Ensam i relation

Man är som man är! Inget direkt rätt eller fel..

Jag är kille och har inget större behov av att "prata känslor" för jämnan. Det är inte det.

Men att leva helt tyst kan jag inte heller..

Kille 36: Det låter ju ändå som att ni har något att bygga på utifrån det du skriver. Du borde verkligen öppna dig för henne och berätta, ge henne en chans att förstå. Finns det barn inblandade?
Min man märker ju att jag mår dåligt i vårt förhållande och att relationen är i botten pga av det men är annars rätt nollställd och tycker att allt är frid och fröjd och flyter på i hans liv. Jag tycker själv att han har allt serverat på silverfat som har mig till fru medan jag inte alls känner så med honom. När jag hör om relationer där ens partner är ens bästa vän och man har kul och skrattar och kan prata om allt- då blir jag avundsjuk. Det är här ensamheten kommer in, jag är beroende av vänner och mina barn för att kunna ha kul, intellektuellt utbyte osv. Har alltid nöjt med mig med att det är så men sista året har jag börjat ifrågasätta om det ska vara så?

Vi har utbyte av varandra, det är att förlora vänskapen jag är mest rädd för! Det och att det kanske kunde ha blivit bra.

Vi kan prata om det mesta och tycker lika om mycket. Men känslorna känns inte riktigt rätt.

Jag saknar närheten man har i början av relationen, intresset han hade för mig då. Och säkert saknar han det med fast han väljer att komplicera saker genom tjejer.

Har du alltid pratat med andra på det sättet ts? Hade du slutat med det om din relation kändes bättre, eller mår du bra av det i grunden? Dömer inte, bara intresserad.

Känner väl att det gått lite väl långt. Känslorna för henne börjar ta stryk.

Borde tagit tag i det här tidigare men då var det å andra sidan inte så dåligt som det är nu så :-/

Jag är också starkt beroende av andra för intellektuellt utbyte. Inte så att min sambo är dum, för det är hon inte. Hon är mer välutbildad än mig. Men vi är på helt olika plan rent intellektuellt. Pratar förbi varandra utan att riktigt förstå oss på varann. Missförstånd leder till suckar och tystnad.

Lite svårt att svara på. Jag skulle säkert prata med andra även i ett bättre förhållande.

Men det är lite av en sorg att inte kunna dela allt med sin partner.. För att man liksom inte smackar samma emotionella språk.

Ja, saknas känslorna får du kanske vara ärlig med det. I vårt fall leder missförstånd oftast till att vi blir ovänner, det dödar verkligen känslor också...

Det är egentligen det allra största problemet som vi har. Bråk om väldigt mycket.

Så är det!

Vi bråkar dock inte så mycket. Ganska sällan faktiskt.. Men jag tror att det inte är så mycket bråk för att jag ligger ganska lågt och undviker konflikter..

Ja, så gör jag med så gott det går. Inte alltid hag klarar det tyvärr. Eller både på gott och ont.

Resultatet blir att jag liksom samlar på mig dåliga känslor gällande saker man absolut inte kan prata om, vilket också gör att jag måste stänga av mig själv för att orka. Det gör inte saken enklare.

Pratade med honom idag om hur jag känner lite. han gick till sovrummet och la sig tidigt, fick inga svar.

Ja, det där med att bli kall är inget kul. Jag är i vanliga fall en varm och öppen person men relationen gör att jag bara blir likgiltig.
Jag försökte också prata med min man igår. Han säger nästan inget och bara håller med i allt typ. Och lade sig tidigt.

Haha, ja. Exakt samma reaktion ungefär. Sanningen är väl att vi båda vet att vi har problem, han vill dock inte ändra på något.

Är också varm och öppen, men kan på något sätt sällan vara det med honom. Blir lättare sårad också då.