Utredning på gång, stötta varandra?

Skönt det! Då finns lite bra stöd för dig i alla fall du får som sagt sätta fart med kilona redan nu, så du inte hamnar i min sits, den här maktlösheten och frustrationen kombinerat med att man är så himla ledsen önskar jag ingen. Det är tufft nog som det är för oss alla som kämpar för att bli fler !

Sambon har fixat så vi ska logga vikten och se en uppåtgående trend så rädd att få dumma känslor om vikten, om jag ska upp samtidigt som jag mår såhär dåligt - det är ju inte en superkombination - kroppskritisism (för att den inte funkar) , konstant ledsen och vikt. Usch jag får en så dålig känsla. Hade det varit fyra år sedan hade jag ju inte varit så ledsen samtidigt, då hade jag inte varit orolig.

Sambon ska ringa och få sitt provsvar om en vecka, så tills dess ska jag gå upp, och så får han be om en ny plan, vi kan inte gå och vänta helt utan stöd utan detmåste finnas mål och milstolpar på vägen. Och så får han säga att det vi båda uppfattade på första mötet var att vi skulle gå igenom ett par steg med prover och spolning och sedan ivf, då måste hon ju förstå att hon kullkastar det enda lilla halmstrå som fanns , nu har jag inget alls att greppa efter...

Tycker så synd om min sambo som får bära allt. Han och en vän vet, någon till vet lite grann men inte allt. Igår låg jag och skrek av gråt hela kvällen... vem är stark för honom eftersom jag inte är det? Vi tänkte att vi kanske ska berätta för hans mamma ändå.

Hur har ni gjort med att berätta för familj? Kanske ni har en annan relation , men jag orkar inte berätta för min familj, kan inte med att de ska fråga och tycka synd om sig själva. Det här måste få vara men sorg, jag kan inte ta ansvar för någon annans känslor kring det. Jag har nog att försöka stötta sambon - som jag är säker på mår mycket sämre än vad han säger.. vilket jäkla kaos! Oss två mellan är det superbra, men med familjen kan jag inte riktigt säga vad jag vill och tex vara säker på att det stannar där..

mycket tankar som far i knoppen även idag..

Nej jag vet vad du menar med maktlösheten och frustrationen. Jag har kanske ägglossning varje månad, men eftersom jag bara får missfall varje gång jag lyckas bli gravid så finns det inte så mycket att göra för oss heller. Ett + gör ju därför inte så stor skillnad för oss. Efter 4 år av kämpande och missfall efter missfall så är maktlöshet och frustration en ständig följeslagare :-/

Kilona är det redan fart på, jag håller på för fullt ;) Men som sagt, vid upprepade missfall finns inte så mycket att göra. Så det är bara om vi tillslut inte skulle lyckas bli gravida på egen hand på 2 år som ivf kommer på tal. Så jag har 1 år och 3 månader på mig att gå upp dedär 2-3 kilona om vi skulle behöva den hjälpen.

Hoppas det inte dröjer till september för er innan ni får den hjälp ni behöver iaf.

Kram

Jag är yngst av mina syskon där alla har barn, och dem är systrar. Det var naturligt att berätta och för min mamma och pappa. Det kom inte som en chock, jag är 30 nu, var 27 när vi började och när det inte tog sig på 6 mån så började jag smått berätta. I övrigt enstaka kompis, i somras berättade jag det öppet på en fest för mina närmsta vänner och bekanta. Det lättade en del då flera hade börjat tjatat å fråga när det var dags. Nu vet dem läget. Och i den här åldern är det som sagt ingen nyhet längre. Det är vanligt förekommande, att försöka bilda familj om man vill ha barn. Sambon har berättat för kompisar, en kill och en tjej kompis, båda bor långt bort vilket jag tror han tycker är skönt, träffas sällan och finns ingen risk direkt att det ska komma på tal. Känns dumt ibland att min familj vet allt å hans inte men det är också hans val.

Vad skönt att de vet! Vi hsr bestämt att vi ska berätta för sambons föräldrar. Jag är inte redo att berätta för mina. Senast jag berättade något som jag uttryckligen sa att de inte fick berätta vidare så ringde mormor dagen efter och frågade om detta, och brorsan dagen därpå. Så bra gick det med det. Och när jag råkade ut för en otroligt personlig sak tyckte mamma det var så jobbigt att hon berättade om det för folk. För eget syfte liksom. Jag vill inte att hennes vänner ska höra om mina bekymmer för att mamma tycker det är jobbigt, då får hon veta när det förhoppningsvis löser sig en dag... konsekvensen ..

Idag blev jag så ledsen igen. Insåg att oavsett vad som händer så kommer jag inte få barn före 30... jag som skulle vara klar före 30... fan livet blev inte som man tänkt sig.. det var inte såhär det skulle bli! Jag är inte samma person som innan allt detta började..

Jag förstår va du känner, känner också så. Det skulle inte vara såhär svårt. Evigt kämpande. Nu förtiden är jag mest förbannad än ledsen som tidigare, varför ska det vara så jäkla svårt när det för vissa går efter en gång.. fattar lixom inte.

Usch vad hemskt. Då vet du verkligen känslan av hopp och förtvivlan.. hoppas du ska kunna bli gravid och få behålla det, har ni fått något svar på vad som kan vara orsaken? Jag har ju tunn slemhinna tex, tänker om sånt kan påverka?

Tunn slemhinna kan påverka, då finns inte tillräckligt för ägget att fästa i. I mitt fall så har utredningen inte visat något avvikande så vi vet inte vad missfallen beror på. Det enda vi vet är att det slutar utvecklas ganska snart efter att ägget fäst, och runt v 5-6 så kommer blödningen.