• Pale blue eyes

    Vilsen man mitt i livet

    Hej Familjeliv. 
    Jag hor nog inte hemma har egentligen, ar varken kvinna, gravid eller oppensinnad av mig, men vet inte vart jag annars ska vanda mig for vagledning. Tanker att det kanske finns nagon av det andra konet som orkar lasa och svara pa mitt brev trots att jag kanner mig som en larvig trearing nar jag laser vad jag skriver. Tyvarr har min dator inte svenskt tangentbord sa ar det kommande (varning for mycket text) for jobbigt all lasa har du min forstaelse :/ 
    Jag ar 43 ar och jobbar utomlands (i Europa) sen flera ar tillbaka. Pa helgerna reser jag ibland hem till Sverige, men det blir allt mer sallan. Min hemlangtan ar stor, men samtidigt ar inget av det jag langtar efter kvar langre. Mina barn har vuxit upp och flyttat till sitt eget, mitt forhallande till hemlandet blir allt mer diffust, Sverige har forandrats så mycket pa sa kort tid, och jag kanner mig allt mer frammande och vilsen varje gang jag ar tillbaka i Stockholm. 
    Privat gor jag inget speciellt. Min enkla fritid bestar av traning, matlagning och somn pa repeat. Rent fysiskt har jag aldrig varit i sa har bra form och det ar viktigt for mig att halla min figur i balans i forhollande till mina 190 cm. Kanske hade jag varit lite mjukare i konturerna om jag haft ett forhallande, trots allt tycker jag om att ta ett glas vin, men bara om jag har sallskap. 
    Jag jobbar hart och har en utsatt men ocksa en valdigt givande position i ett stort foretag. Man kan val saga att jag har lyckats bra yrkesmassigt, men det har ju ocksa haft sitt pris. Kanske ar jag mer ensam nu an jag nagonsin varit forut trots att losa forbindelser avloser varandra. Kvinnor finns i mitt liv ?mycket; men det ar bara rent fysiskt.

    Aren gar, och sakta men sakert borjar jag kanna att jag vill leva ett mer normalt liv. Ha nagon att dela mina tankar med, ha nagon att ata middag med, ha nagon att vakna upp bredvid pa morgonen, ha nagon att kanna attraktion och trygghet till.

    Samtidigt har jag borjat tro att det ar nagot fel pa mig da jeg aldrig blir kar, foralskad eller ens pirrig. Alltid ar det nagot som gor att jag inte kanner mig foralskad, utan bara nyfiken ? en kansla som sen alltid snabbt blir stillad.  

    Mitt liv har en lang historia av svartsjuka kvinnor som med tiden blivit helt vansinniga på mig, och det har i precis alla fall varit mitt fel att de kanslorna har kommit i vagen for en relation. Jag ser mig sjalv som en dalig manniska och har sa daligt samvete for allt jag har gjort och egentligen fortjanar jag inte nagon kvinnas karlek.  
    Men! Till saken. Karleken. Pa mitt jobb har jag alltid alltid alltid haft en gyllene regel, och det ar att aldrig aldrig aldrig sylta in mig i en privat relation med en kollega. Kvinnor traffar jag i andra sammanhang. Punkt. Men sa hamnar jag på samma kontor som «A». 
    A ar i mina ogon vacker som en sommarang. Nastan i samma alder som jag. Med langt morkt har och alltid smakfullt kladd. Med en integritet jag aldrig upplevt tidigare, glittrande ogon och skarp intelligens. Varje gang hon kommer in i samma rum som jag befinner mig i kanner jag hennes narvaro och hennes doft utan att ens ha sett eller hort henne, och nar hon val pratar ar hennes rost som silke i mina oron. Jag ar obeskrivligt attraherad av henne, inte i forsta hand rent fysiskt, utan framfor allt for att hon ar sa svartillganglig, lugn, medveten, smart och tillbakadragen. Hon haller sig på sin kant på jobbet, ingen verkar komma henne helt nara och jag vet att hon har vaxt upp i en religios miljo som kanske påverkar henne annu.
    Sakta men sakert har vi kommit varann narmare varann. Vi lunchar alltid tillsammans om vi kan, vi pratar om stort och smatt vid kaffebryggaren och det har som jag ser det borjat utvecklats till nagot mer. Det borjade strax innan jul da jeg en fredagseftermiddag tog mod till mig och fragade om hon ville ses på ett glas vin pa lordagskvallen. Jag kunde helt enkelt inte lata bli trots mina intentioner. Hon sa ja direkt med ett soligt leende och vi sags som planerat.

    Jag har nog aldrig varit sa nervos men kvallen blev fantastiskt romantisk och nar vi skiljdes at var vi en aning berusade men valdigt glada, och jag svavade på moln i flera veckor efterat. 
    Sedan dess har jag kampat med mig sjalv for at halla igen och inte pressa henne pa nagot satt. Det ar otroligt viktigt for mig att inte stressa henne eller stalla henne mot vaggen, jag vet inte vad detta kan leda till, men kanner starkt att hon egentligen ar vard mer an mig. Jag fortjaner henne inte. De fa sms jag har sant till henne (hon skickar aldrig nagot forst) ar helt oforargliga och hon tar normalt sett flera timmar på sig att svara, om hon svarar overhuvudtaget. Helt i linje med hennes tillbakadragna satt. 
    Januari och februari var det valdigt hogt tempo pa jobbet och jag har varit valdigt mycket bortrest, men nu fran mars har vi pa mitt initiativ hunnit ses nagra ganger till pa fritiden och jag ar helt sald! Det ar helt klart jag som ar mest intresserad ? en nyttig erfarenhet for mig helt klart - och helt arligt kanske det ar just det som gor mig sa intresserad, det faktum att hon haller mig lite på avstand och inte slapper nagon inpa livet. Vara moten privat har absolut inte lett till nagot fysiskt mer an en kram nar vi skiljs at, och jag kanner att det skulle ha varit fel pa sa mange plan om det hade varit annorlunda.  
    Haromveckan foreslog HON for forsta gangen att vi skulle ses och mitt hjarta stannade nastan nar jag forstod att hon bjod ut mig. Pa min traning den kvallen korde jag i dubbla tempot och jag var helt enkelt overlycklig. 
    Vi gick ut på fredagskvallen som overenskommet och hon bjod mig på middag (har aldrig hant forut)! Pa sondagen tog jag mod till mig och sande ett sms dar jag foreslog en kaffe på stan, och hon svarade nastan direkt ja och vi hade en fin eftermiddag på ett teaterkafe. Vi har sagt att vi ska ses igen, och nar jag foreslog att vi skulle ga pa en filmfestival svarade hon ja med ett (kanske inbillar jag mig) nytt blank i sina ogon. 
    Nu har vi varit kollegor i snart ett ar och mina kanslor blir allt starkare for varje vecka. Ingen på jobbet tror jag fattar nagot men jag borjar bli riktigt kar! Det ar inte bra och snart maste jag dra i bromsen innan jag blir foralskad pa riktigt.

    Fragan ar hur jag gor med allt detta? Ska jag dra innan det ar kort, eller ska jag pausa karriaren och forsoka skapa mig ett liv i tvasamhet? Jag kanner mig enormt osaker på hur hon kanner, har otroligt svart att lasa av henne och tolka hennes signaler, har arligt talat inte en aning om hon kanner nagot overhuvudtaget for mig. 
    Saken ar namligen den att jag nu sitter med ett jobberbjudande i Asien. Nasta vecka maste jag komme med ett svar om jag ska ta det eller inte, annars gar erbjudandet till nagon annan. Gor jag det maste jag bryta upp annu en gang, och da kommer jag aldrig mer att se A. Avstandet blir helt enkelt for langt. Yrkesmassigt ar det ett annu ett klockrent steg upp på stegen, som dessutom kommer att oppna manga dorrar som jag aldrig trott skulle vara oppna for mig. 
    Sa nu star jag har i vagskalet. Hur gor jag? 
    Ska jag packa vaskorna och dra vidare och kanske finna mig en hjartevan nagon annan stans, eller ska jag satsa pa att fa till det med A en gang for alla? 
    Borde jag forsoka finna en enklare kvinna, nagon med en, før mig mer lattlast personlighet  som klarar av att halla mig i tyglarna?
    Ska jag saga som det ar till henne, att jag nog alskar henne, eller ska jag lata henne vara? 
    Ar det battre att lata henne ta nasta initiativ om hon vill det, utan att jag later henne forstå vad jag kanner? 
    Tror du att hon har nagra kanslor for mig, eller ar detta bare antligen ett tillfalle for de hogre makterna att ge igen pa mig? Ett satt att satta mig på plats en gang for alla?
    TACK for att du orkade lasa min van!
  • Svar på tråden Vilsen man mitt i livet
  • Octavia

    Hoppas att du hade en fin jul! Hur har det gått med A?

  • Pale blue eyes

    Hej!

    Förlåt för sent svar. Har varit långt borta.

    Strax efter att jag hadde mött A på stan blev jag oväntat tvungen att resa till andra sidan jordklotet (bokstavligen), så min eventuella chans att få träffa henne igen sprack. Jag fick aldrig reda på om hon ville ses eller inte då jag bara försvann. Som vanligt.

    Men! Jag kom just tillbaka! Landade för ett par timmar sen och har varit ute och gått vilket har väckt gamla minnen till liv. Har precis lagt mig, bor på hotell. I morgon och resten av veckan ska jag vara på gamla kontoret igen. Jag är nästan helt säker på att hon kommer att vara där. Självklart hoppas jag ju på att vi får möjlighet att säga några ord till varann, och långt inom mig spirar en tanke om att fråga henne om hon vill äta middag med mig på fredag. Då stannar jag över helgen tänkte jag.

    Jag tänker på A varje dag, även om det akuta svalnar allt mer. Nu känner jag mer tomhet än sorg. Men känner jag mig själv rätt vaknar alla mina känslor till liv igen när jag på nytt ser och känner av hennes existens.

    Under hösten har jag dejtat lite halvhjärtat men det är för mig helt omöjligt att bli intresserad. Hur trevliga och fina dom än är så blir jag inte intresserad på riktigt. Hur jag än försöker kan jag inte se något annat än vänskap i andra kvinnor. Känner ingen som helst attraktion annat än för stunden. Det är helt hopplöst känns det som. Tänk om jag aldrig mer kommer att bli kär.  Vad finns det då för anledning att leva?

    Nu är det dags att sova här, är oändligt trött, men händer det något ska jag berätta. Undrens tid kanske inte är förbi. Kanske får jag en julklapp ändå. Bättre sent än aldrig.

    Godnatt och sov så gott. 

  • Pale blue eyes

    Hej på dig :)

    Det blev en bra dag detta!

    Klev upp tidigt. Kastade i mig hotellfrukosten men ägnade desto mer tid i duschen med nytt blad på rakhyvelen och några försiktiga stänk med bästa after shaven som avslutning, Nya svindyra bruna skor, nya grå byxor, mörka favoritkavajen, svart åtsittande t-shirt utan kragsöm, gråspräckliga kashmirrocken jag nästan aldrig använder då jag är lite för rädd om den, halsduk, mössa och fingervantar, Iskallt ute. Går till jobbet med pirr i magen. Stressade medmänniskor går ihopkurade i fukten och vinden. Många ser gamla ut och nästan alla ser slitna ut.

    Bland de första på kontoret är jag utan att det förvånar mig. Skippar kaffet. Grönt citronte i stället. Ser förvåningen i hennes ögon när hon kommer in klockan nio. Vinkar och ler med hjärtat i halsgropen. Får det vanliga hastiga skygga leendet tilbaka. Hon hämtar också te. 

    Hektisk förmiddag, telefoner ringer, folk hetsar runt, mailen rasar in. Alla springer runt på möten med sammanbiten mun. Dock inte jag, sitter och lyssnar på musik i hörlurar, har inget egentligt ansvar här och det händer inte så mycket på min skärm. Läser lite nyheter. Får lätt huvudvärk av att läsa om Trump, kändisdravel, politiska bråk och pretantiösa kulturdebatter. Okoncentrerad. Väntar på att något ska ske.

    Lunch tillsammans, Stort sällskap vid långbord. Hon sitter mitt emot mig. A pillar i den halvtaskiga lunchmaten. Jag har noll aptit. Precis noll. Nagellack i någon väldigt mörk nyans av rött. Blek hud. Hennes axlar är bredare än vad jag minns. Kanske ännu lite fylligare midja än sist. Kvinnligt och vackert.

    Glatt samtal. Otvunget, Mår så otroligt bra av att vara nära henne. Skulle offra allt jag ägde om det kunde leda till att hon blev min hustru, Hon är säkert inte medveten om det själv, men när hon är lite nervös, tex då samtalet vid ett bord med flera deltagare för en stund tystnar, så liksom hummar hon då och då. Nästan ljudlöst, tvivlar på att andra märker det. Det ljudet väcker genast beskyddarinstinkten inom mig. Det får mig direkt att ta upp något nytt samtalsämne så jag kan leda henne in i samtalet igen. Så hon blir inkluderad. Märker att hon rodnar mindre då och att hon ser mer avslappnad ut. Detta gör jag för att hon ska känna sig trygg och säker. Jag tror hon känner att jag gör vad jag kan för att hon ska må bra utan att det ska vara uppenbart riktat mot just henne. Osäker på om jag ska göra så, har ju ingen rätt till det, men det där beteendet har jag alltid haft. 

    På eftermiddagen samlar jag hela våningen jag sitter på för att berätta lite om vad jag har gjort under hösten. Bland annat har jag skrivit en text som fått mycket positiv uppmärksamhet. Läser upp ett kort stycke. Temat är kärleken. Hur sött det smakar i början. Hur skör det är, Hur bittert det smakar när lågan slocknar. Förstår hon inte den vinken så är det något galet.

    Någon timme senare skulle det tas en sån där gruppbild til intranätet. Ogillar sådant egentligen men men,.. A hamnar oväntat tätt bredvid mig, trycker sig faktiskt mot mig, ler och skrattar. Bilden tas, jag har sett den, glömde nästan andas när jag skulle leta upp den på datorskärmen. Vi två, tätt bredvid varandra.

    Önskar du kunde se henne. Önskar att jag kunde förklara så du inser hur hon strålar och hur min upplevelse av hennes blick nästan känns andlig.

    Fortsätter veckan så här finns det hopp om fredag. 

    Dags att sova igen då. 

    Sov gott du som läser detta. Hoppas du också får sova snart. 

  • ginas95

    Jag vill också veta hur det har gått! Har läst igenom precis hela tråden nu och du påminner så mycket om min pojkvän att det är konstigt. Han är 25 år äldre än jag och hade kunnat skriva dina inlägg, i alla fall känslorna där. Skillnaden ligger väl i att vi blev ihop efter ett halvår...

  • Pale blue eyes
    Schack73 skrev 2017-06-05 18:36:43 följande:

    Hur går det TS?


    Hej, såg just din fråga. Är på väg hem från jobbresa til Trieste, återkommer med uppdatering när jag har kommit hem, krångligt att skriva på mobilen.
  • Pale blue eyes

    Hej,




    Ursäkta att det tog tid att komma tillbaka. Jag ville stanna upp lite i tankarna innan jag svarade. Vill du ha en updatering så ska du få det kära läsare. Det är det minsta jag kan göra om du tar dig tid att läsa såna här massiva stycken ur mitt liv. Det kommer en MASSA text här under men å andra sidan är det ju helt frivilligt att läsa. Skulle du vilja stanna kvar en liten stund här med mig, så ska jag i gengäld vara så öppenhjärtig jag kan. 

    Om kvällen blir bilderna i mitt inre skarpare och det är enklare att uttrycka sig, även om det blir många bokstäver. Jag tar kanske upp lite plats här på nätet, men har ingen önskan att ta ifrån någon sin tid, så läs bara vidare om du verkligen har lust, ok?   




    Har försökt dela upp texten i stycken så det inte blir så jobbigt att läsa, men ibland ändras formateringen av texten när man klickar på "skicka svar", men då vet du att jag har försökt i alla fall.

     


    Skriver från ett kvalmig, kvällssoligt och så gott som tomt vindsvåningkontor. Det börjar skymma och det vackra vädret påverkar moralen. Många har ?hemmakontor? idag. Tagit en paus från jobbandet nu. Skärmarna framför mig flimrar så jag blir trött i ögonen, men jag har en rykande kopp kaffe bredvid så det går nog bra. Utanför takfönstrena svävar vita fluffiga moln mot bakgrunden av en mörkblå himmel och jag önskar det gick att öppna upp och släppa in syre, både i rummet och i livet. Har precis ätit ett rött äpple och till synes är allt som det ska. Men det är det inte.




    Nu är det juni, och livet går fort, så fort. Jobbet går som tåget, och jag levererar som aldrig förr. Reser, flackar och far, får saker i rullning, skapar, kreeerar, ordnar upp och förenklar, drar in massor av värdeökning av rörelsen till företagets ägare. Är enormt aktiv i stort och smått och driver på andra så dom hänger med i processerna. 




    Har skaffat mig en riktig lägenhet i staden där jag har kontor numera. Skönt att slippa bo på hotell. Fick kvinnlig hjälp med inredningen. Så nu har jag olivträd på balkongen, lyktor, krukväxter (som jag försöker hålla vid liv) i fönstren, lammullsfällar, flera (ja faktiskt!) set med sängkläder så jag inte behöver tvätta och torka det på en och samma dag, lite köksgeråd, strykbräda, duk på bordet, systematiserat kylskåp och nästan alla skjortor upphängda på galgar. Till och med har jag fläckbortagningsmedel och dammvippa! 




    Tränar mig till nära sammanbrott nästan varje dag. Om jag inte löper utomhus eller gymmar, så är det kampsport på liv och död i en stekhet, halvmörk och skum källarlokal med lokala förmågor. Har hamnat på sjukhus två gånger inom loppet av fyra månader. En sidekick från en kickboxare tio kg tyngre än mig och med illa dolda aggresioner ledde till multipla revbensbrott, och en skadad njure blev resultatet av en likadan spark, fast på andra sidan, och denne gång på grund av en proffsboxande grek jag inte riktigt var i balans med. Blåmärken på armar och ben har jag hela tiden i varierande omfattning, och såklart också konstant, men kontrollerbar värk. Gör det med flit. Smärta får mina tankar att klarna på något sätt, och hur dumt det än kan låta liksom renar det mig från skuld.




    För varje gång jag är på väg att kasta in handduken tänker jag diffust att om jag fortsättter bara lite till, så kanske det leder till att jag får min A till slut. Att ju fler smällar jag får, ju mer ont det gör, ju mer energi det kostar, desto mer ökar det mina chanser att bli en del av hennes liv. Varje gång jag känner hur hård och öm min kropp är, påminner jag mig att vila är för andra, de som är lyckliga och de som inte har saker att be om förlåtelse för.




    Lever sen länge i strikt celibat. Undviker nästan helt kvinnor privat. Min privata telefon har inte varit på på  över en månad och jag har raderat mina sociala medierkonton. Orkar inte försöka. Har dejtat lite då och då, men det slutar alltid med att jag inte vill längre.




    Det blev lite halvallvarligt med, faktiskt, en svensk kvinna för ett tag sedan. Hon har, liksom jag, ett krävande jobb och är stark och liksom street-smart. Lite beskyddande och omhändertagande. Jag drogs till det. När hon kysste mig fick det mig att tänka på sån där jordgubbsdoftande läppglans tjejerna hade på högstadiet. Dialekten var lite rolig, liksom den lilla uppnäsan, och hon såg rakt igenom mig. Begären fanns där inom mig, inget tvivel om det, men jag lät det inte ta över. Hon kom lite för nära inpå. Så jag stängde henne ute.




    Och så var jag där igen, med uppgivna meddelanden och sårade känslor.




    Efter det kom jag i kontakt med en kvinna jag fattade tycke för genom hennes sätt att skriva. Där fanns det barn med i bilden, något jag saknar djupt. Men så kom tomheten tillbaka, och rädslan att såra. Man sviker inte en småbarnsmamma, aldrig någonsin skulle det kunna vara ok.




    Och så är det hon den galna esteten ? med kufiska konstnärsvänner och läppar som ALLTID är röda, (kan man tatuera läppstift?) som kan, med en vinflaska i handen och klädd i storblommig klänning, ropa upp till balkongen en tisdagkväll klockan 23 för att fråga om jag vill ta ett glas och sen följa med och dansa. Henne tycker jag väldigt mycket om, men attraktionen är det värre med. Vill inte såra henne heller.




    Jag förtjänar inte att göra fler försök med kvinnor nu. Livskontot är tömt, rätten att skapa förhoppningar - inom mig själv såväl som hos andra, är förbrukat. Det är helt allvarligt ingen ide för mig att försöka med någon annan. Jag klarar inte av att uppbåda äkta attraktion för någon längre, hur fin hon än är och hur gott hon än doftar. Det är tomt i mitt inre och det finns ingen lindring mot hungern.




    Det är nu fyra månader sedan jag såg A sist, och lika länge sen jag senast hörde hennes röst. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Inte en morgon passerar utan att jag för ett ögonblick undrar vad hon gör, inte en kväll tar slut utan att mina tankar har vandrat i det jag tänker mig är hennes universum. Jag KAN inte glömma henne. Självklart låter jag henne vara. Hör aldrig av mig, försöker inte kommunicera. Vad är det för vits? Säkert skulle det stressa henne och definitivt skulle det stressa mig.




    Delvis kan man säga att vi arbetar i samma organisation, om än med helt skilda saker, så via jobbets kommunikationsplattform kan jag se när, och om hon är online. Jag har inte varit in på hennes profil, men i diverse mail skymtar hennes presentationsbild förbi ibland. Ibland skriver jag in hennes namn i adressraden, för att sen radera det igen.  




    I februari, en kall, ren, gnistrande vinterdag, var vi på samma event, tillsammans med flera hundra andra. Vi hann prata lite lite innan allt drog igång, men som vanligt var det massor av lyssnande kollegor i samma rum. Hon log och glittrade, men såg trött ut, och var så hjärtskärande blek. Alldeles vit i hyn. Det fanns inte en chans att få en riktig pratstund med henne, resten av tiden var jag jagad från morgon till kväll av kollegor och arbetspartners, men ett par gånger fick vi syn på varandra. Blickar möttes, för att nästa sekund avbrytas av någon som kom mellan. Det kändes elektriskt. Känner igen henne från alla vinklar. Står hon med ryggen till, så vet jag ändå att det är hon. Pulsen ökar bara av att tänka tillbaka på det.




    Innan jag skulle resa tillbaka smet jag från allt. Promenerade till mitt gamla kontor som jag fortfarande har passerkort till. Så gick jag in, sökte upp hennes skrivbord, kände igen hennes pumps som låg slängda på golvet under, och ställde dit en champagneflaska. Jag placerade den vid hennes vita hörlurar som, när hon har dom på sig för att få en stunds lugn och ro, alltid får mig att tänka på en kanin. På flaskan fäste jag en lapp där det kort och gott stod ?trevlig helg? på med en liten smiley bredvid. Inget mer, inget namn, ingen signatur. Behövdes inte. Hon vet. Sedan for jag till flygplatsen med tungt sinne, utan att se mig om, men med bilden av de gredelina skorna kvar på näthinnan.   




    Några saker har kommit fram. Hon är inte arg på mig, det vet jag nu. Det jag inte vet är vad hon har hört om mig. Klart är att det pratas. Min förhållandestatus är en källa till skvaller, liksom mina skador och blåmärken. Jag har tror att hennes familj inte bara är religös, utan också att de hör till Jehovas Vittnen eller något liknande. Saker och ting tyder på det. Det i kombination med strikt uppfostran och uppväxt i en liten by, det är kanske så långt från mina uppväxtförhållanden man kan komma. Hur jag ska klara att komma över den barriären vet jag inte. Kan inte tänka mig att historien är full av lyckade exempel, där en man av synden lyckas skapa lycka med en kvinna från en familj med  starka religionsbaserade värderingar.




    Jag undrar om hon tycker att jag svek när jag flyttade utan att förklara mig. Vad hade hänt om det där kaffet hon faktisk sa ja till hade blivit av.  Hade livet sett annorlunda ut om jag hade varit kvar i stället för att fly.




    Jag får signaler om att hon har slutit sig ännu mer och att hon har blivit tystlåten. I och med alla omorganisationer har hon hamnat mer och mer i periferin, och har inte längre någon nyckelposition sett till det jag gör.

    Helst av allt skulle jag bara vilja se henne i ögonen, säga att allt är bra nu, att hon är trygg, att hon är fri, att hon kan göra vad hon vill, att jag kommer att se till att ingen ont händer och att hon inte behöver vara rädd. I mina drömmar köper jag henne ett ljust gammalt sekelskifteshus med stora fönster mot havet, som bara är hennes. Som hon kan fly till när hon behöver vara ensam. Jag drömmer om att göra henne oberoende av allt, och att hon då kanske, i sin frihet, låter mig komma närmare, på hennes villkor.  




    Om två veckor ska jag dit igen. Hon är säkert där då. Skulle jag vilja skulle jag kunna jobba där igen. Men borde jag ens tillåta den tanken egentligen? Vilken skillnad skulle det göra? Men tänk om jag faktiskt skulle ta henne åt sidan och säga att det för min del är fråga om sann kärlek. Strunta i hennes skörhet, bara låta sanningen komma fram. Ska jag utsätta henne för det, eller vore det fel? Kan hon ta skada av det tror du?  




    JAG är i alla fall skadad. För ett år sen kände jag samma sorg som nu. Det går inte över, det blir inte lättare. Samma smärta nu som då. Jag har alltid hört att sorg blir mjukare i kanterna med tiden, men hur lång tid handlar det om då? Att det skulle ta sån tid innan det slutar brännas, det var jag inte beredd på.




    Är i mitt livs bästa form fysiskt och yrkesmässigt, samtidigt som jag snart inte kan finna någon poäng med att fortsätta längre. Börjar känna mig färdig.Kan inte känna glädje, har inga drömmar undantaget om A. Känner ingen önskan om att besvara blickar eller frågor och ser liksom inte fram mot något, inte ens semester. Tanken att checka ut dyker upp allt oftare.




    Mina barn, det har jag säkert sagt förut, är vuxna och klarar sig bra. De fick från barndomen med sig de verktyg de behöver och har en trygg bas att stå på. Jag har ordnat så att mitt ex har god ekonomi och ett vackert hus med körsbärs- och äppelträd, och jag kommer att lämna efter mig medel så det räcker och blir över.. Vill inte se mig själv vissna bort. Hellre vara ihågkommen som den jag är nu. Inte leva i minnen som en bruten man med krossat hjärta och det bästa bakom sig.




    Jag antar att allt handlar om huruvida jag ska glömma eller få henne. Eller om någon annan kan fylla tomrummet. Det är det enda som är intressant. Kärlekens låga brinner klart, men sakta slocknar jag.




    Nåväl, du som läser, det var allt för idag. Kanske kommer jag tillbaka om något händer. Om någon orkar läsa. Nu ska jag logga ut och promenera hem. Ikväll ska jag vattna mitt olivträd och kanske laga mig en omelett med persilja.




    Låt mig önska dig, kära läsare, all sommarlycka. Ät mycket jordgubbar med vispad grädde, sola som det inte fanns en morgondag, låt ditt hår fladdra i vinden och glöm inte att krama din kära innan du går upp om morgonen. 

  • KitschQueen

    Du är ju helt förälskad i denna fantastiska kvinna. Du borde ta alla tillfällen du kan för att uppvakta henne...
    Jag är själv introvert och vi kan verka ointresserade och lite disträa. Kärlek gör oss ofta tveksamma,försiktiga och tillbakadragna. Känslan är lite: Vem kan älska mig?
    Men när jag läser din text så känner jag igen mig på alla sätt i A´s agerande. Glad blick, nyfiken och håller sig tätt intill dig. Hon är helt enkelt lika förälskad i dig som du är i henne.
    Du måste ge henne och dig en chans...du mår inte bra av detta och A går och väntar på dig.
    Snälla du....ta kontakt med henne....hon är kvinnan i ditt liv !!

Svar på tråden Vilsen man mitt i livet