Naiva föräldrar?
Jag är inte ute efter att provocera, eller starta en otrevlig debatt. Är inte heller ute efter "du visste/borde ha förstått vad du gav dig in på när du blev tillsammans med en person som har barn" osv. Jag ser heller inte att detta skulle ändras om jag fick egna barn.
Det jag undrar är hur föräldrar kan vara så naiva att tro att en så kallad styvförälder ska vilja vara med deras barn mer än nödvändigt? Jag förstår mig inte på det. Personen jag lever med lever jag med för att jag vill vara med just den personen. Alla har sitt bagage och allt vad det innebär, oavsett om det handlar om barn, skulder, beroendeproblematik, depression, familjekonflikter eller dylikt. Vi ser varandras fina sidor och mindre fina sidor i relationen, visst?
Om min partner väljer att göra andra saker istället för att följa med mig på typ ridning (jag rider inte, men låt säga att jag gör det) så är väl det helt okej. Jag gör gärna saker på egen hand och förväntar mig inte att min partner ska älska allt med mig/allt jag gör. Om jag sedan väljer att göra andra saker istället för att umgås med min partner och dennes barn, bör väl även det vara helt okej? Varför tror man att man ska umgås på samma premisser som kärnfamiljen?
Jag har inga problem med att göra mitt på mitt håll, medan min partner gör saker med sitt barn. Jag väljer i 9 av 10 fall bort umgänge med min partners barn, då jag vet saker som jag hellre vill göra. Barnet är inte min största prioritet. Jag umgås dock gärna med min partner på tu man hand.
Vad tänker ni andra? Måste man gå all in i styvfamiljen bara för att? Hur gör ni? Jag tittar på kärnfamiljerna i min närhet och ser att inte ens de umgås i tid och otid tillsammans allihopa. Är styvfamiljen någon slags arena för överkompensation?
