HJÄLP! Tror att min sambo är svag-begåvad?!

Jag tycker begåvningen ligger mer i hur man kan hantera sitt nära sociala liv i ett förhållande en hur tentorna går..
Kan ni prata förstår han dig och dina känslor..
Kan kan prata om sig själv..
Kan ni kopremissa och planera diskuteta och hitta lösningar då har ni en begåvning..
Man kan vara läkare och sakna socialbegovning´...
Ibland kan det ju vara så att man inte fattar vissa saker för att man saknar erfarenheter..
Jag hoppas att du hittar en lösning och kollar upp om han har andra sidor som kan vara bra..Om du känner dig osäker att skaffa barn så bör du vänta tills allt i livet känns rätt..
Kanske han är fel man det vet bara du?
Du blev ju kär i honom..

puffar upp tråden lite bara

min sambo är långt ifrån "smart" om man ska mäta det i kunskap, allmänbildning osv...han har ganska svår dyslexi, stavar som en kratta, vet ingenting om geografi, suger på matte, språk osv. MEN...är det något han har så är det HJÄRTA! det finns ingen på denna jord som tycker illa om honom och han kliver rakt in i hjärtat på alla han träffar. det spelar ingen roll vem det är som frågar så hjälper han till, bara för att han är sån. han är otroligt duktig på praktiska saker och är multihändig på alla vis, fixar allt som kan fixas här hemma och på bilar osv. det är en egenskap som jag uppskattar toroligt mycket mer än om jag hade kunna haft "intelligenta" diskussioner med honom, det kan jag ha med andra som är intresserade av samma saker som jag. jag hoppas verkligen att våran dotter har ärvt mer från honom än från mig, för även om jag har haft det lätt i skolan och han svårt så känns det som att han ligger långt före mig pga sinaunderbara egenskaper. IQ tar en inte särskilt långt här i livet

svarar på din tilläggskommentar ovan..

Jag har väl lite samma problem också med min sambo, han har också svårt för att visa känslor, och jag har insett att det beror på hur han haft det hemma.. hans föräldrar har varit nära att skilja sig flera gånger, det finns ingen ömhet mellan dem, hans pappa har alltid typ varit arg på honom som liten, och alltid krävt en massa onödiga saker...

..ja, egentligen är det väl konstigt att han är så normal som han ändå är.
Vad man nu menar med normal då..

Så visst, jag tror absolut att det beror på hans bakgrund att han är osäker, om han alltid fått höra att han är trögare o osmartare än andra. Klart sånt sätter sig i det omedvetna om inte annat.
Jag har tex alltid fått höra att mitt drömyrke är för såna som är mindre begåvade, och därför skulle jag gå i högskola. Så då gjorde jag det. Frågan är: blev jag lyckligare?
Svar: nej.. och nu efter en massa "bortkastade år" (ingen utbildn är väl bortkastad, men kunde ha satt tiden på nåt jag velat göra istället) har jag äntligen tagit mitt förnuft till fånga och kommer att ubilda mig igen, om jag har råd. Till det jag vill..
Tänk att man ska behöva gå igenom en lång utbildning, depressioner, och till slut ett uppvaknande först vid 30 års ålder för att inse vad man vill göra och VÅGA göra det!! Tänk vad "omtänksamma" föräldrar kan ställa till med..

Vad jag menar är att det kan vara lite likadant för din kille också..

Du skall välja partner för lång tid och om DU trivs med honom och har emotionellt och intelektuellt utbyte av er samvaro så är allt bra, sätt igång och skaffa barn!

Om inte så är kanske det ett större problem för ert framtida förhållande och det tycker jag är viktigare för barnen än genupsättningen som ni ändå har ytterst lite kontroll över.

Själv är jag dyslektiker och fick gå i OBS-klasser på grundskolan där jag blev behandlad som mindre vetande. När jag äntligen slapp detta upptäckte jag att jag är intelligent och har därefter alltid haft höga betyg i allt utan svenska... Sedan blev jag civilingenjör med extra stipendier för studier utomlands, VD, kan massa språk och arbetar i hela världen. Av detta kan man lära sig att allt inte är vad det ser ut och man skall vara försiktig med att dra snabba slutsatser.

Jag tycker din fråga är lite underlig. Varför är du ihop med honom om du inte vet ifall du vågar skaffa barn med honom. Bara att du tycker om honom och vill vara med honom är väl svar nog. Den man älskar vill man ha barn med. Varför är man annars ihop?

Sedn är det klart att han är inte dum när han kommit så långt som till högskolan och det gör din fråga ännu mer konstig. Men det är förstås bara som jag tycker.

svar till anonym (vad):

Jag har redan skrivit att jag skrev tråden för att höra om de finns ngn annan som varit i min situation!? Skrev inte för att få att ngn ska få delge sina åsikter.

Men eftersom du är envis och skrivit i denna tråden förut, så kan jag ju svara dej att:
Jag är fortfarande ganska ung , 23 år, och har inte funderat på detta med den potentiella fadern förut. Dock börjar jag fundera på detta nu, då vi pratat och smått planerat barn....

Och förressten kan ja med all säkerhet säga att de inte alltid är så att "den man är ihop med vill man skaffa barn med" (som du skrev här ovan). Jag vet MÅNGA tjejer & killar som säger att "de funkar bra mellan oss just nu, men de blir nog inte vi i framtiden".
Man kanske är tillsammans för att man har samma intressen, eller samma livsstil just nu. MEn om man ser till framtiden så kanske man känner att "nej, de blir nog inte han"

Att han kommit in på högskolan säger väl inte heller mycket?? Du vet ju inte vilket program han går? vilka intagningspoäng det är på det programmet eller någonting.

Jag har läst en bok som heter "De sju intelligenserna". Där hävdar forskare att intelligens ärvs på mödernet! I så fall spelar mannens ingen större roll. (Bara man uthärdar honom själv i vardagen, som sagt finns det andra kvaliteter som kan överväga)

Ta kontakt med någon kunnig inom psykiatrin och beskriv din oro. Vad jag vet så är det oerhört få begåvningshandikapp som är ärftliga. dessutom är det få personer som har några biologiska handikapp. Dvs handikapp som inte beror på fostran. Min förra sambo passar in på din beskrivning och han är en underbar pappa och båda hans flickor är helt normala. Han har aldrig fått någon diagnos men han har växt upp i ett hem utan läs och skrivstimulans och under rätt trassliga förhållanden, dt kan räcka för att utvecklingen ska hämmas och påverka en som vuxen. Som sagt jag tror inte du behöver oroa dig men ta gärna kontakt med kunniga personer så du kan lägga oron bakom dig.

Okej TS, i så fall förstår jag dina funderingar. Egentligen är det väl ett klokt resonemang att man vill ha bästa möjliga far till sina barn. De flesta väljer nog med känslan och inte med förnuftet.

Många gånger föder intelligenta människor intelligenta barn men det kan också komma högpresterande barn hos föräldrar som inte har högsta IQ. Sedan är det miljön då, som man själv kan påverka.

Om högskolan, så har jag för mig att du skrev att han klarat grundskolan och gymnasiet med godkända betyg i alla ämnen och det låter inte illa.