Ensam i relation

Känner även jag igen mig. Vi pratar inte längre om nåt annat än praktiska saker som rör hem och barn. Känner bara att jag inte orkar engagera mig längre. Vi sover i samma säng men inget annat. Jag har så mycket att ge egentligen men allt har bara stannat av. Jag blir inte mitt bästa jag alls i vår relation, barnen är min räddning som uppskattar det jag gör, ger mig kärlek och jag får ösa min kärlek och engagemang på dom istället.

Här är en till som känner igen sig i otroligt mycket av det som skrivits i tråden. Med skillnaden att vi fortfarande gillar att ta på varandra och krama varandra, men inte har något sexliv alls (kärleken finns, som kärlek till en jättenära vän, men inte nån åtrå alls) Men jag saknar inte sexlivet med honom heller...

Alla kan vi ju göra nåt åt situationen om vi (och våra partner) vill. Men det är jobbigt, känslosamt och enklare att välja att gå i gamla vanliga hjulspår som är så där halvbra istället för att ta tag i situationen och blotta sig helt och dessutom riskera det som ändå är hyfsat för att kanske stå där som singel och helt plötsligt ångra sig, veta vad man har förlorat.

Så min fråga är: Hur får man upp kraften och modet att ta tag i situationen istället för att rulla vidare i halvfart? Att faktiskt inte bara antyda att nåt är galet utan att verkligen tydliggöra sina innersta tankar och rädslor? Uppenbarligen räcker det ju inte med att veta vad man kan vinna på det...

Jag känner att jag nog kommer lämna inom högst ett år om vi inte kan förändra något. Jag började känna mig starkt attraherad av en kollega som också har relation och barn. Det var nog ömsesidigt på något plan, (sexuellt eller t.o.m. förälskelse) även om det aldrig skulle ha fungerat. Jag bytte till en annan plats inom företaget pga detta. men blev förvånad över hur starkt jag kan känna, då allt mest känns blekt annars, inte mycket känslor för något förutom barnen.

Hade behövt mer fritid och haft tid och råd att göra saker jag själv gillar tror jag. Gör inget mer än familj, lite träning och jobb. Jag har funderat på om jag är deprimerad, men jag tror inte det, tror jag bara tycker livet jag lever är lite hopplöst. Känner mig så ensam.

De tjejer min sambo snackar med är 15 år yngre än mig, det känns ju inte så bra för självkänslan heller.

Du låter inte som du älskar din partner ts? Gör du det? Tror du att du kan få tillbaka känslan?

Jag tror att det faktum att jag känner mig så ointressant för honom gör det väldigt svårt att hitta tillbaka. Känns som mycket måste komma från honom. Vet inte ens om det hade hjälpt.

Samtidigt är hag ju intressant för andra män. Det är ibland lite frustrerande att min sambo inte känner så.

Här är (tyvärr) ännu en till som känner igen sig i begreppet "ensam i ett förhållande".

Jag och sambon blev tillsammans för snart 11 år sedan och har snart 2 barn tillsammans. Jag var bara 16 år när vi träffades. Han var 5 år äldre. De första åren var SUPER på alla sätt i vårt förhållande men efter cirka 5 år blev förhållandet svårare och sedan dess har vi (mest jag) kämpat och kämpat för att få ihop allt mellan oss.

Nu, är allt katastrof, enligt mig. Han bedriver större delen av sin vakna och lediga tid med mobilen i handen eller med ögonen på teven. Vi pratar sällan eller aldrig med varandra om mer än praktiska och "ytliga" saker. Vi har inget som helst sexliv. Han ger mig aldrig några komplimanger.

Jag fixar till mig varje dag och har gjort sedan vi träffades. Jag har inte förändrats utseendemässigt ett dugg, trots snart 2 barn. Han bryr sig inte nämnvärt att fixa till sig utan går orakad och duschar max en gång i veckan. Han köpte träningskläder men använder dem inte. Tror han har gått upp mellan 10-15 kg sedan vi träffades.

Det känns helt stendött mellan oss. Han är dessutom otrevlig. När jag tar upp detta med honom så fräser han bara ifrån och jag får höra att jag är "löjlig" och att jag ska "skärpa mig".

Han visar inga tecken på att han är missnöjd för han gör varken slut eller är villig att förändra sig.. Så jag antar att bollen ligger hos mig? Vill jag ha ett kallt förhållande? Eller ska jag lämna? Inte lätt när man har barn med i bilden.

Själv skulle jag inte alls beskriva mig som deprimerad utan har stor livsglädje och är glad i det mesta annat i livet- utom just min relation. Det här med att inte veta om man ska vara kvar eller inte, jag har för mig själv skrivit ner min "drömrelation", det blev nästan som en kontaktannons, haha! Och då såg jag svart på vitt att min man har sjutton inget av det jag önskar i en relation egentligen. Det här tänker jag att jag måste berätta när vi sätter oss ner och pratar (som vi inte gjort sen jul) Vi blev ihop som tonåringar och sen har det rullat på med barn och som familj funkar vi väl ok. Men är det allt? Ska det vara så undrar jag?

My: Pratar ni nåt om känslor? Det tråkiga svaret att ni måste prata gäller nog tyvärr. Bestäm en tid där ni sätter er ner och lägger alla korten på bordet, där du är ärlig med allt och även säger att vi ger det ett halv år och fungerar det inte då vill jag gå isär. Då har ni båda även tid att vänja er vid tanken. Jag tänker göra så iaf...

Jag känner själv också att jag trivs med livet och mår bra på alla plan nästan. Skulle väl inte direkt kalla mig själv deprimerad. Men jag trivs inte i förhållandet just nu. Har tänkt att det är en tillfällig svacka men tror mer och mer att det faktiskt inte kommer att bli bättre mellan oss. Känns dock väldigt svårt att göra slut efter flera års förhållande. Alla minnen man har tillsammans m.m.

Till saken hör ju just att min sambo verkar vara hur nöjd som helst med förhållandet. Hon är harmoninsk och verkar må bra. Jag trodde länge att vi båda jobbade mot samma mål, men hon verkar inte alls ha nåt större behov av att prata om känslosamma saker, eller att vi kommer varandra nära emotionellt. Hon vill mest diskutera praktiska göromål och planera vad som ska hända den närmaste tiden. Nåt djup verkar hon inte eftersträva alls. Tvärt om! Hon skyr nästan sånt. Inte alls bekväm med att prata om känslor till exempel, och även om hon ofta nämner att hon vill bli bättre på det så är det absolut inget hon jobbar på.

Jag skrev ju att sexet funkar, och det gör det men det är inget vi ägnar oss åt jätteofta heller. Regelbundet dock.

Jag är som din sambo när det gäller att prata om känslor tyvärr. Det känns liksom som jag blottar mig, blir för sårbar. Kan känna mig fånig också.

Jag är mer typen som visar kärlek genom vad jag gör. Fast har blivit sämre på det med. Mår bättre när vi har sex oftare, nu har det inte fungerat pga hans medicinering på länge.