'Dottern' född i fel kropp?

Jag har länge tänkt start en likadan tråd, vad bra att du finns TS. 

Vi har en snart åttaåring hemma som läääänge kämpat på med liknande känslor. Är så svårt att få ut allt hon vi känner i text men ska försöka. 

Hon har så länge hon kunnat prata känt sig "annorlunda" och "fel". Det är en tjej som håller mycket känslor inombords, är tystlåten och känslig. Jag och dottern har bra kontakt, brukar ha vad hon kallar "pratstunder" där hon efter mycket fiskande och lirkande hon öppnar upp sig för mig. 

Hon lever som tjej idag. Vi har pratat mycket om saken. Hon vill prova leva som kille. Anledningen till varför har varierat genom åren, ibland har hon önskat vara kille pga att "de har snyggare hår" eller "coolare kläder". 
Vi som föräldrar har mer försökt uppmuntra henne som individ mer än kön. Hon har vid såna önskningar fått klippa håret kortare eller välja köpa kläder som hon (från andra!) lärt sig vara "killkläder". 
Vi har alltid förklarat för henne att vi inte anser det finns tjej- eller killkläder, utan kläder. Vi försöker uppmuntra att hon kan vara/ha på sig/tycka om vad hon vill, hon är en bra xxxxx (hennes namn) och inte en tjej eller kille. 
Det har fungerat bra tills hon började skolan. Där fick hon lära sig att det var något fel på henne. Där fick hon höra att hon hade "kill-skor" och tyckte om fel saker (superhjältar exempelvis och inte prinsessor). 

Vi är i nuläget på jakt efter att få kontakt med kunnig hjälp i området, men det är svårt då vi ej bor i närheten av någon storstad. Känner tyvärr inte heller mycket stöd från skolan. De upplever att de arbetar med ett genustänk, men att de ej kan styra vad de andra barnen lär sig hemma. Oj, vad vi önskar att alla kunde få lära sig hemma att alla är bra som de är och inte behöver passa i mallar...

Bara för någon vecka sedan blev jag väldigt förvånad då dottern kommit längre i sina tankar än jag trodde. Hon har tänkt ut ett nytt namn som hon ska ha "när hon ska bli kille". 

Saker jag funderar på:
- Är det fel att försöka skjuta upp det här testet hon vill göra tills hon blir äldre? Är rädd att hon blir stämplad för alltid genom att prova vara kille. Läste ett tips på nätet att hålla könsfrågan så neutral som möjligt tills puberteten startas. 

- Kan det vara en fas? När jag senast frågade lite varför hon vill vara kille var svaret "för att få ha badshorts på stranden" och "kalsonger är mycket snyggare än trosor" (Förresten, ska jag köpa kalsonger till henne? Är rädd att hon blir ännu mer retad) 

Jag blir bara mer och mer rädd för psykisk ohälsa i hennes liv. Min släkt har mycket exempel på ångestproblematik, depressioner och till och med suicider. Jag ser med hennes känsliga personlighet och benägenhet att bära allt inom sig stora risker för ovannämnda när man dessutom lägger till en identitetskris! 
Önskar hjälpa henne, men vet inte hur! 

Jag skulle i ditt fall ta min dotter till en kunnig barnläkare/psykolog. TS verkar tycka att det nästan är både spännande och nästan lite lustigt att hennes dotter har problem med sin könsidentitet! Tycker du det också?

Jo jag menade "spännande och lustigt" som ngt negativt i detta fall. Idag kryllar det av mammor som blir överlyckliga när deras lilla kille (oftast två år) vill gå med systerns klänning till förskolan. Antar att denna snedvridna tankegång även gäller för flickorna?