Hej,
Ursäkta att det tog tid att komma tillbaka. Jag ville stanna upp lite i tankarna innan jag svarade. Vill du ha en updatering så ska du få det kära läsare. Det är det minsta jag kan göra om du tar dig tid att läsa såna här massiva stycken ur mitt liv. Det kommer en MASSA text här under men å andra sidan är det ju helt frivilligt att läsa. Skulle du vilja stanna kvar en liten stund här med mig, så ska jag i gengäld vara så öppenhjärtig jag kan.
Om kvällen blir bilderna i mitt inre skarpare och det är enklare att uttrycka sig, även om det blir många bokstäver. Jag tar kanske upp lite plats här på nätet, men har ingen önskan att ta ifrån någon sin tid, så läs bara vidare om du verkligen har lust, ok?
Har försökt dela upp texten i stycken så det inte blir så jobbigt att läsa, men ibland ändras formateringen av texten när man klickar på "skicka svar", men då vet du att jag har försökt i alla fall.
Skriver från ett kvalmig, kvällssoligt och så gott som tomt vindsvåningkontor. Det börjar skymma och det vackra vädret påverkar moralen. Många har ?hemmakontor? idag. Tagit en paus från jobbandet nu. Skärmarna framför mig flimrar så jag blir trött i ögonen, men jag har en rykande kopp kaffe bredvid så det går nog bra. Utanför takfönstrena svävar vita fluffiga moln mot bakgrunden av en mörkblå himmel och jag önskar det gick att öppna upp och släppa in syre, både i rummet och i livet. Har precis ätit ett rött äpple och till synes är allt som det ska. Men det är det inte.
Nu är det juni, och livet går fort, så fort. Jobbet går som tåget, och jag levererar som aldrig förr. Reser, flackar och far, får saker i rullning, skapar, kreeerar, ordnar upp och förenklar, drar in massor av värdeökning av rörelsen till företagets ägare. Är enormt aktiv i stort och smått och driver på andra så dom hänger med i processerna.
Har skaffat mig en riktig lägenhet i staden där jag har kontor numera. Skönt att slippa bo på hotell. Fick kvinnlig hjälp med inredningen. Så nu har jag olivträd på balkongen, lyktor, krukväxter (som jag försöker hålla vid liv) i fönstren, lammullsfällar, flera (ja faktiskt!) set med sängkläder så jag inte behöver tvätta och torka det på en och samma dag, lite köksgeråd, strykbräda, duk på bordet, systematiserat kylskåp och nästan alla skjortor upphängda på galgar. Till och med har jag fläckbortagningsmedel och dammvippa!
Tränar mig till nära sammanbrott nästan varje dag. Om jag inte löper utomhus eller gymmar, så är det kampsport på liv och död i en stekhet, halvmörk och skum källarlokal med lokala förmågor. Har hamnat på sjukhus två gånger inom loppet av fyra månader. En sidekick från en kickboxare tio kg tyngre än mig och med illa dolda aggresioner ledde till multipla revbensbrott, och en skadad njure blev resultatet av en likadan spark, fast på andra sidan, och denne gång på grund av en proffsboxande grek jag inte riktigt var i balans med. Blåmärken på armar och ben har jag hela tiden i varierande omfattning, och såklart också konstant, men kontrollerbar värk. Gör det med flit. Smärta får mina tankar att klarna på något sätt, och hur dumt det än kan låta liksom renar det mig från skuld.
För varje gång jag är på väg att kasta in handduken tänker jag diffust att om jag fortsättter bara lite till, så kanske det leder till att jag får min A till slut. Att ju fler smällar jag får, ju mer ont det gör, ju mer energi det kostar, desto mer ökar det mina chanser att bli en del av hennes liv. Varje gång jag känner hur hård och öm min kropp är, påminner jag mig att vila är för andra, de som är lyckliga och de som inte har saker att be om förlåtelse för.
Lever sen länge i strikt celibat. Undviker nästan helt kvinnor privat. Min privata telefon har inte varit på på över en månad och jag har raderat mina sociala medierkonton. Orkar inte försöka. Har dejtat lite då och då, men det slutar alltid med att jag inte vill längre.
Det blev lite halvallvarligt med, faktiskt, en svensk kvinna för ett tag sedan. Hon har, liksom jag, ett krävande jobb och är stark och liksom street-smart. Lite beskyddande och omhändertagande. Jag drogs till det. När hon kysste mig fick det mig att tänka på sån där jordgubbsdoftande läppglans tjejerna hade på högstadiet. Dialekten var lite rolig, liksom den lilla uppnäsan, och hon såg rakt igenom mig. Begären fanns där inom mig, inget tvivel om det, men jag lät det inte ta över. Hon kom lite för nära inpå. Så jag stängde henne ute.
Och så var jag där igen, med uppgivna meddelanden och sårade känslor.
Efter det kom jag i kontakt med en kvinna jag fattade tycke för genom hennes sätt att skriva. Där fanns det barn med i bilden, något jag saknar djupt. Men så kom tomheten tillbaka, och rädslan att såra. Man sviker inte en småbarnsmamma, aldrig någonsin skulle det kunna vara ok.
Och så är det hon den galna esteten ? med kufiska konstnärsvänner och läppar som ALLTID är röda, (kan man tatuera läppstift?) som kan, med en vinflaska i handen och klädd i storblommig klänning, ropa upp till balkongen en tisdagkväll klockan 23 för att fråga om jag vill ta ett glas och sen följa med och dansa. Henne tycker jag väldigt mycket om, men attraktionen är det värre med. Vill inte såra henne heller.
Jag förtjänar inte att göra fler försök med kvinnor nu. Livskontot är tömt, rätten att skapa förhoppningar - inom mig själv såväl som hos andra, är förbrukat. Det är helt allvarligt ingen ide för mig att försöka med någon annan. Jag klarar inte av att uppbåda äkta attraktion för någon längre, hur fin hon än är och hur gott hon än doftar. Det är tomt i mitt inre och det finns ingen lindring mot hungern.
Det är nu fyra månader sedan jag såg A sist, och lika länge sen jag senast hörde hennes röst. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Inte en morgon passerar utan att jag för ett ögonblick undrar vad hon gör, inte en kväll tar slut utan att mina tankar har vandrat i det jag tänker mig är hennes universum. Jag KAN inte glömma henne. Självklart låter jag henne vara. Hör aldrig av mig, försöker inte kommunicera. Vad är det för vits? Säkert skulle det stressa henne och definitivt skulle det stressa mig.
Delvis kan man säga att vi arbetar i samma organisation, om än med helt skilda saker, så via jobbets kommunikationsplattform kan jag se när, och om hon är online. Jag har inte varit in på hennes profil, men i diverse mail skymtar hennes presentationsbild förbi ibland. Ibland skriver jag in hennes namn i adressraden, för att sen radera det igen.
I februari, en kall, ren, gnistrande vinterdag, var vi på samma event, tillsammans med flera hundra andra. Vi hann prata lite lite innan allt drog igång, men som vanligt var det massor av lyssnande kollegor i samma rum. Hon log och glittrade, men såg trött ut, och var så hjärtskärande blek. Alldeles vit i hyn. Det fanns inte en chans att få en riktig pratstund med henne, resten av tiden var jag jagad från morgon till kväll av kollegor och arbetspartners, men ett par gånger fick vi syn på varandra. Blickar möttes, för att nästa sekund avbrytas av någon som kom mellan. Det kändes elektriskt. Känner igen henne från alla vinklar. Står hon med ryggen till, så vet jag ändå att det är hon. Pulsen ökar bara av att tänka tillbaka på det.
Innan jag skulle resa tillbaka smet jag från allt. Promenerade till mitt gamla kontor som jag fortfarande har passerkort till. Så gick jag in, sökte upp hennes skrivbord, kände igen hennes pumps som låg slängda på golvet under, och ställde dit en champagneflaska. Jag placerade den vid hennes vita hörlurar som, när hon har dom på sig för att få en stunds lugn och ro, alltid får mig att tänka på en kanin. På flaskan fäste jag en lapp där det kort och gott stod ?trevlig helg? på med en liten smiley bredvid. Inget mer, inget namn, ingen signatur. Behövdes inte. Hon vet. Sedan for jag till flygplatsen med tungt sinne, utan att se mig om, men med bilden av de gredelina skorna kvar på näthinnan.
Några saker har kommit fram. Hon är inte arg på mig, det vet jag nu. Det jag inte vet är vad hon har hört om mig. Klart är att det pratas. Min förhållandestatus är en källa till skvaller, liksom mina skador och blåmärken. Jag har tror att hennes familj inte bara är religös, utan också att de hör till Jehovas Vittnen eller något liknande. Saker och ting tyder på det. Det i kombination med strikt uppfostran och uppväxt i en liten by, det är kanske så långt från mina uppväxtförhållanden man kan komma. Hur jag ska klara att komma över den barriären vet jag inte. Kan inte tänka mig att historien är full av lyckade exempel, där en man av synden lyckas skapa lycka med en kvinna från en familj med starka religionsbaserade värderingar.
Jag undrar om hon tycker att jag svek när jag flyttade utan att förklara mig. Vad hade hänt om det där kaffet hon faktisk sa ja till hade blivit av. Hade livet sett annorlunda ut om jag hade varit kvar i stället för att fly.
Jag får signaler om att hon har slutit sig ännu mer och att hon har blivit tystlåten. I och med alla omorganisationer har hon hamnat mer och mer i periferin, och har inte längre någon nyckelposition sett till det jag gör.
Helst av allt skulle jag bara vilja se henne i ögonen, säga att allt är bra nu, att hon är trygg, att hon är fri, att hon kan göra vad hon vill, att jag kommer att se till att ingen ont händer och att hon inte behöver vara rädd. I mina drömmar köper jag henne ett ljust gammalt sekelskifteshus med stora fönster mot havet, som bara är hennes. Som hon kan fly till när hon behöver vara ensam. Jag drömmer om att göra henne oberoende av allt, och att hon då kanske, i sin frihet, låter mig komma närmare, på hennes villkor.
Om två veckor ska jag dit igen. Hon är säkert där då. Skulle jag vilja skulle jag kunna jobba där igen. Men borde jag ens tillåta den tanken egentligen? Vilken skillnad skulle det göra? Men tänk om jag faktiskt skulle ta henne åt sidan och säga att det för min del är fråga om sann kärlek. Strunta i hennes skörhet, bara låta sanningen komma fram. Ska jag utsätta henne för det, eller vore det fel? Kan hon ta skada av det tror du?
JAG är i alla fall skadad. För ett år sen kände jag samma sorg som nu. Det går inte över, det blir inte lättare. Samma smärta nu som då. Jag har alltid hört att sorg blir mjukare i kanterna med tiden, men hur lång tid handlar det om då? Att det skulle ta sån tid innan det slutar brännas, det var jag inte beredd på.
Är i mitt livs bästa form fysiskt och yrkesmässigt, samtidigt som jag snart inte kan finna någon poäng med att fortsätta längre. Börjar känna mig färdig.Kan inte känna glädje, har inga drömmar undantaget om A. Känner ingen önskan om att besvara blickar eller frågor och ser liksom inte fram mot något, inte ens semester. Tanken att checka ut dyker upp allt oftare.
Mina barn, det har jag säkert sagt förut, är vuxna och klarar sig bra. De fick från barndomen med sig de verktyg de behöver och har en trygg bas att stå på. Jag har ordnat så att mitt ex har god ekonomi och ett vackert hus med körsbärs- och äppelträd, och jag kommer att lämna efter mig medel så det räcker och blir över.. Vill inte se mig själv vissna bort. Hellre vara ihågkommen som den jag är nu. Inte leva i minnen som en bruten man med krossat hjärta och det bästa bakom sig.
Jag antar att allt handlar om huruvida jag ska glömma eller få henne. Eller om någon annan kan fylla tomrummet. Det är det enda som är intressant. Kärlekens låga brinner klart, men sakta slocknar jag.
Nåväl, du som läser, det var allt för idag. Kanske kommer jag tillbaka om något händer. Om någon orkar läsa. Nu ska jag logga ut och promenera hem. Ikväll ska jag vattna mitt olivträd och kanske laga mig en omelett med persilja.
Låt mig önska dig, kära läsare, all sommarlycka. Ät mycket jordgubbar med vispad grädde, sola som det inte fanns en morgondag, låt ditt hår fladdra i vinden och glöm inte att krama din kära innan du går upp om morgonen.