Gör det ont att föda barn?

På en 10-gradig skala skulle jag säga att det var en 5:a. Trodde det skulle göra mycket ondare och tänkte hela tiden att det kommer bli värre än så här men så plötsligt var han ute. Nu krystade jag bara tre gånger och hade bara värkar i 8 timmar så det gick ganska så fort.

Att krysta kändes som att bli sliten mitt itu trodde jag skulle gå sönder totalt. Mellan 1-10 säger jag 125. Men jag har ändå gjort det tre ggr :) det är en mäktig upplevelse och man känner sig som Hulken efteråt!

Jag hanterade smärtan bra, var avslappnad under förlossningen och blev aldrig rädd. Allt detta tror jag hjälpte mig otroligt mycket!

Det som gjorde ont tyckte jag var när huvudet "tänjde" ut slidöppningen, det brände som eld (som det skulle kännas att lägga handen på en stekhet spisplatta fast därnere).

Men alltså kanske 7 av 10 i smärta och då hade jag ingen bedövning.

Hej!

alla upplever det olika. Jag läste boken "föda utan rädsla" och den hjälpte mig mycket. Sedan fick jag ett bra tips av min barnmorska på MVC att tänka varje värk som en brant stege man ska klättra upp för och när man når värktoppen så är det rutschkana nedför :D Det hjälpte verkligen. Jag använde lustgas vilket var helt underbart när man fått in tekniken, då slapp man iaf värktopparna :)

jag kände direkt efteråt att det här kommer jag klara att göra igen, det är en positiv smärta, som man står ut med för att man vet att man får världens största belöning!

Hur långt är ett snöre? Högst olika.

En del, som min mamma (150 cm lång), älskar att föda barn och tycker att det känns mäktigt. Hon har gjort det 7 gånger utan bedövning och hade gärna gjort det fler gånger om hon inte fått åldern emot sig. Detta hör jag ofta, faktiskt oväntat ofta, från kvinnor som inte ens tagit bedövning vid sina förlossningar. De är liksom "gjorda" för att föda barn på något skumt sätt, jag är det definitivt inte. Har kompisar som tagit en Alvedon och klarat sig fram till första krystvärkarna och sen fått ut bebisen på ett par krystningar, så det är verkligen olika. Jag tillhör inte de där som får en bebis som flyger ut med bara en grymtning

Jag var påläst och insatt (läste Abascals bok om och om igen) och hoppades att jag hade koll, men det hade jag inte. Visste t.ex. inte att förarbetet kunde göra så förbaskat ont som det gjorde! Jag tillhör de kvinnor som får extrem värk i rygg och ner i höfterna i timmar, inte i magen, som den mest djävulska mensvärk ungefär kombinerat med att ha sprungit maraton och blivit manglad och det var jag inte alls beredd på. Smärtan för mig? Absolut 10 av 10. Väntade nästan 6 år med att bli gravid igen efteråt.

Och det trista svaret till dig, TS, är att du inte heller kan veta förrän den dagen du är där! Tänk bara att det går över, det gör det faktiskt, men det tar oftast tid. När du är klar har du fått ett barn, och då har du glömt det mesta. Men tro inte att du kan kontrollera förloppet i detalj (om du är ett kontrollfreak som jag är) eller att du kan visualisera exakt vad som ska hända och hur det ska kännas, för tyvärr fungerar det inte så att föda barn.

Några ord på vägen: Ta gärna bedövning om du är osäker, försök inte köra någon superkvinnafason bara för att bevisa något för dig själv eller andra, det gör dig inte till en bättre mamma om du föder utan bedövning (det försökte jag första gången, idiot som jag var och lyssnade på bm, och ångrade mig så att jag inte tog epidural och fick akutsnittas till slut istället efter sekundär värksvaghet i fyra timmar).

Hur fjantigt det än låter så öva dig på att ANDAS. Dykmetoden är faktiskt skitbra, även om den kanske känns lite förlegad idag.

Och för guds skull undvik att bli igångsatt! Tvingades bli det p g a havandeskapsförgiftning första barnet och min kropp var INTE redo att föda barn den dagen. Fy fan. Finns nog en orsak till att flertalet igångsättningar slutar med akutsnitt... Bebisen signalerar när den är klar, och då är kroppen också klar att ta emot den. Försök lita på det.

Ja alla är ju olika men jag skulle säga att första nog va 6 kanske, migrän är värre.

Värkarna va som typ krampaktig mensvärk o när krystvärkarna kom så va det lättare,va som att man fick nån lindring typ. När en värk va över så va en axel ute o det gjorde ont när nerenere.

Men det gjorde inte tillräckligt ont för att bli avskräckt så nu väntar jag barn nr 6

När jag väntade första barnet så läste jag bara om typ skräckförlossningar o alla sa att det va jätte hemskt osv så va lite rädd för just smärtan men blev så mycket bättre än förväntat, det första jag så när han va ute va "är det redan över?"

Lycka till när det är dax

Det gör ont men inte alls så farligt som jag trodde. Har vågat mig på tre stycken :). Jag tycker det är en häftig smärta på något sätt. Den gör att man vill kämpa och ger en kraft man inte vet att man har.

Visst hanterar alla smärta olika. Men det handlar inte bara om det. Det handlar om hur stort barnet är, hur starka värkarna är, vad som sker under förlossningen osv.

Jag hade så ont att jag ville dö. I flera timmar. Fram tills jag hade öppnat mig helt så var det hanterbart. Jag hade ingen bedövning alls men andades och slappnade av. Men sedan så började krystvärkarna..... Och sonen var väldigt stor.. Och jag liten. Sonen fastnade och satt helt fast i flera timmar. Jag krystade och var tidsvis medvetslös av smärtorna. Tillslut så sövde dom mig och det blev ett urakut snitt.

Så jag skulle beskriva min förlossning som den mest jävulska smärta som finns. Obeskrivligt smärtsam! Men samtidigt så hade det nog gjort mindre ont om han inte fastnat halvägs ute ;)