Var barn så här förr?

Hammarhajen: ja, du har rätt.
Jag tänker att kvinnorna nog hade sina uppgifter som de kunde göra samtidigt som de passade barnen, spann ull, lagade mat osv.
Jag är mammaledig med två barn nu och man har ju så mycket tid! Om jag skulle utföra lika mycket som en arbetsdag på jobbet skulle hemmet vara skinande rent och det nybakade brödet skulle stå på bordet varje dag. Men jag är lite lat... Jag skulle nog kunna jobba hemifrån samtidigt med nåt. Men då skulle ju inte barnen få lika mycket uppmärksamhet.

Man kan ju faktiskt fundera på hur det hade gått för de barn som idag till och med hamnar hos psykhjälp för att lära sig äta om de hade levt för 200 år sedan... Skapar vi massa besvär/diagnoser och sjukdomar hos våra barn?

Tyvärr var det väl så att "survival of the fittest" gjorde att naturen sorterade bort de barn som var dåliga på att äta genom att de blev svagare och mer mottagliga för sjukdomar som gjorde att de inte överlevde. Ett "klent" barn levde ju inte länge, varken på stenåldern eller på 1800-talet.

Får man fråga vad du jobbar med?

Jag kan säga att jag ALDRIG varit så slut som efter en dag med barnen. På mitt jobb gick folk in i väggen pga stress, en kollega fick en psykos och förbjöds av läkare att gå tillbaka till samma jobb (inom marknadsföring). Jag tyckte att det var toppen att det rörde på sig! Men min äldsta flicka kan verkligen köra slut på mig fullständigt. Nu har jag visserligen två barn med bara 15 månader emellan men jag kan absolut inte fatta varför det heter mammaLEDIG. Har aldrig känt mig så lite "ledig"!

Jag har faktiskt aldrig upplevt någon trotsålder hos mitt barn.
Han fyller sex år om några månader och hittills har han aldrig varit trotsig.
En egen vilja har han, absolut. Han kan även argumentera för sin sak och tala om ifall han anser något vara orättvist. Men trotsig skulle jag aldrig kalla honom. För det är han inte.

De barn jag ser runt omkring mig, som av föräldrarna kallas "trotsiga", är enligt min mening odrägliga och överjävliga.

Så, up till' this day; jag vet inte hur ett trotsigt barn är och gör.

Så är det ju, absolut.
Idag ser vi till att "alla" överlever. Vi byter ut organ, sätter dit proteser, bygger rullstolar - sådana med el och utan. Vi tar fram mediciner och erbjuder dygnetruntpassning för de som inte klarar livet utan det.

Men VADD förväntas vi hinna med idag som föräldralediga, som vi inte förväntades hinna med på 40-talet? Eller år 1876?

Jag kan köpa ditt resonemang för folk som arbetar, att arbetslivet ställer andra krav nu. Men vilka "krav" har egentligen ökat på hemmaplan?

Det är väl bara att åka till någon by i Afrika och se hur kvinnorna lever och verkar där. Snarlikt hur det var här för några hundra år sedan.

Ja, det är jag övertygad om. Och hos oss själva.

Visst finns det människor som trots bästa vilja och kamp ändå blir sjuka, får psykiska besvär och inte orkar, det säger jag ingenting om. Men jag tror absolut att vi gör oss känsligare än vad vi är, när vi på så många sätt skyddar både barnen och oss själva för allt obehag som går att skydda sig emot. Vi får ingen träning i att hantera svårigheter, så den som levt skyddad och sedan får ett "krävande" spädbarn kan på riktigt inte hantera det. Alltså, det blir riktiga psykiska problem, men jag tror att en del  av dem kunde undvikas om man var lite, lite tuffare mot både barn och vuxna..

Det är ju bara att läsa på forumet här, så många föräldrar som gör allt för att slippa göra barnen besvikna och som lägger enorma skuldkänslor på sig själva om de t.ex. begår det "enorma sveket" att ha barnvakt över natten till en sub-ettåring. Vem mår bra av att tänka så? (Oavsett vad man tycker om barnvakt) Barn kränks om de får ett nej och skulle någon i skolan säga till på skarpen ska man ha möte och låta barnet berätta sin version av händelsen istället för att lita på den vuxna och låta barnet ta en tillsägelse och kanske skämmas lite (och pedagogen ägna sin tid åt barnen i gruppen). 15-åringar som inte har råd med moped skrivs det snyftreportage på tema "barnfattigdom" om och eget rum betraktas nästan som rättighet (utom i Stockholms innerstad märkligt nog där en vanlig familj ofta tränger ihop sig i en trea/fyra och det är jättevanligt att dela rum)

Vuxna som stressar som tokar för att hinna skjutsa till fotbollsträningen - fast barnet skulle kunna cykla. Folk som kräver att deras barn som ändå är så stora att de tillåts gå till skolan själva ändå måste ringa för att berätta "att de kommit lyckligt fram". Liksom - HUR tror man att man ska kunna förhindra en trafikolycka genom att barnet ringer? Och kommer inte barnet fram av andra anledningar kommer skolan höra av sig... (och inget hade man kunnat förhindra ändå) Tror inte att sådant beteende ger självständiga, starka vuxna i längden. Kan själv är bra saker.

Det där var inget svar alls på min fråga.

Vad anser du att vi "förväntas" hinna med, som inte kvinnorna förr förväntades hinna med?

Eller om du nu hellre vill: vad anser du att vi "förväntas" hinna med, som inte kvinnorna i Afrika förväntas hinna med?