Vilsen man mitt i livet
Hej Familjeliv.
Jag hor nog inte hemma har egentligen, ar varken kvinna, gravid eller oppensinnad av mig, men vet inte vart jag annars ska vanda mig for vagledning. Tanker att det kanske finns nagon av det andra konet som orkar lasa och svara pa mitt brev trots att jag kanner mig som en larvig trearing nar jag laser vad jag skriver. Tyvarr har min dator inte svenskt tangentbord sa ar det kommande (varning for mycket text) for jobbigt all lasa har du min forstaelse :/
Jag ar 43 ar och jobbar utomlands (i Europa) sen flera ar tillbaka. Pa helgerna reser jag ibland hem till Sverige, men det blir allt mer sallan. Min hemlangtan ar stor, men samtidigt ar inget av det jag langtar efter kvar langre. Mina barn har vuxit upp och flyttat till sitt eget, mitt forhallande till hemlandet blir allt mer diffust, Sverige har forandrats så mycket pa sa kort tid, och jag kanner mig allt mer frammande och vilsen varje gang jag ar tillbaka i Stockholm.
Privat gor jag inget speciellt. Min enkla fritid bestar av traning, matlagning och somn pa repeat. Rent fysiskt har jag aldrig varit i sa har bra form och det ar viktigt for mig att halla min figur i balans i forhollande till mina 190 cm. Kanske hade jag varit lite mjukare i konturerna om jag haft ett forhallande, trots allt tycker jag om att ta ett glas vin, men bara om jag har sallskap.
Jag jobbar hart och har en utsatt men ocksa en valdigt givande position i ett stort foretag. Man kan val saga att jag har lyckats bra yrkesmassigt, men det har ju ocksa haft sitt pris. Kanske ar jag mer ensam nu an jag nagonsin varit forut trots att losa forbindelser avloser varandra. Kvinnor finns i mitt liv ?mycket; men det ar bara rent fysiskt.
Aren gar, och sakta men sakert borjar jag kanna att jag vill leva ett mer normalt liv. Ha nagon att dela mina tankar med, ha nagon att ata middag med, ha nagon att vakna upp bredvid pa morgonen, ha nagon att kanna attraktion och trygghet till.
Samtidigt har jag borjat tro att det ar nagot fel pa mig da jeg aldrig blir kar, foralskad eller ens pirrig. Alltid ar det nagot som gor att jag inte kanner mig foralskad, utan bara nyfiken ? en kansla som sen alltid snabbt blir stillad.
Mitt liv har en lang historia av svartsjuka kvinnor som med tiden blivit helt vansinniga på mig, och det har i precis alla fall varit mitt fel att de kanslorna har kommit i vagen for en relation. Jag ser mig sjalv som en dalig manniska och har sa daligt samvete for allt jag har gjort och egentligen fortjanar jag inte nagon kvinnas karlek.
Aren gar, och sakta men sakert borjar jag kanna att jag vill leva ett mer normalt liv. Ha nagon att dela mina tankar med, ha nagon att ata middag med, ha nagon att vakna upp bredvid pa morgonen, ha nagon att kanna attraktion och trygghet till.
Samtidigt har jag borjat tro att det ar nagot fel pa mig da jeg aldrig blir kar, foralskad eller ens pirrig. Alltid ar det nagot som gor att jag inte kanner mig foralskad, utan bara nyfiken ? en kansla som sen alltid snabbt blir stillad.
Mitt liv har en lang historia av svartsjuka kvinnor som med tiden blivit helt vansinniga på mig, och det har i precis alla fall varit mitt fel att de kanslorna har kommit i vagen for en relation. Jag ser mig sjalv som en dalig manniska och har sa daligt samvete for allt jag har gjort och egentligen fortjanar jag inte nagon kvinnas karlek.
Men! Till saken. Karleken. Pa mitt jobb har jag alltid alltid alltid haft en gyllene regel, och det ar att aldrig aldrig aldrig sylta in mig i en privat relation med en kollega. Kvinnor traffar jag i andra sammanhang. Punkt. Men sa hamnar jag på samma kontor som «A».
A ar i mina ogon vacker som en sommarang. Nastan i samma alder som jag. Med langt morkt har och alltid smakfullt kladd. Med en integritet jag aldrig upplevt tidigare, glittrande ogon och skarp intelligens. Varje gang hon kommer in i samma rum som jag befinner mig i kanner jag hennes narvaro och hennes doft utan att ens ha sett eller hort henne, och nar hon val pratar ar hennes rost som silke i mina oron. Jag ar obeskrivligt attraherad av henne, inte i forsta hand rent fysiskt, utan framfor allt for att hon ar sa svartillganglig, lugn, medveten, smart och tillbakadragen. Hon haller sig på sin kant på jobbet, ingen verkar komma henne helt nara och jag vet att hon har vaxt upp i en religios miljo som kanske påverkar henne annu.
Sakta men sakert har vi kommit varann narmare varann. Vi lunchar alltid tillsammans om vi kan, vi pratar om stort och smatt vid kaffebryggaren och det har som jag ser det borjat utvecklats till nagot mer. Det borjade strax innan jul da jeg en fredagseftermiddag tog mod till mig och fragade om hon ville ses på ett glas vin pa lordagskvallen. Jag kunde helt enkelt inte lata bli trots mina intentioner. Hon sa ja direkt med ett soligt leende och vi sags som planerat.
Jag har nog aldrig varit sa nervos men kvallen blev fantastiskt romantisk och nar vi skiljdes at var vi en aning berusade men valdigt glada, och jag svavade på moln i flera veckor efterat.
Jag har nog aldrig varit sa nervos men kvallen blev fantastiskt romantisk och nar vi skiljdes at var vi en aning berusade men valdigt glada, och jag svavade på moln i flera veckor efterat.
Sedan dess har jag kampat med mig sjalv for at halla igen och inte pressa henne pa nagot satt. Det ar otroligt viktigt for mig att inte stressa henne eller stalla henne mot vaggen, jag vet inte vad detta kan leda till, men kanner starkt att hon egentligen ar vard mer an mig. Jag fortjaner henne inte. De fa sms jag har sant till henne (hon skickar aldrig nagot forst) ar helt oforargliga och hon tar normalt sett flera timmar på sig att svara, om hon svarar overhuvudtaget. Helt i linje med hennes tillbakadragna satt.
Januari och februari var det valdigt hogt tempo pa jobbet och jag har varit valdigt mycket bortrest, men nu fran mars har vi pa mitt initiativ hunnit ses nagra ganger till pa fritiden och jag ar helt sald! Det ar helt klart jag som ar mest intresserad ? en nyttig erfarenhet for mig helt klart - och helt arligt kanske det ar just det som gor mig sa intresserad, det faktum att hon haller mig lite på avstand och inte slapper nagon inpa livet. Vara moten privat har absolut inte lett till nagot fysiskt mer an en kram nar vi skiljs at, och jag kanner att det skulle ha varit fel pa sa mange plan om det hade varit annorlunda.
Haromveckan foreslog HON for forsta gangen att vi skulle ses och mitt hjarta stannade nastan nar jag forstod att hon bjod ut mig. Pa min traning den kvallen korde jag i dubbla tempot och jag var helt enkelt overlycklig.
Vi gick ut på fredagskvallen som overenskommet och hon bjod mig på middag (har aldrig hant forut)! Pa sondagen tog jag mod till mig och sande ett sms dar jag foreslog en kaffe på stan, och hon svarade nastan direkt ja och vi hade en fin eftermiddag på ett teaterkafe. Vi har sagt att vi ska ses igen, och nar jag foreslog att vi skulle ga pa en filmfestival svarade hon ja med ett (kanske inbillar jag mig) nytt blank i sina ogon.
Nu har vi varit kollegor i snart ett ar och mina kanslor blir allt starkare for varje vecka. Ingen på jobbet tror jag fattar nagot men jag borjar bli riktigt kar! Det ar inte bra och snart maste jag dra i bromsen innan jag blir foralskad pa riktigt.
Fragan ar hur jag gor med allt detta? Ska jag dra innan det ar kort, eller ska jag pausa karriaren och forsoka skapa mig ett liv i tvasamhet? Jag kanner mig enormt osaker på hur hon kanner, har otroligt svart att lasa av henne och tolka hennes signaler, har arligt talat inte en aning om hon kanner nagot overhuvudtaget for mig.
Fragan ar hur jag gor med allt detta? Ska jag dra innan det ar kort, eller ska jag pausa karriaren och forsoka skapa mig ett liv i tvasamhet? Jag kanner mig enormt osaker på hur hon kanner, har otroligt svart att lasa av henne och tolka hennes signaler, har arligt talat inte en aning om hon kanner nagot overhuvudtaget for mig.
Saken ar namligen den att jag nu sitter med ett jobberbjudande i Asien. Nasta vecka maste jag komme med ett svar om jag ska ta det eller inte, annars gar erbjudandet till nagon annan. Gor jag det maste jag bryta upp annu en gang, och da kommer jag aldrig mer att se A. Avstandet blir helt enkelt for langt. Yrkesmassigt ar det ett annu ett klockrent steg upp på stegen, som dessutom kommer att oppna manga dorrar som jag aldrig trott skulle vara oppna for mig.
Sa nu star jag har i vagskalet. Hur gor jag?
Ska jag packa vaskorna och dra vidare och kanske finna mig en hjartevan nagon annan stans, eller ska jag satsa pa att fa till det med A en gang for alla?
Borde jag forsoka finna en enklare kvinna, nagon med en, før mig mer lattlast personlighet som klarar av att halla mig i tyglarna?
Ska jag saga som det ar till henne, att jag nog alskar henne, eller ska jag lata henne vara?
Ar det battre att lata henne ta nasta initiativ om hon vill det, utan att jag later henne forstå vad jag kanner?
Tror du att hon har nagra kanslor for mig, eller ar detta bare antligen ett tillfalle for de hogre makterna att ge igen pa mig? Ett satt att satta mig på plats en gang for alla?
TACK for att du orkade lasa min van!
