Brumma skrev 2016-01-06 11:55:11 följande:
För mig var det inte "på någon annans villkor". Utan helt på mina villkor och även min sambos. Våra "villkor" och tankar om hur min roll "skulle vara" gick ju ihop. Jag hade aldrig kunnat leva med barn jag inte FULLT UT har samma rättigheter att involvera mig i som föräldern jag lever med. Och nu pratar jag självklart inte om val av skola osv utan det dagliga livet. Om jag skall leva med ett barn så väljer jag att göra det fyllt ut. Vilket innebär att jag tar samma ansvar som min sambo/man men det är mitt val. Om jag inte velat engagera mig hade jag valt bort en man med barn. Är dock övertygad om att det vore skillnad på om barnet varit tonåring. Då hade jag snarare varit en vuxen som tonåringen delade hem med. Men nu var barnet ifråga ett år.
Kärleken var på inget sätt påtvingad utan växte fram. Vilket väl är helt normalt för en del människor man väljer att ha i sitt liv?
Jag har tex kommit att älska några få nära vänner. Jag har kommit att älska min svärfar. Likaså min mammas nya man. En del relationer utvecklas helt enkelt till nära relationer och i vissa fall växer en kärlek fram.
Känns främmande att du ens tänker i banorna gällande vad som "driver" en att älska sin ssmbo barn? Ställ dig frågan vad som "driver" dig att älska din sambo? Eller om du har en systerson eller liknande som du älskar. Har ngt drivit dig att älska dem? Har du börjat älska dem pga att ngn eller ngt drivit dig att göra det?
Eller har kärleken växt fram av sig själv?
Brumma skrev 2016-01-06 12:00:29 följande:
Jag tror inte det har något med att söka substitut att göra utan är övertygad om att barn kan knyta nära relationer med andra vuxna även när deras föräldrar är bra och närvarande. Och ja, även då i föräldraliknande relationer.
Jag tror dina tankar är lite grunden för en del mammors oförmåga att acceptera att deras barn har nära relationer till bonusmammorna. För de kan inte se att man kan ha liknande relationer utan att gör den skull försöka ersätta mammans egen roll.
Om det bara gick att inse att relationerna är BARNETS och oberoende av föräldrarnas roller så tror jag det skulle gå betydligt lättare..
Jag är inte av uppfattningen om att man måste älska alla i sin familj eller så. Många håller kvar i familjerelationer enbart för att de är familj trots att de skadar dem. Det är sorgligt.
Jag älskar min sambo, men honom har jag också aktivt valt att leva med, vi är lika varandra och delar värderingar med mera. Hans barn har jag inte valt. Jag har inte valt barnets existens, jag har inte varit med barnets första år eller uppfostrat barnet. Jag har ingen inblandning i de 15% av hennes liv som barnet inte är hemma hos mig och min sambo. Min sambo får finna sig i att hans liv med hans barn och mamman ser ut som det gör. Han har valt att skaffa barn med henne. Han får ta konsekvenserna med bråk och gnäll och uppoffringar. Jag gör det inte. Jag har valt att leva med min sambo trots att han har ett barn. Det är verkligen ett trots, alltså. Jag tycker att det är värt att vara med honom trots hans barn. Barnet är inte ett bonus i min vardag (det mesta som är negativt i min vardag är pga hans barn) och denna ståndpunkt har inte ändrats hos mig på flera år.
Jag är nöjd med livet trots att jag såklart inte räknade med att jag skulle leva med en man med barn. Mina syskon har inte barn, men jag har vänner som har det. Dem har jag en helt annan kärlekskänsla för. Jag tycker om att vara med dem. Det är mina vänner som jag har valt som i sin tur har träffat någon som de älskar och detta har genererat i barn. Det är fantastiskt. Jag förstår att andra människor kan älska min sambos barn, typ barnets mamma och pappa och deras släktingar just för att barnet är en avkomma av deras son, dotter, syskon eller något.
Förväntar man sig (och tror) som förälder att alla som kommer i barnets närhet ska älska barnet? Om jag hade barn med någon jag inte lever med - varför skulle jag förvänta mig att mitt ex nya partner skulle börja älska mitt barn? Det låter mycket märkligt i mina öron.
Jag förstår inte hur jag kan förväntas älska eller ens tycka om ett barn som min sambo har med någon annan? Hade vi haft barn tillsammans hade jag älskat dem villkorslöst. Men hans barn som inte har något med mig att göra? Det är för mig helt omöjligt. Jag anser att jag oavsett det kan leva med min man. För att jag älskar HONOM.
