och hämtar på förskolan, trots att jag är sjukskriven på heltid. "Ta hand om sina barn gör man ju ändå som mamma" menar mannen.

Nu har han som sagt "varit snäll" så länge att jag inte kan tro att det är sant att han använder psykiskt våld - trots att jag skrivit upp vad han gjort i en dagbok. Med att vara snäll menar jag att han "är trevlig och hjälper till hemma", men fortfarande vill han inte dela föräldraansvaret med mig genom att VAB-a och vara föräldraledig. Såsom alla män gör? I alla fall när hustrun är sjukskriven?

Jag är nervös för ekonomin. Min inkomst är mycket högre än hans - när jag jobbar. Vi måste varje månad ta av sparade pengar för att klara kostnaderna. De pengarna har han själv sparat ihop, så han tycker att det är han som bestämmer över dem, och nu vill han fylla luckor med de pengarna. Däremot påstår han att jag faktiskt är skyldig honom pengar pga att jag med min föräldrapenning och sjukpenning inte bidrar till hushållskostnaderna lika mycket som förr! Vid månadsskiften är det inte ovanligt att jag får "låna" av honom, och sedan betala tillbaka när jag börjat jobba deltid igen..

Jag vill flytta, jag vill arbeta - för att förbättra ekonomin och få högre livskvalitet. Och framför allt för att inte "bränna pengar" varje månad! Som det ser ut nu är det så här det kommer att vara de närmaste åren om jag inte lämnar honom: Jag minskar min egen inkomst, ser familjens tillgångar minska - och dessutom är jag på väg att förlora jobbet, bland annat pga att jag så sällan varit där: Jag har ju tagit all VAB för två barn. Alltid. Och nu har jag också diagnosen utmattningssyndrom.

Hjälp mig tänka, nu när jag är trött och sliten!: Ska jag lämna honom även om han "är trevlig" och "hjälper till"? Nu när jag är sjuk och just därför kan ha svårt att organisera alltihop - och ta hand om barnen ensam?

Är det "fånigt" att "bara" skilja sig av den anledningen att han aldrig VAB-ar och är föräldraledig? Det vore skönt att slippa tala om psykiskt våld med honom när jag berättar att jag vill skiljas. Det tror jag inte att han förstår - och dessutom är det riskfyllt ifall han blir arg!

Kanske är det bäst att "bara" säga att "Du tar inte ditt föräldraansvar - därför vill jag skiljas."

Himmel. Blir bestört över vilka svin det finns. Klart du ska lämna honom. Och det snarast. Det finns många som kan hjälpa. Ta chansen.

Och glöm inte att det finns bra män.

Men hur är dina känslor för honom? Älskar du honom?
Jag tycker inte du behöver säga mer än att du inte är lycklig eller mår bra i er relation. Det du nämner om föräldraansvar tror jag nämligen inte alls är grunden till att du vill skiljas. Snarare har hans beteende gjort att du tappat dina känslor för honom så nu är du så pass sliten att du inte klarar någon "ojämnvikt" alls. Han väger helt enkelt inte upp det negativa.

Anledningen till att jag skriver det är för att jag lever i ett otroligt ojämnt förhållande. Jag sköter all markservice, allt som har med barn att göra (ink vab, föräldraledighet osv), alla räkningar, allt som har med hundarna att göra....ja allt. Vad han gör: fixar pengar, dvs jobbar och säljer/köper saker så ekonomin går runt. Något han tycker väger lika tungt som allt jag gör. Nämnde jag att även jag jobbar och har eget företag. Jag tjänar dock väldigt lite pengar än så då "räknas" det liksom inte. Jag jobbar inte heltid heller men det beror ju på att jag måste anpassa jobbtiden efter barn och familj.
Hur som helst så har han på något sett lyckat väga upp detta med enorm kärlek, fått mig att känna mig vackrast på jorden osv. Ställt upp när det behövts och varit väldigt omtänksam.
Nu senaste året har detta fallerat (pga olika omständigheter) och plötsligt irriterar jag mig betydligt mer på allt han inte gör. Jag är helt slutkörd känslomässigt och går mest och gnisslar tänder av irritation. Så nu går jag i tankarna om separation. Jag inser dock att det i grunden handlar om förhållandet mellan oss som är orsaken. Inte hur vi lever. Jag kan dra ett stort lass om jag får mycket kärlek, men utan kärlek orkar jag knappt dra något alls.

Jag trodde att det skulle bli för mig som med dig, Flisan79: Han skulle jobba och jag sköta markservicen. Det var OK, jag ville gärna ägna mig åt barnen som var så efterlängtade. Mannen var mycket uppvaktande och våra framtidsplaner verkade stämma väldigt bra överens: Vi ville bo i hus, ha barn, djur  - och med hans dåvarande höga inkomst skulle vi fixa det utan ekonomiska bekymmer. Jag var uppriktigt kär.

Hans attityd ändrades steg för steg när jag blev gravid. Hans jobb försvann. Han fick nytt jobb men med väsentligt lägre inkomst. Fortfarande var planerna realistiska: Jag kunde ju jobba deltid på mitt jobb och få det att gå ihop ekonomiskt. Han sa inför barnmorskan att han skulle ta föräldraledigt på deltid: lediga fredagar och förkortad arbetstid övriga dagar. Det verkade bra, då skulle jag få avlastning och ha möjlighet att sköta mitt jobb, som nu var nödvändigt för att vi inte skulle gå back. Jag gillar mitt jobb!

Men han tog aldrig ens ut alla de dagar han hade rätt till i samband med barnens födelse. När jag var gravid ville han knappt röra mig och hjälpa mig att t ex tvätta fötterna eftersom jag inte nådde ner med min stora mage. När jag ramlade på golvet en dag pga foglossning och inte kunde röra mig ringde jag efter hans hjälp. När han såg mig ligga på golvet var hans första tanke att han måste tvätta händerna innan han lyfte mig. Då dog kärleken, men ibland spirade hoppet även efter det. 

Första tiden med spädbarn var jobbig. Jag hade inte tid att ta en ordentlig dusch på fyra månader (!) - märker inte en make sånt? Sådant grävde sig in i hjärtat.

Givetvis vill jag aldrig mer ha samliv med honom sedan länge - vem vill det med någon som beter sig så som jag beskrivit i denna tråd? Han klappar mig på rumpan och är själv intresserad, men jag blir bara arg. Jag tycker att det är mycket konstigt att han inte fattar. Jag tycker att det är överflödigt att säga något. Jag har försökt få med honom till familjerådgivning, då skulle jag nog kunna tala om det, och vi kanske skulle bli hjälpta, men han vill som sagt inte ha hjälp från utomstående.

Han säger att han "älskar mig mest i hela världen". Jag säger aldrig det till honom. Ändå har jag tyckt att gemensamma barn är ett ansvar för oss båda, att de får växa upp med båda sina föräldrar. Ett hus skulle ge mig mycket personlig frihet att väga upp situationen med den livskvalitet en trädgård innebär. Barnen skulle kunna gå ut på egen hand på tomten och inte behöva "hårdbevakas" i offentlig miljö.

När barnen föddes sa han att vi skulle vänta med hus tills det äldsta var ett år, när det fyllde ett sa han att vi skulle vänta tills det blev två år. Nu har vi två småbarn under tre år - men inget hus. Nu är det räntans fel, enligt honom. "Nu kommer bostadsbubblan att spricka snart - därför kan vi inte köpa hus." Men vi har planerat hus i åtta år, och desto viktigare blev det när barnen kom! Folk köper hus även idag. I vilket fall behöver man inte ruinera sig på ett boende som tär på sparpengarna. Vi borde diskutera hur vi ska inrätta livet.

Men jag vill inte fortsätta med honom. Det finns varningssignaler både kring honom (psykisk misshandel, oförmåga att engagera sig på riktigt i barnen och att visa i handling att han bryr sig mig och familjen) och kring mig (utmattningssyndrom och att jag mår bättre ju längre ifrån mig han är.).

Så visst ligger det mycket irritation och svikna löften bakom att jag vill separera.

Apropå att orka. Man mår bättre av att bo ensam och veta att man måste rodda allt själv än att bo med nån som inte gör nåt så att man ändå måste göra allt. Det är förväntningarna som aldrig uppfylls som tär tycker jag.

TS, du behöver separera för att överleva! Det handlar inte längre om ifall dina skäl är "giltiga" eller inte. Det handlar om att din utmattning och depression går längre och längre och till slut orkar du inte leva längre. Det har gått för långt för att kunna repareras. Du behöver nu välja om du ska separera och finnas till för dina barn under deras uppväxt eller om du ska försvinna in i en depression som bara har ett slut.

Det var det jag misstänkte och DÄR har du en väldigt skälig anledning till separation.
Mer behövs absolut inte. Det är alla skäl i värden.

Jag har en väninna som var i liknande sits. Hon pluggade och hade ingen chans att stå på egna ben. Det hon gjorde kanske inte var det schysstaste men det var hennes enda utväg. Hon stålsatte sig och gjorde upp en plan. Hon började en utbildning spm hon visste skulle ge jobb och levde för sitt mål. Att en dag stå färdig på egna ben och då separera. Och trots att det var väldigt jobbigt många gånger så lyckades hon.
Iom att hon bestämt sig och satt ett mål, fann hon styrkan att genomgå det som krävdes.

Jag tror att det är en stor del. Att ha en plan. Vare sig man är helt bestämd eller ej så nman ger man sig själv förutsättningarna att iaf kunna gå. Att det ekonomiska inte ska vara ett hinder. Bara känslan av att man kommer klara sig kan nog göra sitt till.