Ensam i relation

Han som skrivit inlägget. Dig antar ja? :)

Jaha.. :)

Ja jag pratar gärna privat. Men vet inte hur..

Har du kik? Där skulle vi kunna prata :)

Ja

Ja

Skriv till mig.

Emeliekatrin

Gå vidare och gör slut.

Blev nyfiken på vad som hänt er på ett år? Själv lämnade jag min man vid årskiftet och det känns förvånansvärt bra! Mycket som ska pusslas ihop med barn och tid men känner mig mycket gladare och fått ett nytt hopp om att det finns mer att få ut av livet.

Hade nu flera barn? Hur gamla?

Sorry, för off-topic men har funderat på hur man klarar att ha barnen vv?? Får panik vid tanken!

Ja, vi har flera barn mellan 4-12 år är dom och det är ju dom som hållit en kvar i relationen, ganska klassiskt.

Inte off-topic alls. Det var min största skräck såklart, att vara utan barnen, höll ut för deras skull men till slut gick det inte. Jag har "tur" och har barnen själv mestadels så det löste sig mycket bättre än jag trodde.
Jag hade också panik vid bara tanken att skiljas från barnen men för varje år jag stannade kvar i äktenskapet blev tanken ändå lättare och lättare. Trodde aldrig det.

Känner som många andra igen det du beskriver.

Tyvärr är det nog ganska vanligt. En relation klarar sig inte själv. Den är sin egen enhet. Det finns du, din partner och relationen. Ni är tre. Gör saker för dig själv, gör saker för partnern, och gör även saker för relationen.

Vad är då det? Köpa blommor, ge komplimanger. Åka på weekendresa, gå ut och äta? Nej, det är bra saker som smörjer en fungerande relation men som inte kan lösa problem.

Jag tror att om man inte aktivt jobbar med att fördjupa relationen så försämras den istället. Det är ett ständigt arbete.

Man behöver hjälp. Gå i terapi låter så tungt. Träffa en relations-coach om det känns enklare. Åka på kurser i detta tillsammans. Finns massor med böcker på temat hur man fördjupar en relation, how to reconnect with your partner.

Ofta tar man inte dom här stegen förrän förhållandet hamnat i djup kris. Och då blir det svårare.

Ja, det där med familjerådgivning provade vi för ca 6 år sen när vi inte hade det så illa (än) men det bara förvärrade allt och gjorde faktiskt att vår relation försämrades. Har faktiskt hört fler som varit med om samma sak.

Jag är också ensam i mitt förhållande. Vi pratar ganska mycket men sällan om djupare saker än barn, vad det blir till middag, vem som fyller år härnäst, vad vi ska göra på semestern osv. Vi fungerar men inte mycket mer. Jag längtar så djupt efter omtanke och kärlek. Ibland tänker jag att han inte skulle bry sig om jag blev påkörd och dog.

Ja, precis så hade vi. Pratade bara om praktiska saker, mitt ex har inte intresset (kanske inte ens förmågan) att prata om djupare saker. När vi bestämde oss för att "göra slut" men ändå bo ihop sa jag att jag ville att vi lät varandras privatliv vara och bara pratade om det som rör barnen och övrigt praktiskt. Och vet du, det blev INGEN skillnad på hur vi pratat innan! Då insåg jag verkligen att vi inte har nåt annat gemensamt och inget intresse av varandra.

Konstigt att det blir så?

Kanske för att det är en av de två i ett förhållande som vill gå i terapi mer än den andre? Partnern känner sig kanske motvilligt medsläpad..

Kanske för det blir en chock för den ene när det blir så tydligt att partnern inte når bra.

Eller bara för att det helt enkelt är så dåligt att ingen terapi hjälper.

I mitt fall var det att terapeuten öppnade upp ögonen på min man och påvisade saker han saknade i sitt liv. Detta resulterade i otrohet.

Då skulle jag ju misstänka att problem som fanns kom upp till ytan och att kanske  relationen inte kan lappas ihop överhuvudtaget. Det kan vara så att det inte funkar.

Hur var ert sexliv?