HJÄLP! Tror att min sambo är svag-begåvad?!

Hej TS!
Jag har arbetat med barn och ungdomar på behandlingshem i många år. Flera av dem jag mött har pga sina uppväxtförhållanden varit störda i sin utveckling (som ju skall skiljas från att vara utvecklingsstörd som ju är en genetisk skada) och vissa så allvarligt att de varit tvungna att gå i särskola pga av sin svagbegåvning.
Det är känt att människan kan ha svårt att utvecklas intellektuellt om hon inte få det stöd hon behöver. Detta är dock på intet sätt ärftligt genetiskt. Däremot har vi ju tyvärr en viss "förmåga" att ge våra barn det vi själva har fått, eller inte fått.
Jag förstår din oro och ibland kan det ju vara svårt att veta om ett beteende är orsakat av arv eller miljö men det som är viktigt så som jag ser det är att ni faktiskt vågar prata om detta. Då är hälften vunnet, så att säga. Ett känsligt ämne såklart men nog tyvärr nödvändigt om ni skall kunna gå vidare. I och med att du har dessa funderingar så är det ju inget som kommer att förvinna.

Hur du än gör så önskar jag dig lycka till!

tack till alla som svarat. Och tack anonym vad för att du förstår vad ja menar nu...

Jag har hört att de ofta kan vara ngt mer eller mindre" fel " på den ena av de två i ett tvillingpar...att de ofta är ngn som fått en skada....har inge belägg för detta och tycker själv att de låter konstigt. Min sambo är en äggstvilling...hm...kan de påverka tror ni??

TS: Hur det är med tvillingar vet jag inte men så som du beskriver hans hemförhållanden är ju mer än tillräckligt för att man skall få vissa problem som vuxen.

Ja, jag förstår dig nu.

Som snillis säger så är det viktigt med stimulans för att utvecklas intellektuellt. Ett hem utan läs- och skrivstimulans eller där man blir nedtryckt av att höra att man inte är så smart påverkar säkert negativt.

ja, jag tror också att de kan vara den främsta orsaken. Ja menar han har ju klarat av att ta körkort (vilket jag hade svårt med ett tag ) osv....
Hans familj är ganska "fin" eller vad jag ska säga, och hans pappa är väldigt dominant och kan tänka mej att hans pappa inte låtit dem tänka ut ngt själva när de var barn- utan bara domderat hela tiden (gör han fortfarande, ....förlåt svärfar )

Det är ju självklart hemskt för mej också att liksom gå ut med detta. Men ja kände att ja behövde lite tips och råd här...kanske ngn som varit i samma situation. Och de visar ju sej att de är flera som varit..och de har gått bra!!!! =)

jag håller med dej snillis att ja tror att de mest har med uppväxt att göra....

ska tillägga att han har fått läs och skriv stimulans hemifrån. Och han har ju klarat skolan. Så såpass illa har de inte varit för honom...han är jätte duktig på idrott och har spelat i höga divisioner i fotboll...så, de måste väl vara en viss form av intelligens också??

Det kan nog påverka mycket om familjen skämtat med honom om att han inte är lika smart som dem. Man uppfyller förväntningarna så att säga och lär sig att se på sig själv enligt det mönstret.

Men bara för att man får IG på tentor på högskolan betyder det ju inte att man är svagbegåvad. En del är superbra på att skriva tentor medans andra är helkass på att skriva tentor. Detär ju bara en sorts intelligens.
Jag är ju utbildad jurist och jag var helkass på att skriva salstentor medans jag var superbra på att skriva papers, inlämningsuppgifter, hemtentor etc. Nu klarade jag iofs mina tentor men det var ofta på håret
Det är bara att man är bra på olika saker.

Tycker nog inte att du skall tänka i sådana banor att din sambo är svagbegåvad. Han är bra på vissa saker, men på andra är han sämre, precis som vi alla är. Kanske har han börjat på "fel" utbildning. Att läsa saker man inte är intresserad av kan ju få vem som helst att "misslyckas"

hmm...smart sagt!!! ja, de kanske ja kan säga till honom...för vi talar ibland om detta. Han har tom brytit ihop inför mej en gång, för att hans pappa är så dominerande. Han sa att han känner sej "handlingsförlamad" när hans pappa ber om att han ska göra ngt. Som att han blir så nervös över att göra fel....=(

Vet att de är synd om honom...och jag ber honom ofta att "stå på dej" osv.

Men hur kan man göra för att peppa hans självförtroende då?
Tror att han ljuger om alla tentor , säger att "vi har inte fått tillbaka dem , så jag vet inte hur det gick" . de säger han om typ 3 olika tentor nu. Tror att han inte vill berätta att han e.v inte klarat dem.. ska jag sluta fråga? eller verkar de som om ja inte bryr mej då?

snillis:

ja har frågat honom om han verkligen vill läsa det han läser nu, eller om de enbart är för att pappan ser honom som en potentiell arvtagare till företaget! Men han säger att han valt rätt....
jag är inte heller super på tentor.Men som jag sa så är de annat de egentligen handlar om. Som att han inte fattar små enkla saker...hmm..kan inte komma på ex. men...han förstår sej inte på relationer eller om man försöker förklara ngt eller så...
eller kan de helt enkelt vara så att han inte lyssnar på en när man pratar? är blyg mot nytt folk och att han hamnat på fel utbildning- att allt detta tillsammans gör att man tvekar!?

Det kan nog bli sämre av att han känner sig pressad att prestera inför sin pappa och kanske inför dig om du frågar honom hur det går. Det blir väldigt viktigt att det går bra då. Allting hänger på det. Självförtroendet blir inte precis bättre av detta.

Om man får göra saker man är bra på och uppskattas av andra för den skull så växer man. Han behöver nog hävda sig på något annat område än genom studierna kanske.

Jadu, familjeproblem är ju aldrig lätta att hantera.
Det du kan göra när det gäller familjen är att stötta honom i att göra det han vill, fatta egna beslut, fråga honom om det är vad han verkligen vill etc.

När det gäller utbildningen kanske det är så att det förväntas av honom att "bli nåt"?
Fråga honom om han trivs, om det var som han tänkte sig när han sökte in, fråga vad han egentligen vill göra. Kanske han helst vill bli ........vad vet jag, bagare

Tycker att du skall vara ärlig mot honom. Säg att du misstänker att han ljuger för dig för att han skäms, eftersom det faktiskt är vad du tror. Säg att han verkligen inte behöver skämmas. Uppmuntra honom att hoppa av utbildningen om han inte trivs. Det är INGEN som tackar honom för att han går en utbildning han inte trivs med. För om han inte trivs med utbildnigen kommer han med största sannolikhet inte heller att trivas med det jobb han får när utbildnignen är klar. Dessutom är det ju helt meningslösta tt dra på sig en mass studieskulder på nåt som man inte trivs med.

Försök få honom att leva SITT liv, och inte pappans. Om du visar att du står på hans sida så blir det lättare för honom att ta sig ur "familjenätet"

Svåra samtal men sådana måste man ha ibland

snillis,
Förståndiga och bra inlägg!

åh, tack för erat stöd!!

ja känner själv nu när jag läser igenom det jag skrivit att jag inser mer och mer att det förmodligen handlar mycket mer än jag själv trodde om hans uppväxt!

ibland har jag funderat på om jag skulle skriva ett (vänligt) brev till hans pappa?! haha...jag vet att det låter sjukt. Men jag tror inte att hans pappa förstår hur stor makt han har över pojkarna. De ser upp till honom som jag vet inte vad.!!

ska självklart ta upp detta. och tack för alla goda råd!!! känns lite bättre nu faktiskt....

En tröst kan ju vara att min sambo varit dåligt på just att skriva salstentor, ofta fått IG eller komplettering. Har klarar inte riktigt av den provformen utan låser sig. Får han däremot muntlig tenta eller blir tillfrågad om något kan han det!

Vi är alla olika och har olika intelligenser.

Tycker din svär-familj verkar vidriga. Skämta och trycka ner ett av barnen. USCH!

Är pappan en maktutövare tvivlar jag på att du ska kunna påverka honom genom att skriva ett brev...även om tanken är god. Du känner honom väl bäst, annars föreställer jag mig att det skulle reta upp honom i stället.

hmm....kanske är rikigt som du säger anonym. Men jag har väldigt bra kontakt med honom.. han är en fantastisk generös och bra person i övrigt! jag tror inte att han insett att hans barn tagit skada av hans "skämt"....de låter hemskt och konstigt. Men de är så svårt att förklara här, när ingen träffat honom! men men....kanske ska ta upp de vid ngt tillfälle annars...bara säga att han påverkar sina barn mer än han tror.. osv.

tack för era svar. känner mej lite lugnare nu

Om han är genrös och bra i övrigt och inte inser att han påverkat negativt kanske ett brev är en bra idé.