• Pale blue eyes

    Vilsen man mitt i livet

    Hej Familjeliv. 
    Jag hor nog inte hemma har egentligen, ar varken kvinna, gravid eller oppensinnad av mig, men vet inte vart jag annars ska vanda mig for vagledning. Tanker att det kanske finns nagon av det andra konet som orkar lasa och svara pa mitt brev trots att jag kanner mig som en larvig trearing nar jag laser vad jag skriver. Tyvarr har min dator inte svenskt tangentbord sa ar det kommande (varning for mycket text) for jobbigt all lasa har du min forstaelse :/ 
    Jag ar 43 ar och jobbar utomlands (i Europa) sen flera ar tillbaka. Pa helgerna reser jag ibland hem till Sverige, men det blir allt mer sallan. Min hemlangtan ar stor, men samtidigt ar inget av det jag langtar efter kvar langre. Mina barn har vuxit upp och flyttat till sitt eget, mitt forhallande till hemlandet blir allt mer diffust, Sverige har forandrats så mycket pa sa kort tid, och jag kanner mig allt mer frammande och vilsen varje gang jag ar tillbaka i Stockholm. 
    Privat gor jag inget speciellt. Min enkla fritid bestar av traning, matlagning och somn pa repeat. Rent fysiskt har jag aldrig varit i sa har bra form och det ar viktigt for mig att halla min figur i balans i forhollande till mina 190 cm. Kanske hade jag varit lite mjukare i konturerna om jag haft ett forhallande, trots allt tycker jag om att ta ett glas vin, men bara om jag har sallskap. 
    Jag jobbar hart och har en utsatt men ocksa en valdigt givande position i ett stort foretag. Man kan val saga att jag har lyckats bra yrkesmassigt, men det har ju ocksa haft sitt pris. Kanske ar jag mer ensam nu an jag nagonsin varit forut trots att losa forbindelser avloser varandra. Kvinnor finns i mitt liv ?mycket; men det ar bara rent fysiskt.

    Aren gar, och sakta men sakert borjar jag kanna att jag vill leva ett mer normalt liv. Ha nagon att dela mina tankar med, ha nagon att ata middag med, ha nagon att vakna upp bredvid pa morgonen, ha nagon att kanna attraktion och trygghet till.

    Samtidigt har jag borjat tro att det ar nagot fel pa mig da jeg aldrig blir kar, foralskad eller ens pirrig. Alltid ar det nagot som gor att jag inte kanner mig foralskad, utan bara nyfiken ? en kansla som sen alltid snabbt blir stillad.  

    Mitt liv har en lang historia av svartsjuka kvinnor som med tiden blivit helt vansinniga på mig, och det har i precis alla fall varit mitt fel att de kanslorna har kommit i vagen for en relation. Jag ser mig sjalv som en dalig manniska och har sa daligt samvete for allt jag har gjort och egentligen fortjanar jag inte nagon kvinnas karlek.  
    Men! Till saken. Karleken. Pa mitt jobb har jag alltid alltid alltid haft en gyllene regel, och det ar att aldrig aldrig aldrig sylta in mig i en privat relation med en kollega. Kvinnor traffar jag i andra sammanhang. Punkt. Men sa hamnar jag på samma kontor som «A». 
    A ar i mina ogon vacker som en sommarang. Nastan i samma alder som jag. Med langt morkt har och alltid smakfullt kladd. Med en integritet jag aldrig upplevt tidigare, glittrande ogon och skarp intelligens. Varje gang hon kommer in i samma rum som jag befinner mig i kanner jag hennes narvaro och hennes doft utan att ens ha sett eller hort henne, och nar hon val pratar ar hennes rost som silke i mina oron. Jag ar obeskrivligt attraherad av henne, inte i forsta hand rent fysiskt, utan framfor allt for att hon ar sa svartillganglig, lugn, medveten, smart och tillbakadragen. Hon haller sig på sin kant på jobbet, ingen verkar komma henne helt nara och jag vet att hon har vaxt upp i en religios miljo som kanske påverkar henne annu.
    Sakta men sakert har vi kommit varann narmare varann. Vi lunchar alltid tillsammans om vi kan, vi pratar om stort och smatt vid kaffebryggaren och det har som jag ser det borjat utvecklats till nagot mer. Det borjade strax innan jul da jeg en fredagseftermiddag tog mod till mig och fragade om hon ville ses på ett glas vin pa lordagskvallen. Jag kunde helt enkelt inte lata bli trots mina intentioner. Hon sa ja direkt med ett soligt leende och vi sags som planerat.

    Jag har nog aldrig varit sa nervos men kvallen blev fantastiskt romantisk och nar vi skiljdes at var vi en aning berusade men valdigt glada, och jag svavade på moln i flera veckor efterat. 
    Sedan dess har jag kampat med mig sjalv for at halla igen och inte pressa henne pa nagot satt. Det ar otroligt viktigt for mig att inte stressa henne eller stalla henne mot vaggen, jag vet inte vad detta kan leda till, men kanner starkt att hon egentligen ar vard mer an mig. Jag fortjaner henne inte. De fa sms jag har sant till henne (hon skickar aldrig nagot forst) ar helt oforargliga och hon tar normalt sett flera timmar på sig att svara, om hon svarar overhuvudtaget. Helt i linje med hennes tillbakadragna satt. 
    Januari och februari var det valdigt hogt tempo pa jobbet och jag har varit valdigt mycket bortrest, men nu fran mars har vi pa mitt initiativ hunnit ses nagra ganger till pa fritiden och jag ar helt sald! Det ar helt klart jag som ar mest intresserad ? en nyttig erfarenhet for mig helt klart - och helt arligt kanske det ar just det som gor mig sa intresserad, det faktum att hon haller mig lite på avstand och inte slapper nagon inpa livet. Vara moten privat har absolut inte lett till nagot fysiskt mer an en kram nar vi skiljs at, och jag kanner att det skulle ha varit fel pa sa mange plan om det hade varit annorlunda.  
    Haromveckan foreslog HON for forsta gangen att vi skulle ses och mitt hjarta stannade nastan nar jag forstod att hon bjod ut mig. Pa min traning den kvallen korde jag i dubbla tempot och jag var helt enkelt overlycklig. 
    Vi gick ut på fredagskvallen som overenskommet och hon bjod mig på middag (har aldrig hant forut)! Pa sondagen tog jag mod till mig och sande ett sms dar jag foreslog en kaffe på stan, och hon svarade nastan direkt ja och vi hade en fin eftermiddag på ett teaterkafe. Vi har sagt att vi ska ses igen, och nar jag foreslog att vi skulle ga pa en filmfestival svarade hon ja med ett (kanske inbillar jag mig) nytt blank i sina ogon. 
    Nu har vi varit kollegor i snart ett ar och mina kanslor blir allt starkare for varje vecka. Ingen på jobbet tror jag fattar nagot men jag borjar bli riktigt kar! Det ar inte bra och snart maste jag dra i bromsen innan jag blir foralskad pa riktigt.

    Fragan ar hur jag gor med allt detta? Ska jag dra innan det ar kort, eller ska jag pausa karriaren och forsoka skapa mig ett liv i tvasamhet? Jag kanner mig enormt osaker på hur hon kanner, har otroligt svart att lasa av henne och tolka hennes signaler, har arligt talat inte en aning om hon kanner nagot overhuvudtaget for mig. 
    Saken ar namligen den att jag nu sitter med ett jobberbjudande i Asien. Nasta vecka maste jag komme med ett svar om jag ska ta det eller inte, annars gar erbjudandet till nagon annan. Gor jag det maste jag bryta upp annu en gang, och da kommer jag aldrig mer att se A. Avstandet blir helt enkelt for langt. Yrkesmassigt ar det ett annu ett klockrent steg upp på stegen, som dessutom kommer att oppna manga dorrar som jag aldrig trott skulle vara oppna for mig. 
    Sa nu star jag har i vagskalet. Hur gor jag? 
    Ska jag packa vaskorna och dra vidare och kanske finna mig en hjartevan nagon annan stans, eller ska jag satsa pa att fa till det med A en gang for alla? 
    Borde jag forsoka finna en enklare kvinna, nagon med en, før mig mer lattlast personlighet  som klarar av att halla mig i tyglarna?
    Ska jag saga som det ar till henne, att jag nog alskar henne, eller ska jag lata henne vara? 
    Ar det battre att lata henne ta nasta initiativ om hon vill det, utan att jag later henne forstå vad jag kanner? 
    Tror du att hon har nagra kanslor for mig, eller ar detta bare antligen ett tillfalle for de hogre makterna att ge igen pa mig? Ett satt att satta mig på plats en gang for alla?
    TACK for att du orkade lasa min van!
  • Svar på tråden Vilsen man mitt i livet
  • Pale blue eyes

    Hej? Sa har annu en dag gatt och jag tankte bara posta en liten uppdatering om nu nagon anda laser detta.

    Har precis lagt mig. Bor pa hotell i natt och utanfor fonstret pa 6e vaningen blinkar blaljus nerifranfran gatan upp i innertaket som jag blickar upp mot.

    Kanner mig ensam och trott efter en lang dag. Nu i kvall var jag vard for en mindre grupp kollegor och for en stund sedan blev det ett bra lage att smita. Skrev under notan och avlagsnade mig snabbt och diskret. De andra kommer garanterat bli kvar i baren men for mig ar sant uteslutet. For dom ar det ett undantag fran vardagen men for mig at det tvartom. Da er det viktigt att i alla fall forsoka leva sa normalt som mojligt.

    I morse satt jag i gaten, klockan var strax fore 6 och solen sken genom fonstren. Alldeles innan boarding skrev jag ett sms til A dar jag kort skrev att jag blir pa resa i tva dagar, och att jag ar tillbaka pa onsdag. Sen skrev jag att jag hoppas hon far en fin solig dag. Inget mer, ingen kram eller sant.

    Nagra timmar senare svarade hon kort att "Oj sa tidigt jag var uppe" och "trevlig resa" med en liten smiley. Helt mesig konversation, men anda gor det mig lycklig helt igenom kropp och sjal att hon tar sig tid att skriva till mig.

    Pa torsdag ar det teaterpremiar. Jag samlar kraft for att fraga om hon vill ga med mig och se pa den. Sen pa fredag maste jag svara pa jobbforfragan... Dar har jag inte tankt klart an. Kanske ska jag bara tacka nej och lata tiden visa vad som hander. Gor jag det blir det forsta gangen i mitt vuxna liv som karlek gar fore jobbet. Eller sa ska jag bara ge mig ivag innan vi ohjalpligt fastnar i nagot olyckligt.

    Samtigt har jag missade samtal pa svenska mobilen. Det ar stressande.

    Klockan klamtar. Egentligen finns det enklare utvagar :/

  • Brunhilde
    Trolla79 skrev 2016-04-18 00:20:30 följande:
    Jag tänker att
    1) jobberbjudanden kan du nog få fler av, du har det som krävs för att avancera, annars hade du inte fått erbjudandet från början.

    2) Skynda långsamt, fortsätt träffa A och låt henne lära känna dig ordentligt.

    3) Börja tänka mer positivt kring dig själv. Det är för mig en gåta hur du ensam skulle ha krossat tidigare kvinnors drömmar, framtid och lycka enbart med att vara dig själv. Du nämnde att de var svartsjuka tex, tror du helt enkelt attraherat och attraherats av fel sorts kvinnor. Fel = fel för dig. Du skriver att A är svårtolkad men bräcklig. Du kan ha misstagit dig, hon kanske är urstark, om hon nu är svårläst.

    4) Skulle du stanna, det utvecklas något med A och hon visar sig vara "bräcklig" så ska du ändå inte dämpa din egen sanna person för hennes skull. Låt henne få se från början vem du är, då har hon ingen möjlighet att bli sårad/svartsjuk eller chockad över att du är en social virvelvind. Det känns som du tidigare försökt anpassa dig efter svartsjuka kvinnors osäkerhet, det går inte. Ju mer man anpassar sig ju fler blir anpassningskraven.

    Hon kan vara en observerade person, som mig. Jag öppnar mig varteftersom, medan min man är en virvelvind. Vi krockar ibland men för det mesta kompletterar vi och uppskattar samt lär vi av varandras olikheter.

    Bara du kan finna svaret som är rätt för dig och livet kommer inte med så många garantier.
    Håller med om allt utom kanske ettan. Trean och fyran är verkligen goda råd.
  • Pale blue eyes

    Hej. Tänkte bara ge en lite uppdatering om någon kanske undrar hur det har gått. Skriver på min svenska mobil så nu blir det lite mindre jobbigt att läsa.

    Jobberbjudandet står kvar. Hela det projektet blev framflyttat så jag har till slutet av maj på mig att lämna besked.

    Jag vet inte om ni kommer att läsa det här Brunhilde, Trolla79 och ni andra, men jag vill säga att flera av de saker ni skrev faktiskt har hjälpt mig. Jag har talat om för A att jag tycker om henne. Hon vet nu att trots alla mina varv runt jorden, trots alla människor jag mött och trots alla relationer jag har haft, är hon inte lik någon annan. Hon vet nu att jag aldrig har känt sådan här genuin attraktion för någon.

    Jag har ju oroat mig för att hon ska känna sig trängd så jag fegade ur och valde en söndagseftermiddag att sända ett utlämnande sms. Hur larvigt som helst, jag vet... Men! Det var mitt sätt att ge henne utrymme och tid för egna tankar. Avskyr själv när det avkrävs sekundsnabba svar och mår nästan fysiskt dåligt av att blotta halsen så som jag gjorde där.

    Meddelandet avslutades med ungefär att "känns det fel för dig nu när du vet vad jag känner, så låt bara bli att svara på detta sms. Då låter vi bara vår relation vara helt yrkesmässig och så är det bra med det".

    Timmar gick och jag hade brutal ångest. Tänkte att jaha, nu har jag förstört allt, hon kommer bara låta det slockna. Samtidigt förundrades jag över hur jag känner för denna tjej. Det är inte likt mig alls att få känslor på det här sättet.

    Så kom det plötsligt ett svar! Och mitt hjärta slog frivarv. Ville nästan inte öppna meddelandet men bara det att hon svarade borde väl betyda något?

    Hon skrev ett långt sms, mycket längre än brukligt. Och slutsatsen var... Att hon inte vill skapa några förhoppningar och att hon bara vill ses på vänskaplig grund.

    Och så var det med det :(

    Så nu vet jag inte. Jag tackar nog ja och drar vidare i livet. Men!

    Vi ses oftare och oftare privat, fikar, äter lunch, delar på en flaska vin, går på teater, och hon blir bara vackrare för varje gång. Jag har berättat en del. Lite om svartsjukan jag alltid skapar. Telefonen, som i lördags när den var avstängd några timmar, hade 63 missade samtal och 19 aggressiva sms från en 20 år yngre tjej jag aldrig borde ha släppt inpå livet. Min brist på omdöme. Hur jag ser på henne som individ, kvinna och kollega. Dåliga saker. Bra saker.

    Och nu.. Sen vi hade den där sms-konversationen får jag så konstiga signaler. Hennes blickar har förändrats, hon klär sig finare än tidigare, tar initiativ till träffar, pratar om stort och smått, ler och ger mig inblickar i hennes inre tankar. Delar med sig av sig själv på ett helt annat sätt än tidigare och kryper liksom in i skinnet. Så fort jag ser henne blir jag ofokuserad och det måste märkas och ändå tar hon inte avstånd. Tidigare ikväll sände jag ett sms och frågade om vi ska äta lunch på stan i morgon och svaret blev "vad sägs om middag istället?". När vi går bland folk känner jag mig stolt, och i mitt hjärta vet jag att hon är den jag har letat efter hela mitt liv.

    ... Och jag är helt såld. Vad ska jag göra familjeliv? Mitt hjärta kommer att krossas snart. Är det bäst att lämna? Om inte för Asien, ska jag resa hem till Sverige igen? Försöka finna någon hemmavid? Hon menade vad hon skrev väl? Sånt vet väl ni, hennes medsystrar?

    Sov gott där hemma i försommaren. Jag saknar er och mitt hemland.

  • chadde
    Det har ar den basta trad jag last i det har forumet. Uppskattar dina tankar och satt att skriva TS, det kanns lite som att jag ser en sorglig fim nar jag laser dina inlagg. Blir alldeles gratmild. 

    Jag hoppas verkligen allt ordnar upp sig for dig. Min spontana tanke ar att du borde diskutera detta med A. Beratta om jobberbjudandet, och att hon ar det enda som far dig att tveka. Kanske finns det en chans att det kan bli ni fortfarande? Kvinnor ar som bekant svartydda, speciellt i text. 


    (Har inte heller svenskt tangentbord, sorry)

     
  • Pale blue eyes

    Hej.

    Så har helgen passerat och en ny har börjat, och min förvirring är total! Jag börjar se den här tråden som min terapistund, och de svar jag får av er vänliga nog att bry er, läser jag noggrant. Jag behöver ventilera det som sker och har ingen fysisk person att prata med. Det blir ju så när man offrar karriär för nära vänner. Kanske leder detta til att något bra kommer ut av det, eller åtminstone att jag kommer ur detta inte allt för skadeskjuten. Det är för mig en nyttig läxa att byta plats, nu är det jag som är olyckligt kär, som är den som är i känslomässigt underläge. Okänd mark.

    I fredags efter jobbet gick A och jag ut för en tidig middag. Vi smet faktiskt och några kollegor höjde nog på ögonbrynen i bakgrunden. Hon har ju sagt att det bara är på vänskaplig grund vi kan ses, och det var den inställningen jag hade med mig ut.

    Kvällen blev magisk. Vi åt gott, pratade, skrattade, delade på några glas rött, fick ett infall och såg en rolig film på bio, och sen blev det ett par glas till.

    Den kvällen fick jag klart för mig att A själv ser sig som inåtvänd. Hon berättade att hon har ett återkommande behov av att under några dagar avskärma sig helt från omvärlden (tex som att stänga av mail och telefon). Vidare ställde hon några frågor om mitt civilstånd. Jag berättade en del och försökte att inte försköna något. Några viktiga saker kom alltså upp till ytan där.

    Vi sade godnatt med en generad kram och jag kom hem klockan tre på natten, glad ända in i själen.

    Innan vi skildes åt frågade jag henne om hon hade lust att komma hem till mig på lördagen på lite grillning. Och hon sa ja! Min tanke var, att det där kommer hon att backa ur när gryningens klara insikt kommer, men faktiskt inte. Hon kom :)

    Och ännu en kväll blev vacker. Vi satt ute länge och såg solen gå ned. Vi pratade om ditten och datten. Grillade lax och grönsaker och dippade med aioli och tzatziki. Avslappnat. Ibland var det tyst utan att det kändes konstlat.

    Och sen blev det väldigt sent. Frågan kom bara: "är det inte lika bra du sover över?". Och så blev det.

    Vi somnade tillsammans... Och vaknade. Och somnade. Och... Ja ni vet. Halvsömn byttes mot... lite halvsömn igen, och så på nytt...

    Och nu familjeliv måste jag klargöra något: Jag är sannerligen ingen duvunge. Jag har varit ute på fler äventyr än jag borde ha varit, och jag känner skam för det. Men med A var det helt obeskrivligt vackert. Jag har aldrig upplevt något liknande. För mig är det helt chockerande att inse att jag aldrig har älskat med någon jag på riktigt vill ha.

    Den attraktion jag kände, hur mina händer skälvde, hur mina sinnen tog in henne. Allt från hennes doft, hur de långa mörka hårstråna fastnade på hennes varma kind, hur hon andades, hur hon blundade, sträckte på sig, lät, njöt. Jag fullkomligen glödde av åtrå och jag kan med handen på hjärtat säga att det var mitt livs finaste stund.

    Nästan drömaktigt hur jag minns det.

    Jag vet, att när jag är gammal och ligger där för döden, är det den stunden jag vill tänka tillbaka på. Att känna sådan passion för någon - det är nog det som är poängen med vår existens.

    Nog om det men ni förstår att detta för mig är omvälvande. En känslomässig revolution i min avtrubbade och cyniska tillvaro.

    En lång lat dag följde, frukost framför morgon-TV, lite kaffe, äggröra, rostat bröd. Oskyldigt gosande i soffan med massor av kuddar och filtar.

    Och till kvällen for hon hem. När hon gick gav jag henne en bamsekram och viskade försiktigt på svenska att jag tycker väldigt väldigt mycket om henne. Ingen aning om hon förstod, men det gör jag. Det gör ont. Jag vill leva sida vid sida vid A, se henne åldras, se åren gå, somna med henne, vakna bredvid henne, leva mitt liv sammanlänkat med hennes, ända till slutet.

    Nu har några dagar gått och vi har nästan inte hörts alls. Vi kommer heller inte att ses förrän tidigast i slutet av nästa vecka. Några intetsägande SMS, det är allt. Det gör mig orolig. Hur tänker hon? Ångrar hon sig? Samtidigt är det så här hon har uppträtt från första början. Det blir tyst ett tag, sen kommer hon tillbaka.

    Nu i helgen är vi båda bortresta och jag har lovat mig själv att inte vara "på" nu. Alltså är jag tyst fast jag vill dela med mig av allt. Men, det är jättejobbigt. Jag känner mig ledsen och stressad. Tänker att hon kanske har det jobbigt nu. Nu har hon släppt en stor del av sin integritet för min skull, och jag oroar mig för hur hon mår av det. Kanske har jag handlat fel, trängt mig på. Men sen tänker jag att hon nog också kände att den där natten var speciell.

    Så kommer jag då till slut till min fråga jag önskar att ni, mina anonyma vänner, kan hjälpa mig att besvara:

    A påverkar mig på ett för mig nytt sätt. Det måste vara så här kärlek är. Jag trodde jag visste hur det känns att älska, men det visste jag inte, förrän nu. Så ska jag ge mig iväg? Är det värt risken att för resten av mitt liv känna sorg, eller ska jag klippa nu, innan kärleken från min sida har tagit över helt? Drar jag nu kan jag nog komma över henne hyfsat bra, men väntar jag ett tag till kommer jag att bli krossad. Är det bättre att åka och leta upp någon annan bra tjej man kan stadga sig med en gång för alla? Jag vill ju inte vara ensam längre.

    Kram på er där ute.

  • chadde

    TS, nu lyssnar du pa mig. Stanna for helvete med A! 

    Om hon inte var intresserad av dig alls hade hon inte legat med dig nar hon vet hur du kanner for henne. 

    Du kommer angra dig for resten av livet om du sticker nu.

    P.S.
    Skriv en bok.

  • Trolla79

    Håller med chadde; skriv en bok, du skriver på ett berörande, speciellt sätt.

    Ser att det är ett par dagar sedan era inlägg, har det kommit upp något nytt? Har du behövt bestämma dig angående jobbet?

  • Pale blue eyes

    Hej, är det någon här? Finns det någon som kan hålla min hand ett ögonblick och ge mig ett ögonblick av frid i sinnet? Ser du mig? Ser du hur tillfällig vår stund på jorden är? Ett ögonblick finns vi till. Sen är vi borta. Vad ska vi göra med det vi har? Hur kan vi leva lyckliga liv när vi vet att runt hörnet väntar mörker och tomhet?

    Halva mitt liv är förbrukat nu. Tanken på den andra halvan som singel skrämmer mig. Det är dags att finna någon stadigvarande nu.

    Och det har jag ju gjort. Men det kryper i magen. Oro. Mina andetag är som en kanins, snabba och utan djup. Stressad. Ibland känner jag hopp, ibland förtvivlan.

    Är hemma i Sverige över långhelgen. Sitter på min balkong i Vasastan och kvällen börjar närma sig. Skriver på iPhonen och stör mig på det krångliga tangentbordet. Ensam. Arg på mig själv.

    Reser tillbaka till landet jag jobbar i morgon kväll. Har tackat ja till nya jobbet men ingen kollega vet om det än. Har till slutet av månaden på mig att säga upp mig om inte kontrakten ska kollidera. Flyttar enligt planen till Sydostasien 1 oktober och blir sen där på obestämd tid. Det finns ännu möjligheter att dra mig ur, men inte länge till.

    A är inte med mig. Varken mentalt eller fysiskt. Jag undrar vad hon gör. Vad hon tänker. Vad hon känner. När hon var hos mig lånade hon min t-shirt när det var dags för frukost. Nu kan jag inte förmå mig att tvätta den. Den bär ännu en svag doft av henne. Förnimmer det svagt, fast kanske är det bara inbillning. Önsketänkande.

    Hon är väldigt tyst nu. Några gånger har jag försökt etablera kontakt men responsen är nästan obefintlig. Kommer det svar, ja då är de kortfattade och helt utan känslouttryck. Kanske misstolkar jag henne ännu en gång, kanske behöver vi ses fysiskt för att kunna kommunicera. Eventuellt är hon obekväm med att lämna ut sig, hon kanske inte litar på att jag ska hålla det vi har privat. Kanske är hon rädd att någon kollega ska få syn på hennes sms. Och visst kan det hänga ihop med hennes personlighet och det hon har berättat, men mer troligt är nog att hon helt enkelt ångrar sig och att intresset inte är ömsesidigt. Så jag faller. Fritt. Förbannar mig själv för att jag gick på denna mina. Borde ha hållit mig undan medan känslor ännu inte hade hunnit utvecklas.

    För första gången i mitt liv har mitt hjärta sann sorg. Vet inte hur jag ska hantera det här. Hur kan man finna frid om man ser kvinnan i ens liv sakta driva bort, precis när man började komma henne nära? När man ser henne falla ur ens grepp?

    I min förtvivlan försöker jag se skönhet i andra kvinnor. Jag betraktar min omvärld, lägger märke till händer, ögon, klackar, röster, detaljer. Men oavsett vem jag än möter så saknas det något. A är bländande vacker i mina ögon, men ändå är det inte det som jag har förälskat mig i. Nej, det är doften, rösten, de försiktiga blickarna, djupet och komplexiteten, det svårgripbara och otillgängliga, intelligensen och integriteten.

    Jag tänker att oavsett vad hon än skulle vilja göra, så skulle jag förverkliga det för henne. Hon är född 82. Åren går. Skulle hon vilja ha barn skulle jag inte tveka ett ögonblick att göra om det äventyret. Hon skulle bli en fantastisk mamma. Om inte hon skulle leva vidare, kanske genom en dotter, bara för att hon inte finner rätt man, vore det så beklagligt. Jag skulle bli hennes stolta livskamrat och bygga en lekstuga i form av ett ljusblått Mumintroll-torn i tre våningar för barnen. Jag skulle läsa godnattsagor och fixa varm choklad med vispgrädde på topp. Vara en god och närvarande pappa och make. Vara den som försörjer och ger trygghet. Skulle hon hellre vilja läsa vidare skulle jag backa upp henne ekonomiskt och stärka hennes självkänsla. Skulle hon vilja flytta till en annan världsdel. Ja då skulle jag ordna allt praktiskt som flyg och nytt jobb, och se till att det blev av på riktigt.

    När jag tänker på att allt detta troligen inte blir av, så går jag sönder. Det känns förfärligt. Som om någon närstående har gått bort.

    Under det år som gått sen vi möttes har jag förändrats. Jag lägger pengar på kläder, köper Tiger-kostymer och nya skor som aldrig förr, tränar kampsport med blodsmak i mun och har blåmärken överallt, prioriterar sömn framför fest och vårdar mitt yttre, allt med en fåfäng önskan om att på så vis bli mer attraktiv för henne. Jag försöker behandla min omgivning bra och tänker att "what goes around, comes around" och att om jag är hygglig och hjälpsam mot andra, så får jag kanske tillbaka lite positiv energi som gör att jag till slut kanske får henne. Hon gör mig helt enkelt till en bättre människa. Jobbar så hårt. Blir så trött. Så rastlös.

    Nu har det gått tre veckor sen vi sågs. Det är för länge. Vi glider isär när relationen är som mest sårbar. Mitt jobb är krävande och tar både mycket energi och tid i anspråk. Allt skulle kännas bättre om jag hade någon vid min sida. Någon som jag kunde se fram mot att vara med. Någon att åka på semester med. Vi kunde laga mat, gå på stan, bada, se på film, äta glass, skratta åt hemliga skämt, lösa små och stora problem, köpa sommarstuga och kanske en hund, plantera äppelträd och skspa en familj. De där vanliga men stora sakerna som folk i allmänhet gör helt enkelt.

    Det jag tror jag gör nu, det är att jag skriver ett riktigt brev där jag förklarar hur jag känner - i klarspråk. Sen reser jag bort några veckor så får hon läsa det om hon vill, utan att känna mina ögon bränna. Tar hon inte kontakt sen, ja då får det så vara. Då är det dags för mig och mina drömmar att ge sig av i alla bemärkelser. Bryta upp och rida bort i solnedgången. Fortsatt ensam, skadeskjuten och härdad. Livets hårda skola.

    Kanske skickar jag till och med med en låt eller två, tex den här:

    eller den här:

    även om det är patetiskt och klicheartat.

    Kanske lägger jag upp det brevet här i anonymiserad form. Det blir som att se slutscenen i en dålig film i slow motion.

    Jag är verkligen ledsen nu mina vänner :(

  • Gung Ho

    Blev själv fruktansvärt förälskad i en kollega för nu 6 år sedan. Livet fick ny mening, jag kände det som mitt hjärta satt i ett långt gummiband där andra änden satt i henne, och när vi var ifrån varandra så drogs hjärtat liksom ur kroppen.. Känslorna var ömsesidiga, och hon hade aldrig träffat någon som mig. Vi pratade inom ett par månader om hur vårt framtida liv skulle se ut osv. Hon var dock gift med tre barn (ingen av oss var singel) och i slutändan valde hon stabil kärnfamilj framför riktig kärlek (hon kom själv från en trasig barndom). Det tog mig över ett år med mycket gråt att komma över henne men är så tacksam att jag fick vara med på den resan...

    Är idag gift med min fru jag träffade för tre år sedan. Ett fantastiskt känslosamt förhållande jag aldrig fått uppleva om jag inte fallit för den tidigare kollegan då den resan förändrade mig som människa.

    Ett föredrag jag tycker du skall se länkar jag in nedan. 'Sårbarhetens kraft', om hur de som vågar vara sårbara, tex satsa på kärlek fast man inte vet hur det slutar, är de som verkar vara lyckligast i livet. Jag ser denna fortfarande regelbundet och lär mig fortfarande av den..

    Brené Brown: The power of vulnerability
    www.ted.com/talks/brene_brown_on_vulnerability

    Lycka till i känslolandet!

  • Genne

    Hej. Ville bara säga att du borde ta reda på om du och A har någon möjlighet till framtid tillsammans och i så fall ge det en chans och dra dig ur ditt nya jobb. Jag tackade själva till jobb utomlands efter en kort tid i en ny relation, eftersom jag inte var säker på hut förhållandet skulle utveckla sig. Skillnaden för mig är att jag fortfarande är i början av min karriär och inte har någon etablerad grund att stå på yrkesmässigt, men detta jobb ger mig ett stort lyft upp i karriären.

    Det jag vill komma fram till är att jag aldrig har ångrat mig så mycket i mitt liv. Jag har haft ett par långvariga relationer tidigare, men aldrig tidigare har jag känt så här inför någon. Och nu lever vi hundratals mil ifrån varandra. Vi bestämde oss för att försöka ta oss igenom det här tillsammans då mitt jobb är tidsbegränsat på några år, men just nu ser jag inte hur jag ska orka i flera år till. Jag har gått in i en depression och orkar ingenting. Sover inte och mår allmänt skit. Så att tacka ja till detta jobb var det absolut sämsta jag kunnat höra för mig själv, även om det ser fint ut för min karriär.

    Med detta ville jag bara säga att jag hoppas verkligen inte att du hamnar i en liknande situation som jag, för jag önskar verkligen inte någon att må så här.

Svar på tråden Vilsen man mitt i livet