HJÄLP! Tror att min sambo är svag-begåvad?!

Jag skulle nog tveka lite. klart man vill ha pigga intelligente gener till sina barn.

Jag tror vem som helst kan klara sig bra genom skolan om de får mkt uppmuntran redan som barn, föräldrar hjälper dem med läxor, man själv pluggar i härdigt och man ligger i och så vidare. Så självklart ska du skaffa barn med den man du älskar även om han inte är Einstein. De flesta som får bra betyg får det inte pga gener utan pga hårt arbete.

Intelligens är en fördel men det viktigaste är att man är en snäll och trevlig person. Har han kommit in på högskolan så kan han ju inte vara helt bakom flötet i varje fall. Eller hur??

Förövrigt så tycker jag nu i efterhand om min första sons pappa inte var nått ljushuvud direkt men sonen är jätte smart och klarar sig mer än utmärkt bra i skolan

Oj oj ojo säger jag... "klart man vill ha pigga intelligente gener till sina barn. "

Näe, ibland blir man stum av förundran!

Men herregud...för det första är IQ testerna avsedda för vita medelklassmän i 45-års åldern. Är din kille det? För det andra, är de helt situationsbundna, d vs. de ska tas om efter sex månader och man kan vinkla testerna.

För det tredje, måste du väl i sådana fall även titta bakåt i släkterna intelligensen nedärvs inte endast från honom eller dig. Sedan om han går på högskola, är det helt beroende på vilken högskolan han går på. KTH, har ett utfall där 10 % endast klarar tentorna första och andra gången...

Nåväl, allt det här spelar ju ingen roll överhuvudtaget om du älskar honom och verkligen vill ha barn eller? Du verkar ju ha varit tillsammans med honom ett tag och några goda kvaliteter har han väl? Personligen tycker jag inte du ska tänka allt förmycket på intelligensen, det är som det gamla talesättet mellan Einstein och en skön dam, där damen sade att deras barn skulle få hans intelligen och hennes skönhet. Varav han kontrade men vad händer om barnet får min "skönhet" och din intelligens? Tilläggas kan att han hade drygt 200 i IQ och var en grav dyslektiker, som inte klarade av skolmatematiken!

Lycka till!

Det kan även vara så att får man höra att man är trög och osmart om och om igen så beter man sig som andra människor förväntar sig av en, med att få lägre självförtroende osv..jag hade nog varit mer orolig att skaffa barn med honom om hans familj är sådana att dom klagar på hur deras son är som människa.

din sambo behöver inte alls vara mindre begåvad än normalbefolkningen!

Min sambo anser själv att han är för dum att läsa på högskola osv, han hade knappt dugliga betyg från gymnasiet men det var nog mer en intressegrej från hans sida...fick honom att göra lite tester (bara för att överbevisa honom, mensatestet)
Det visade sig att han uppskattades till att ha runt 125 i IQ (det är bara ca.3% av världens befolkning som har över 130..)

Kan ju vara likadant med din sambo, han kanske bara går omkring & tror att han är dummare än vad han är, mycket kan ju spela in, te x om han fått höra hela sin uppväxt att han är dum & inte duger till (som i min sambos situation..)

Oj vilken diskussion! låter jobbigt men tror inte att du ska oroa dej för hur era barn blir. Man vet aldrig hur det blir! din sambo kanske pressar sig så hårt och tror själv att han inte är "lite trögare än andra". finns det inget annat sätt att plugga på än det han gör? när jag pluggade ritade vi stora kollage med bilder och text. vi pluggade mycket ihop och förhörde och disskuterde med varandra. Ingen av oss fick toppbetyg med det spelar ingen roll idag för vi är bra på det vi jobbar med ändå. Din kille kommer säkert bli en underbar pappa!! lycka till!!

Hej TS,

min sambo är inte heller speciellt begåvad. Medan jag har en universitetsexamen.
Min sambo fick specialundervisning i de flesta ämnena i grundskolan. Han har dyslexi. Han hatar att skriva långa texter och läsa invecklade historier. Men ändå har han klarat av att få två yrkesutbildningar senare, i praktiska ämnen. Dessutom är han en hejare på idrott - att utöva själv alltså.

Vad jag menar är att människor har bra och dåliga egenskaper. Alla är inte perfekta. Min sambo orkar inte heller fördjupa sig i matematiska grejer, han hatar matematik. Han betalar inte heller räkningarna, det är jag som gör det hemma.
Medan han lagar mat, fixar bilen och sånt.

Frågan är "vågar jag skaffa barn med honom"? (ironi)

Svar: Det är klart som sjutton jag vågar det!! Jag bryr mig inte om mina barn blir de smartaste i världen, visst - de kanske också får dyslexi, men so what? De är också värda nånting. Rika och smarta föräldrar kan också få utvecklingsstörda barn, oavsett hur mycket IQ föräldrarna har.
Mina barn kan också bli utvecklingsstörda. Det vet man inte. De kan få dyslexi, ADHD, Downs syndrom, vad som helst.. eller så kan de ärva min intelligens. (Högre än medeltalet enligt vissa tester).
Men de struntar jag fullständigt i!
Jag är överygad om att min sambo kommer att bli en otroligt fin pappa, en bra uppfostrare som ger mina barn bra värderingar att gå ut i livet med. Och dit hör enligt mig inte hur man löser pythagoras sats eller liknande.

Det viktigaste för mig nu, i bebisverkstan, är att mina barn blir kärleksfulla, empatiska medmänniskor som kan bidra med nåt gott till denna värld. (och då menar jag inte få nobelpriset i nåt ämne).

Tycker det är väldigt tråkigt att det fokuseras så mycket på intelligens och framgång i samhället. Alla människor är lika mycket värda, alla människor är värda att älskas och att få respekt.

Jag tror, TS, att din sambo visst kommer att bli en jättefin pappa! Som min, kanske han inte kan hjälpa dem att få nobelpriset, men so what? Det spelar ingen roll!!
Så länge han ger dem kärlek och lär dem att bli ordentliga medborgare som respekterar andra är han näst intill en 100% perfekt pappa.

Trivs du med din sambo, och vill skaffa barn med honom, så go for it!!
Lycka till!!

TS, din sambo är säkert normalbegåvad. Att han får IG beror kanske på dåligt självförtroende, det verkar ju inte som han fått så mycket peppning under uppväxten. Du får fundera på vilka egenskaper du vill att dina barns pappa ska ha. För mig är hög IQ oväsentligt. Som många andra skrivit tycker jag det är bättre att ha en empatisk och ordentlig pappa som lyssnar på sina barn och ger dem en trygg vardag.

Själv har jag över 140 i IQ ich skrev 2.0 på högskoleprovet. MEN eftersom jag glidit igenom grundskolan och gymnasiet behövde jag aldrig lära mig självdiciplin och det förbannar jag nu som vuxen! Jag är en slarvig tidsoptimist som har svårt att ta tag i saker, och det gäller allt från städning till studier. Förr löste sig allting ändå, och det är väldigt svårt att öva in ett nytt beteende som vuxen.

Min sambo är normalbegåvad och jag är så stolt över honom eftersom han är så ordentlig, strukturerad, ansvarstagande och alltid gör det han ska! Dessutom har han bra självkänsla och är stabil, medan jag är osäker, väldigt känslosam och har lätt för att bli deppig. Jag önskar att våra barn får alla hans fina sidor! Men, man kan ju inte styra sådant och jag tror att miljö och uppfostran formar en männsika mycket mer än vad generna gör.

Jag har en liknanade situation. Min man gick i vanlig skolan tills han började högstadiet. Han hade mkt svårt för skolan och fick extra hjälp pga av att han har dyslexi. sedan flyttades han till en skola för barn med utvecklingsstörning... Där trivdes han inte alls eftersom att han inte är utvecklingsstörd!
Han grät och kräktes varje morgon han skulle dit. Efter mycket kämpande av hans föräldrar och en annan rektor så flyttades han tillbaks till en vanlig skola. Han gick ut högstadiet och gymnasiet med betyg, inte höga men han fick betyg...

Han är nu 34år gammal och detta påverkar honom än idag. Han har dåligt självförtroende och har svårt att acceptera att han är bra trots sin dyslexi.

Jag älskar honom mest i hela världen även om han har sin dyslexi. Han är så mycket mer än dyslexi...