Forum Barnlängtan - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • barn med olika män

    Tis 24 maj 2016 08:27 Läst 5932 gånger Totalt 54 svar
    Anonym (Kluve­n)
    Visa endast
    Tis 24 maj 2016 08:27

    Jag har idag tre barn ,två med min ex-man på 10 och 8år (separerade sedan snart 8år) och ett barn på 2år med mitt andra ex.
    Jag blir snart 32 och jag känner att jag inte är färdig men är samtidigt "rädd" för vad andra ska tycka om jag skulle skaffa ett fjärde barn med min nuvarande sambo :-/
    Önskar mig sååå ett fjärde barn och gärna innan jag blir "för gammal".
    Vad är era åsikter/tankar kring detta? Skulle gärna vilja höra om andras erfarenheter och funderingar.
    Ha en bra dag allihop!

  • Anonym (X)
    Visa endast
    Tis 24 maj 2016 18:23 #41
    Kim Possible skrev 2016-05-24 13:40:23 följande:

    Finns ju en del exempel på kända kvinnor som har barn med flera män och får det att fungera. Tilde de Paula är en, en annan Camilla Läckberg. Den sistnämndas blogg Stjärnfamiljen by Läckberg &Sköld (på mama.se) tycker jag visar bra hur de får allt att flyta. T ex är en förutsättning att det inte finns några schismer mellan de vuxna åt något håll, inte heller mellan barn och vuxna samt det viktigaste att alla pappor är fullt engagerade och tar sitt ansvar både praktiskt och emotionellt samt en god kommunikation mellan alla inblandade. Inga "dina" och "mina" barn, ingen rivalitet mellan ex och nya eller tjafs hit och dit.

    Jag har två barn med två olika pappor och det har aldrig varit några som helst problem varken för barn eller vuxna. Jag skulle nog inte skaffat en tredje om det hade tagit slut med min man (ja, nu är det ju för sent hur som helst men tidigare), men man vet ju aldrig. Hade dock aldrig tänkt tanken ens att skaffa barn med någon jag inte visste skulle dela föräldraskapet rakt av från början, eller någon som kanske inte var så direkt hundra procent sugen, hur sugen jag än varit själv. Helt enkelt för att jag inte vill vara förälder på egen hand med allt eget ansvar. 

    Se till att landa i din nuvarande relation, prata om hur ni vill ha det, vilket liv ni vill leva, hur en ev ansvarsfördelning skulle se ut _om_ ni skaffade barn, och känn av om det verkligen är vad ni vill. Känner ni att allt klaffar och känns bra så kör! Andra människor kommer alltid ändå att ha åsikter och synpunkter om än det ena än det andra, you can't please them all. 

    Ps. 32 är ingen ålder, så ta det lugnt ;) 


    Hear hear!
  • Ons 25 maj 2016 01:26 #42
    Anonym (Kluven) skrev 2016-05-24 13:19:16 följande:

    Inte så länge än.

    Två äldsta barnens pappa var jag med i ca 6år och minsta barnets pappa i 5år.


    Ok jag tänker bara på att det är bra om man bott med någon ett ganska bra tag innan man funderar på att skaffa barn med den personen så det inte blir ytterligare ett ex. Vad är viktigast för dig, att få ett till barn eller att få barn med rätt person?
  • Anonym (Vänta­!)
    Visa endast
    Ons 25 maj 2016 06:22 #43
    Anonym (Kluven) skrev 2016-05-24 13:19:16 följande:

    Inte så länge än.

    Två äldsta barnens pappa var jag med i ca 6år och minsta barnets pappa i 5år.


    Skit i vad andra tycker!

    Men lär dig av dina misstag. Du har haft två erfarenheter av att skaffa barn tidigt i relationer och det har inte gått så bra. Nu är du på väg att göra samma misstag en tredje gång men denna gången så tror du att det ska gå annorlunda?

    Enligt din erfarenhet och ditt levnadsmönster så borde det gå på exakt samma sätt denna gången om du inte förändrar något.

    Vill du ha ett barn till oavsett om du blir ensamstående eller inte så kör på. Men om du vill ha en familj med din sambo så väntar du några år. Det är ju inte roligt om du om två år sitter och funderar på om du ska skaffa ännu ett barn med en fjärde pappa..?

    I mitt umgänge så är det ingen med flera pappor till sina barn och inga är ensamstående mammor. Bland oss så har ingen börjat skaffa barn innan 30 års ålder och minst 5 års god relation. Alla är välutbildade kvinnor och bland välutbildade så är det inte alls ovanligt att få sitt första barn mellan 30-35. Nu måste alla inte ha det på det viset men jag berättar det för att ge dig lite perspektiv på din ålder och dina förhållandevanor.
  • Anonym (Lasse­)
    Visa endast
    Ons 25 maj 2016 07:29 #44

    Något att ha med i beräkningen är ju vardagen som ständigt förändras.

    Just nu är dina barn ganska små och det funkar rätt hyfsat i vardagen. Men det kanske det inte gör om något år eller två. Den frånvarande pappan kanske dyker upp och vill vara med. Den minstas pappa kanske har åsikter om något.

    Att föda ytterligare ett barn kan dessutom vara det som sätter igång olika kedjereaktioner av olika slag.

    Var helt enkelt medveten om vad ännu ett barn kan innebära. Inte bara för dig utan även för alla andra inblandade. Varannan vecka är kanske inte så självklart när ännu ett barn kräver sitt.

    Barnen växer och deras behov förändras.

    Du väljer helt själv men var inte så godtrogen kring allt utan lär dig från tidigare misstag.

  • Anonym (Jossa­n)
    Visa endast
    Ons 25 maj 2016 20:38 #45

    Strunta i vad andra tycker, personer som lägger sig i andras val har antagligen för mycket fritid. Så länge du(ni) tar hand om dina(era) barn spelar antalet pappor ingen roll. Vet en tjej som har tre barn med tre olika män och en släkting till mig har fyra barn med tre kvinnor. Funkar super för dem båda!

  • Anonym (men..­.)
    Visa endast
    Ons 25 maj 2016 21:05 #46
    Anonym (Vänta!) skrev 2016-05-25 06:22:10 följande:
    I mitt umgänge så är det ingen med flera pappor till sina barn och inga är ensamstående mammor. Bland oss så har ingen börjat skaffa barn innan 30 års ålder och minst 5 års god relation. Alla är välutbildade kvinnor och bland välutbildade så är det inte alls ovanligt att få sitt första barn mellan 30-35. Nu måste alla inte ha det på det viset men jag berättar det för att ge dig lite perspektiv på din ålder och dina förhållandevanor.
    Fast det är ju ingen garanti på något sätt. Jag var 38 och mannen 42 när vi fick vårt barn, och vi hade varit tillsammans i 9 år varav 3 år som sambo. Det gick åt skogen i alla fall. De flesta av mina vänner som är skilda eller håller på och skiljer sig skaffade barn vid 35-38 års ålder efter 5-10 års förhållande. Den som lyckats bäst (vad jag vet) var 35 men hade bara varit tillsammans i ett år när de bestämde sig för att bilda familj. De fick sedan tre barn på 3 år, och hon har sagt att hon inte tror att förhållandet hade överlevt det om de inte varit nyförälskade. När barn kommer händer så mycket, man utvecklas så otroligt mycket och det är mycket svårt att säga innan vilket håll det kommer att gå åt. Jag och exet är båda högutbildade och höginkomsttagare, och vi hade diskuterat igenom allt grundligt, men när barnet väl fanns där så gällde ingenting längre. Man återgår till någon sorts instinktivt beteende där man kanske inte längre är överens, eller som i vårt fall inte ens talar samma språk. Bokstavligt talat.
  • Anonym (Somma­r)
    Visa endast
    Ons 25 maj 2016 21:10 #47

    Min mamma har 3 pappor till sina 6 barn. Livet blir inte vad man alltid har planerat. Vill du och din sambo ha ett barn till så kör på det! :)

  • Ons 25 maj 2016 22:37 #48
    Anonym (men...) skrev 2016-05-25 21:05:43 följande:

    Fast det är ju ingen garanti på något sätt. Jag var 38 och mannen 42 när vi fick vårt barn, och vi hade varit tillsammans i 9 år varav 3 år som sambo. Det gick åt skogen i alla fall. De flesta av mina vänner som är skilda eller håller på och skiljer sig skaffade barn vid 35-38 års ålder efter 5-10 års förhållande. Den som lyckats bäst (vad jag vet) var 35 men hade bara varit tillsammans i ett år när de bestämde sig för att bilda familj. De fick sedan tre barn på 3 år, och hon har sagt att hon inte tror att förhållandet hade överlevt det om de inte varit nyförälskade. När barn kommer händer så mycket, man utvecklas så otroligt mycket och det är mycket svårt att säga innan vilket håll det kommer att gå åt. Jag och exet är båda högutbildade och höginkomsttagare, och vi hade diskuterat igenom allt grundligt, men när barnet väl fanns där så gällde ingenting längre. Man återgår till någon sorts instinktivt beteende där man kanske inte längre är överens, eller som i vårt fall inte ens talar samma språk. Bokstavligt talat.


    Klart det inte finns några garantier men man vill väl försöka göra sitt för att ha bästa möjliga utgångsläge ändå, även om det så bara är en tröst om det tar slut, att man kan säga jag gjorde allt jag kunde istället för att känna sig som en idiot för att man rusade in i något (been there done that).
  • Ecilal­le
    Visa endast
    Ons 25 maj 2016 22:42 #49

    Skaffa ett om du känner för det!

    Jag hade en kompis vars morsa har barn med fyra olika män (inte samtidigt hah)

    Som någon annan nämnt så finns det flera familjer där det finns flera pappor :)

  • Anonym (Hopps­an)
    Visa endast
    Ons 25 maj 2016 23:11 #50
    Anonym (Kluven) skrev 2016-05-24 14:39:17 följande:

    Det tycker jag inte ,har haft en rackarns otur enligt mig.

    Har ordnad tillvaro ,barnen mår bra och har allt dem behöver....

    Jag har inte på något sätt planerat att det skulle ta slut med barnens pappor ,som sagt var första otrogen och valde singellivet framför familjelivet och jag å barnen vart bortprioriterade och andra pappan och jag har helt enkelt helt olika syn på livet som småbarnsföräldrar.

    Han föredrar lugnet hemma ,spela data ,inte va så social med folk osv medan jag är livlig ,social och vill hålla igång så mkt som möjligt....innan barnet kom var han mer som jag och gav därav sken utav att vilja leva så även med ett gemensamt barn med i bilden.


    Men inte separerar man väl för att båda intill göra samma saker hela tiden? Det hade väl varit perfekt att han var hemma med barnen så du kunde roa dig med väninnorna?
  • Anonym (Jo)
    Visa endast
    Tor 26 maj 2016 01:57 #51

    Bryr mig inte ett dugg. Vi lever inte på 1800-talet. Är väl mer vanligt än ovanligt att folk separerar o därmed kanske skaffar barn med flera personer. Den som bryr sig om detta har nog för mycket fritid.

    Själv har jag barn med två personer.

  • Tor 26 maj 2016 07:25 #52

    Om jag säger så här: Skaffa barn gör man om/när det faller sig naturligt i förhållandet.

    Men man skaffar inte barn för att på något sätt göra om och göra rätt från tidigare misstag.

    Vill du och din sambo ha barn och känner att det blir ett naturligt val i ert liv så blir det ju så.

    Men gör inte misstaget att planera barn i skenet av rosa nyförälskelse så att du kanske missar olämpligheten i det tex för att du åter tror att han är en person men visar sig vara någon annan..

    Det är ingen slump när statistiken säger att hälften av alla förhållanden slutar i separation innan barnet når 3 års ålder.

  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 26 maj 2016 08:06 #53
    Anonym (Hoppsan) skrev 2016-05-25 23:11:45 följande:
    Men inte separerar man väl för att båda intill göra samma saker hela tiden? Det hade väl varit perfekt att han var hemma med barnen så du kunde roa dig med väninnorna?
    Inte bara det ,känslorna svalnade i takt med hans brist på intresse för mig...när dataspelen blev mer intressanta än mig och vårt förhållande ,när han slutade försöka och efter två års "jag känner inte för de" varje gång jag ville ha sex.
    Sen är jag inte sån som roar mig med väninnor...jag föredrar att umgås med min familj och göra saker tillsammans med barnen.
  • Anonym (Vänta­!)
    Visa endast
    Tor 26 maj 2016 09:37 #54
    Anonym (men...) skrev 2016-05-25 21:05:43 följande:

    Fast det är ju ingen garanti på något sätt. Jag var 38 och mannen 42 när vi fick vårt barn, och vi hade varit tillsammans i 9 år varav 3 år som sambo. Det gick åt skogen i alla fall. De flesta av mina vänner som är skilda eller håller på och skiljer sig skaffade barn vid 35-38 års ålder efter 5-10 års förhållande. Den som lyckats bäst (vad jag vet) var 35 men hade bara varit tillsammans i ett år när de bestämde sig för att bilda familj. De fick sedan tre barn på 3 år, och hon har sagt att hon inte tror att förhållandet hade överlevt det om de inte varit nyförälskade. När barn kommer händer så mycket, man utvecklas så otroligt mycket och det är mycket svårt att säga innan vilket håll det kommer att gå åt. Jag och exet är båda högutbildade och höginkomsttagare, och vi hade diskuterat igenom allt grundligt, men när barnet väl fanns där så gällde ingenting längre. Man återgår till någon sorts instinktivt beteende där man kanske inte längre är överens, eller som i vårt fall inte ens talar samma språk. Bokstavligt talat.


    Garantier finns det aldrig. Men statistiken visar samma sak som mina erfarenheter ( se SCB). Dom som skaffar första barnet efter 30, är välutbildade, har bott ihop i minst 5 år och är gifta har mycket lägre risk för separation. Det är faktiskt så att skilsmässa bland dessa par är mycket ovanligt.

    Själv har vi fått 2 barn inom loppet av 1,5 år. Vi upplever inte något stor förändring i relationen. Vi har samma goda relation och har inte heller förändrats som människor. Kanske beror det på att vi är väldigt trygga som människor och hade en lång och väldigt stabil relation i bagaget? Det är ju sorgligt om man inte klarar av att behålla relationen pga barn bara för att man inte är är nyförälskade. Då saknar ju relationen stabilitet och grundläggande kärlek. Inte heller har jag upplevt något instinktivt beteende. Vi har fortfarande samma värderingar och det vi värderat högt innan barn är fortfarande viktigt.
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll