Blandade känslor ang. styvbarn

Alltså jag tycker om min sambos barn... Men dom har en mamma..... Dom behöver inte en till.. Jag är en extra vuxen inte en till mamma... Jag finns där för dom, ställer upp och skjutsar och fixar saker, Jag har regler jag vill dom ska följa men jag låter sambon ta dusterna när det inte görs... För det blir sånt jäkla liv..... Men mina barn och hans barn har samma regler.... Men det är svårt när man uppfostrat olika... Väldigt frustrerande...... Jag är mer sträng än vad sambon någonsin varit, hans barn är ganska respektlösa gentemot honom ibland.. Det accepterar inte jag och vi har haft våra konfrontation er innan dom insåg att jag är stenhård vissa saker tolererar jag inte.. Uppkäftighet är en sån sak...

Handlar det om stora barn,då är det oftast på annat sätt.Men om barnen är små,så blir man nog tvungen hjälpa ,trösta,ta hand om sin gubbes barn.Småbarn behöver ju en "mammafigur"även då när dom är hos pappan.

Men vad innebär en mammafigur? 

Jag kramar om min sambos barn ibland om hon är ledsen, kanske om min sambo gått för hårt på om något. Dock tycker jag ofta att hon gnäller över ingenting och då får hon inget gehör för gnället. Jag finns som en närvarande vuxen om min sambo är och handlar eller något, men är högst motvillig mot att vara den som alltid ska springa och hämta på dagis eller att vi ska ha någon uppdelning där det ska vara mitt ansvar att ungen kommer till och från dagis. Jag följer med/lämnar/hämtar på dagis när jag har lust. Lika så att jag inte skulle lämna över det ansvaret på någon annan om det var mitt barn, så accepterar jag inte av sambon att han tror att det är något solidariskt ansvar som vi har. Han får i första hand försöka stuva om sitt schema framför att jag ska ta det ansvaret. Ibland kan jag tycka det är ok att barnet lägger sig och myser i säng eller soffa när jag är där, men så fort det blir gnäll så är det slut och jag ser hellre att hon är någon annan stans än i närheten av mig. Ibland ger jag henne något hon vill ha, för att jag vill ge det, inte för att hon gnäller om det. Jag har hjälpt henne på toaletten en halvfull tillfällen de senaste åren. Behöver hon hjälp på toaletten och vi båda vuxna är hemma så är det självklart sambon som får ta det, oavsett om han är mitt uppe i någonting och jag gör ingenting. 

Det kan ju hållas på i en evighet detta, men alltså skillnaden mellan att vara en mamma och att vara en "bonusmamma" är att mammarollen är självvalt och att det ofta (förhoppningsvis) finns kärlek inblandat. Är jag en "mammafigur"? Eller kanske en elak styvmor? Jag agerar av empati, på samma sätt som jag skulle göra mot någon annan person. Sambons barn har inte fördelar hos mig på något känslomässigt plan för att hon är hans dotter. Hon slipper inte undan dåligt beteende på samma sätt som hennes pappa ursäktar det då han är hennes pappa. Jag säger inte åt henne som en mamma i uppfostringssyfe utan jag säger åt henne för att jag tycker hon gör fel. Som vilken vuxen som helst. Vi tvingas leva under samma tak och då ska mina regler tillsammans med sambons regler gälla. 

Vad är det som säger att barnet behöver en mammafigur dygnet runt? Om barnet har en mamma som hon är med ett par gånger i månaden så fungerar det säkert jättebra. Och har pappa resten av tiden. Det finns separerade föräldrar som aldrig introducerar eventuella nya partners för barnen, har barnen förlorat något då? Är det samma sak som förväntas av bonuspappor? Behöver barnen som lever med sin (hetero)mamma en fadersfigur när barnet är hos mamman?

Ursäkta ordvalet.. Men vilket skitsnack. Uppfostrar definitivt inte sambos barn, vårt sätt att uppfostra barn är lika olika som natt och dag. Regler ja vi har hushållsregler som gäller alla här tex man meddela om man har med kompisar hem, eller inte kommer hem efter jobb/skola. Lagar mat gör den som kommer hem först av mig eller sambon och då lagar vi till alla. Städar efter sambos barn nope det gör jag inte, städar barnets rum gör jag inte.

Fortfarande hävdar jag bestämt att man är fri att välja vilken roll man vill ha i sin sambos barns liv.

Jag förutsätter att föräldern som vill ha dem på umgänge klarar av detta själv.

Exakt och det oavsett ålder på barnet/barnen

Fast det fungerar ju inte i praktiken. Man kan inte bo under samma tak utan att bli inblandad, utan att behöva hjälpa till på något sätt. Om din man är i badrummet och barnet ramlar och gråter, låter du bli att trösta då och låter barnet vänta tills pappa kommer ut?

Att räkna ut exakt hur mycket av hushållsarbetet som orsakas av styvbarnen och hur mycket mer den som är förälder till barnen ska göra, går ju inte heller i verkligheten. Barnen kommer oundvikligen att dra in grus, sand och gyttja, smula, spilla och kleta i en omfattning som de vuxna inte gör. De orsakar mer disk, tvätt och matlagning, det tar längre tid att handla...

I praktiken kan man låta föräldern ta hand om den extra städningen, matlagningen, etc.

När det gäller akuta saker så är det extremt få som inte ställer upp på sin omgivning. Tex om en person halkar på trottoaren och slår sig så illa att hen inte kommer upp själv så skulle de flesta i omgivningen stanna och hjälpa till. Samma sak med ett litet barn som gör sig illa.

Klart att det fungerar i praktiken. Ramlar de så ställer man klart upp dem igen och tar en överblick på ev skador, men trösta och dalta hade fått vänta tills han var klar på toa. Men som förälder brukar man avsluta snabbt när man hör att det händer något. Nu var hans barn så stora att man bara kollat vad som hänt och om det behövdes ambulans eller skjuts till akuten, resten hade de själva fått klara.

När hans barn var på umgänge så var det han som handlade och skötte hushållet, så merjobbet hamnade automatiskt på honom. 

Vi hade hemarbetet och ekonomin helt uppdelat, i de situationer som du beskriver hade jag troligen inte ens varit hemma eftersom jag sysslade extra mycket med min hobby när hans barn var där.

Precis, man ser till att de får hjälp.