• Pale blue eyes

    Vilsen man mitt i livet

    Hej Familjeliv. 
    Jag hor nog inte hemma har egentligen, ar varken kvinna, gravid eller oppensinnad av mig, men vet inte vart jag annars ska vanda mig for vagledning. Tanker att det kanske finns nagon av det andra konet som orkar lasa och svara pa mitt brev trots att jag kanner mig som en larvig trearing nar jag laser vad jag skriver. Tyvarr har min dator inte svenskt tangentbord sa ar det kommande (varning for mycket text) for jobbigt all lasa har du min forstaelse :/ 
    Jag ar 43 ar och jobbar utomlands (i Europa) sen flera ar tillbaka. Pa helgerna reser jag ibland hem till Sverige, men det blir allt mer sallan. Min hemlangtan ar stor, men samtidigt ar inget av det jag langtar efter kvar langre. Mina barn har vuxit upp och flyttat till sitt eget, mitt forhallande till hemlandet blir allt mer diffust, Sverige har forandrats så mycket pa sa kort tid, och jag kanner mig allt mer frammande och vilsen varje gang jag ar tillbaka i Stockholm. 
    Privat gor jag inget speciellt. Min enkla fritid bestar av traning, matlagning och somn pa repeat. Rent fysiskt har jag aldrig varit i sa har bra form och det ar viktigt for mig att halla min figur i balans i forhollande till mina 190 cm. Kanske hade jag varit lite mjukare i konturerna om jag haft ett forhallande, trots allt tycker jag om att ta ett glas vin, men bara om jag har sallskap. 
    Jag jobbar hart och har en utsatt men ocksa en valdigt givande position i ett stort foretag. Man kan val saga att jag har lyckats bra yrkesmassigt, men det har ju ocksa haft sitt pris. Kanske ar jag mer ensam nu an jag nagonsin varit forut trots att losa forbindelser avloser varandra. Kvinnor finns i mitt liv ?mycket; men det ar bara rent fysiskt.

    Aren gar, och sakta men sakert borjar jag kanna att jag vill leva ett mer normalt liv. Ha nagon att dela mina tankar med, ha nagon att ata middag med, ha nagon att vakna upp bredvid pa morgonen, ha nagon att kanna attraktion och trygghet till.

    Samtidigt har jag borjat tro att det ar nagot fel pa mig da jeg aldrig blir kar, foralskad eller ens pirrig. Alltid ar det nagot som gor att jag inte kanner mig foralskad, utan bara nyfiken ? en kansla som sen alltid snabbt blir stillad.  

    Mitt liv har en lang historia av svartsjuka kvinnor som med tiden blivit helt vansinniga på mig, och det har i precis alla fall varit mitt fel att de kanslorna har kommit i vagen for en relation. Jag ser mig sjalv som en dalig manniska och har sa daligt samvete for allt jag har gjort och egentligen fortjanar jag inte nagon kvinnas karlek.  
    Men! Till saken. Karleken. Pa mitt jobb har jag alltid alltid alltid haft en gyllene regel, och det ar att aldrig aldrig aldrig sylta in mig i en privat relation med en kollega. Kvinnor traffar jag i andra sammanhang. Punkt. Men sa hamnar jag på samma kontor som «A». 
    A ar i mina ogon vacker som en sommarang. Nastan i samma alder som jag. Med langt morkt har och alltid smakfullt kladd. Med en integritet jag aldrig upplevt tidigare, glittrande ogon och skarp intelligens. Varje gang hon kommer in i samma rum som jag befinner mig i kanner jag hennes narvaro och hennes doft utan att ens ha sett eller hort henne, och nar hon val pratar ar hennes rost som silke i mina oron. Jag ar obeskrivligt attraherad av henne, inte i forsta hand rent fysiskt, utan framfor allt for att hon ar sa svartillganglig, lugn, medveten, smart och tillbakadragen. Hon haller sig på sin kant på jobbet, ingen verkar komma henne helt nara och jag vet att hon har vaxt upp i en religios miljo som kanske påverkar henne annu.
    Sakta men sakert har vi kommit varann narmare varann. Vi lunchar alltid tillsammans om vi kan, vi pratar om stort och smatt vid kaffebryggaren och det har som jag ser det borjat utvecklats till nagot mer. Det borjade strax innan jul da jeg en fredagseftermiddag tog mod till mig och fragade om hon ville ses på ett glas vin pa lordagskvallen. Jag kunde helt enkelt inte lata bli trots mina intentioner. Hon sa ja direkt med ett soligt leende och vi sags som planerat.

    Jag har nog aldrig varit sa nervos men kvallen blev fantastiskt romantisk och nar vi skiljdes at var vi en aning berusade men valdigt glada, och jag svavade på moln i flera veckor efterat. 
    Sedan dess har jag kampat med mig sjalv for at halla igen och inte pressa henne pa nagot satt. Det ar otroligt viktigt for mig att inte stressa henne eller stalla henne mot vaggen, jag vet inte vad detta kan leda till, men kanner starkt att hon egentligen ar vard mer an mig. Jag fortjaner henne inte. De fa sms jag har sant till henne (hon skickar aldrig nagot forst) ar helt oforargliga och hon tar normalt sett flera timmar på sig att svara, om hon svarar overhuvudtaget. Helt i linje med hennes tillbakadragna satt. 
    Januari och februari var det valdigt hogt tempo pa jobbet och jag har varit valdigt mycket bortrest, men nu fran mars har vi pa mitt initiativ hunnit ses nagra ganger till pa fritiden och jag ar helt sald! Det ar helt klart jag som ar mest intresserad ? en nyttig erfarenhet for mig helt klart - och helt arligt kanske det ar just det som gor mig sa intresserad, det faktum att hon haller mig lite på avstand och inte slapper nagon inpa livet. Vara moten privat har absolut inte lett till nagot fysiskt mer an en kram nar vi skiljs at, och jag kanner att det skulle ha varit fel pa sa mange plan om det hade varit annorlunda.  
    Haromveckan foreslog HON for forsta gangen att vi skulle ses och mitt hjarta stannade nastan nar jag forstod att hon bjod ut mig. Pa min traning den kvallen korde jag i dubbla tempot och jag var helt enkelt overlycklig. 
    Vi gick ut på fredagskvallen som overenskommet och hon bjod mig på middag (har aldrig hant forut)! Pa sondagen tog jag mod till mig och sande ett sms dar jag foreslog en kaffe på stan, och hon svarade nastan direkt ja och vi hade en fin eftermiddag på ett teaterkafe. Vi har sagt att vi ska ses igen, och nar jag foreslog att vi skulle ga pa en filmfestival svarade hon ja med ett (kanske inbillar jag mig) nytt blank i sina ogon. 
    Nu har vi varit kollegor i snart ett ar och mina kanslor blir allt starkare for varje vecka. Ingen på jobbet tror jag fattar nagot men jag borjar bli riktigt kar! Det ar inte bra och snart maste jag dra i bromsen innan jag blir foralskad pa riktigt.

    Fragan ar hur jag gor med allt detta? Ska jag dra innan det ar kort, eller ska jag pausa karriaren och forsoka skapa mig ett liv i tvasamhet? Jag kanner mig enormt osaker på hur hon kanner, har otroligt svart att lasa av henne och tolka hennes signaler, har arligt talat inte en aning om hon kanner nagot overhuvudtaget for mig. 
    Saken ar namligen den att jag nu sitter med ett jobberbjudande i Asien. Nasta vecka maste jag komme med ett svar om jag ska ta det eller inte, annars gar erbjudandet till nagon annan. Gor jag det maste jag bryta upp annu en gang, och da kommer jag aldrig mer att se A. Avstandet blir helt enkelt for langt. Yrkesmassigt ar det ett annu ett klockrent steg upp på stegen, som dessutom kommer att oppna manga dorrar som jag aldrig trott skulle vara oppna for mig. 
    Sa nu star jag har i vagskalet. Hur gor jag? 
    Ska jag packa vaskorna och dra vidare och kanske finna mig en hjartevan nagon annan stans, eller ska jag satsa pa att fa till det med A en gang for alla? 
    Borde jag forsoka finna en enklare kvinna, nagon med en, før mig mer lattlast personlighet  som klarar av att halla mig i tyglarna?
    Ska jag saga som det ar till henne, att jag nog alskar henne, eller ska jag lata henne vara? 
    Ar det battre att lata henne ta nasta initiativ om hon vill det, utan att jag later henne forstå vad jag kanner? 
    Tror du att hon har nagra kanslor for mig, eller ar detta bare antligen ett tillfalle for de hogre makterna att ge igen pa mig? Ett satt att satta mig på plats en gang for alla?
    TACK for att du orkade lasa min van!
  • Svar på tråden Vilsen man mitt i livet
  • Pale blue eyes
    Barajag8303 skrev 2016-07-12 00:48:01 följande:

    Hur har de gått ? skrev du något brev ? Berätta gärna...


    Hej,

    Ja, jag skrev ett brev. Vet inte om jag vågar visa upp det? Jag kommer tillbaka med en uppdatering om hur det har gått om du vill?  
  • Trolla79
    Pale blue eyes skrev 2016-07-13 11:23:43 följande:

    Hej,

    Ja, jag skrev ett brev. Vet inte om jag vågar visa upp det? Jag kommer tillbaka med en uppdatering om hur det har gått om du vill?  


    Fler som vill veta :)
  • Barajag8303

    Ja berätta gärna, du behöver inte skriva allt du skrev till henne men lite hur de hela har utvecklat sig.


    Pale blue eyes skrev 2016-07-13 11:23:43 följande:

    Hej,

    Ja, jag skrev ett brev. Vet inte om jag vågar visa upp det? Jag kommer tillbaka med en uppdatering om hur det har gått om du vill?  


  • Pale blue eyes
    Trolla79 skrev 2016-07-14 20:52:33 följande:
    Fler som vill veta :)
    Barajag8303 skrev 2016-07-17 18:19:19 följande:

    Ja berätta gärna, du behöver inte skriva allt du skrev till henne men lite hur de hela har utvecklat sig.


    Ok, då ska jag beratta. Ar på resa just nu men kommer tillbaka så snart jag kan. Så lange ni undrar svarar jag. Det lovar jag.

  • Barajag8303
    Pale blue eyes skrev 2016-07-17 23:45:34 följande:

    Ok, då ska jag beratta. Ar på resa just nu men kommer tillbaka så snart jag kan. Så lange ni undrar svarar jag. Det lovar jag.


    Väntar spänt på att läsa hur de gick för er. Men till dess får du ha en trevlig resa.
  • Pale blue eyes

    Jag är fem år och pappas ögon är ledsna. Mamma har gett sig av och jag vet inte riktigt varför. På något obestämt sätt känner jag att det måste vara mitt fel att hon har rest. Tänker att om jag är snäll så kommer hon tillbaka. Därför diskar jag utan att någon har bett mig. Det blir lite så där med det - på en femårings vis har jag stänkt vatten överallt - och tallrikarna är, handen på hjärtat, inte renare än innan

    Jag är 20 och nybliven lycklig pappa. Allt är ljust och jag håller mitt huvud högt när jag kör hem min lilla familj från BB. Framför oss är framtiden utan mörka moln, och ett par barn till kommer att komma inom kort.

    Nu är jag strax över 40 och ensam i främmande land. Singel. Nu är det jag som har ledsna ögon. När ingen ser. Måste hålla mig i form, det är nästan tvångsmässigt, unnar mig ingen vila. Jobbar som fan, mailen plingar konstant, möten, det ena viktigare än det andra, karriärmässiga intriger, en ständig kamp mot tiden och jag är på rymmen från det riktiga livet.

    Tänker tillbaka på det jag har förlorat. Finns ingen att skylla på. Allt är mitt fel. För många sena kvällar på kontoret. För många resor. För många försök att finna den rätta. För många kvinnor. I åratal har jag varit på flykt. Brutna kärlekslöften från min sida, arga kvinnor som försökt, men misslyckats hålla mig kvar. Tårar, svartsjuka, ultimativa textmeddelanden. En enda röra.

    Jag visste från början att A dels är den jag har sökt i alla år, men också att hon inte kan bemötas som andra. Jag känner henne i mitt inre. Förstår att hon måste få ha sin mur intakt. Att försöka komma över den skyddsbarriären utan att hon själv får styra processen är dömt att misslyckas. Tänker att är det inte typiskt att jag, till sist, ska falla för den mest svårfångade?

    Om en vecka är min sommarledighet över. Har varit och är ännu på västkusten med vänner. Om tre månader från nu har jag flyttat, bytt jobb och världsdel.

    Vi sågs på en kaffe precis innan semestrarna. Det var en söndag.

    Grått väder, regn i luften, gräsdoft och klibbig värme. Längtar lite hem till svala Sverige. Olust. Känner på mig att något ska ske.

    Lägger mig tidigt kvällen innan trots att det då är lördag. Måste se fräsch ut.

    Vaknar upp tidigt. Springer nästan en mil i högt tempo. Stadig frukost, kall dusch, nytt rakblad så det inte blir några märken på halsen. Klädd i enkla slitna jeans och vit T-shirt. Vill bryta av mot hur jag ser ut till vardags. Efteråt förstår jag att det var ett omedvetet försök att komma henne närmare i relationen.

    Står och väntar utanför cafeet. Tänker på hållningen, försöker se lugn och avslappnad ut. Och så kommer A gående! Klädd i träningskläder. Ryggsäck. Naturlig. Fin. Som alltid.

    Lite stelt. Beställer vårt kaffe. Jag lägger till ljusrosa svagt sötad rabarberlemonad och ber om att få den i isade glas. Det ser gott ut. Tycker att den drycken passar henne.

    Vi sitter vid fönstret och båda ser ut. Jag har för ovanlighetens skull svårt att småprata. Förnimmer något. Frågar hur hon mår. Hennes händer skakar lite. Mina med. Jag säger tyst, "A, jag tycker om dig men vill inte tränga mig på i ditt liv". Förklarar att jag förstår att hon blir stressad av mig då vi är kollegor. Hon frågar skyggt om jag har berättat något om henne för någon på kontoret. Såklart har jag inte det förklarar jag. Det hade ju varit helt hjärndött. Dum är jag inte. Säger att jag aldrig har känt sån respekt för någon som jag känner för henne, och att jag aldrig, aldrig, aldrig, skulle göra henne illa. Hellre dör jag.

    Hon verkar inte övertygad, ser att hennes tankar far iväg. Det skär sig. Hennes ögon ändrar karaktär, blir hårda och mörka. Jag blir fem år igen och får en panikartad tanke om att jag måste ställa allt till rätta ännu en gång.

    "Jag kan inte" säger hon, stakar på orden, får svårt att formulera det hon behöver säga. Jag förstår ändå, blir blank på ögonen. För att skona henne från att behöva säga det jag ser hon tycker är jobbigt att få fram, säger jag "schhh, säg inte mer, då får det bli så, det var aldrig min mening att...". Vi har båda stora problem med att få något sammanhängande sagt. Jag ger upp, gör ett försök att le och säger att jag är glad att våra vägar möttes ett kort ögonblick och att jag ska sluta höra av mig. Vi går ut, folk tittar. Snabbt skiljs vi åt med ett "vi ses" som avsked. Chockad och som bedövad går jag hemåt. Mina ögon tåras, kanske är det regndroppar, men jag ökar takten, springer nästan. Tänker fan, fan, fan.

    Sen dess har vi inte setts. Vi båda har haft semester. Hon är nu tillbaka i tjänst, det ser jag på de opersonliga jobbmailen, men inte jag. Kanske är vi på samma kontor nästa vecka. Det känns jobbigt alltihop, men måste hanteras. Jag är vuxen nu, så får helt enkelt ta mig i kragen.

    Så vad hände? Allt gick ju så bra? Ja, jag vet faktiskt inte. Inbillning var det inte, kemi hade vi, ömsesidig attraktion likaså. Jag kan inte tänka mig att jag misstog mig på signalerna. Men en växande misstanke jag har fått är att mina manliga kollegor har sagt något dumt när jag inte har varit på plats, och att hon har hört det. Deras jargong kan vara på gränsen ibland och rykten om att jag dejtar någon har snurrat sen en tid. Dessutom har A och jag vid några tillfällen råkat på en och annan avlägsen kollega på våra dejter. Hon kan ha fått för sig att jag har avslöjat något om oss för grabbarna på kontoret alltså. Eller så har jag läst av henne fel trots allt och att det innebär att hon saknar känslor för mig utan att jag har fattat det. Eller så vill hon bara fortsätta vara fri från de förväntningar nära relationer alltid skapar.

    Jag har som sagt skrivit ett brev till henne. Men såklart har jag inte gett henne det.

    En del av mitt inre vill bara skrika "men GE henne brevet då!". Hon kanske inte har insett hur mycket jag älskar henne. Hon kanske förtjänar att få veta hur jag, om vi var tillsammans, skulle ägna återstoden av min stund här på jorden på att ge henne ett lyckligt, tryggt och vackert liv på hennes villkor. Hon kanske inte har insett hur mina känslor för henne är rena som snö, men också varma som sensommarens solstrålar.

    Men en annan del säger att jag måste respektera hennes beslut även om det för mig är ganska otydligt vad hon ville få fram. Den delen av mig säger åt mig att fortsätta leta efter kvinnan i mitt liv någon annanstans.

    Ja, jag vet faktiskt inte. Du som läser det här, berätta gärna vad du tänker.

    A. Du fattas mig.

  • Maddog08

    Ge henne inte brevet!

    Du måste låta henne komma till dig.

    Hon vet vad du känner, finns inget du kan göra nu som kan förbättra din situation. Förutom att inte göra något!

  • Octavia

    Jag har fastnat för den här tråden. TS, hur går det? Har ni träffats efter semestern?

Svar på tråden Vilsen man mitt i livet