Blandade känslor ang. styvbarn
Jag har nu levt i styvfamilj i ett par år, med två barn i mellanstadiet och trots att jag verkligen verkligen anstränger mig, så finns det ändå saker som är så frustrerande att man ibland verkligen inte orkar med barnen..
Jag har väldigt stora problem med det (dagliga) gnällandet och tjutandet. Det ena barnet har jääämt ont någonstans. Och om hon inte får tillräckligt med bekräftelse första gången hon "har ont" så säger hon att hon har ont nånannanstans en stund senare. Jag verkligen avskyr detta beteende och eftersom jag måste höra på det varje dag barnet är här så är det inte precis något man bara kan strunta i...
Och ännu mer irriterande blir det ju när de andra vuxna mer eller mindre uppmuntrar beteendet. De här barnen får förmodligen fler värktabletter per år än vad jag tog under hela min barndom...
Det andra barnet tjuter jämt istället vilket gör mig om möjligt ännu mer irriterad... I vissa fall kan jag definitivt förstå och sådär, men problemet är att ungen tjuter även när hon betett sig illa eller gjort fel eller bara utan anledning och får då den tröstande föräldern istället för en tillsägelse.
Det äldsta barnet har dessutom ett väldigt dåligt bordsskick, hon sölar och skitar ner som ett dagisbarn(!)
Perioder med trotsiga/bråkiga barn osv har jag inga problem med, men det här är ju beteenden som är barnens hela personligheter och så länge deras föräldrar tycker det är helt normalt så kommer det ju heller inte förändras. JAG ger aldrig barnen bekräftelse i dessa lägen (tack och lov är jag nästan aldrig i samma rum när barnet gråter) utan jag ignorerar och överlåter det till deras pappa, men samtidigt så bara bubblar det i mig och för eller senare kommer jag ju explodera...
Någon som har tips och råd hur jag ska hantera detta? Att förtränga det är som sagt helt omöjligt, jag har verkligen försökt. Jag vill verkligen inte avsky barnen, men ju äldre barnen blir desto mer irriterad blir jag eftersom jag redan när jag träffade dem tyckte de var för gamla för att bete sig på vissa sätt. Då tog jag ju faktiskt förgivet att det var något de skulle växa ifrån, men så fel jag hade...