Hur ser ditt liv ut som ensamstående förälder?

Jag vill bli ensamstående mamma. Planerar inseminering nästa år...

Jag har aldrig gjort den jämförelsen. Det är du själv som drog den parallellen och det är du själv som bidrar till det. Det är du som målar ut kvinnor. Jag pratar om ensamstående föräldrar oavsett kön.

Det är tufft att vara ensamstående. Men att det automatiskt gör en till ett offer eller att man skulle vara missnöjd, ja där är det återigen du som drar parallellerna. Du få lära dig att saker och ting kan vara flera saker samtidig. Ofta varandras motpoler men som ändå finns till samtidigt.

Du behöver nog lära dig att saker som är tuffa/jobbiga, inte automatiskt betyder att man ser sig som ett offer eller att man på något vis är missnöjd med sitt liv. Alla har inte "offerkofta-mentalitet"

Tänk jag kan fortfarande efter 10 år som ensamstående tycka att det är tufft, det utan att varken vara ett offer eller känna mig missnöjd med mitt liv.

Du tycker att det är tufft att vara ensamstående. Många andra tycker att det är skönt. Din sanning är inte den enda.

I dag när de flesta hetrosexuella parförhållanden är ojämställda så är det tufft för många sammanboende med. Men det pratar man aldrig om. De gånger jag svarat på "du är stark som klarar det själv, kämpa på"-kommentarer med att säga att jag tycker att det är otroligt starkt av dem att orka vara i ett parförhållande och att de ska kämpa på så blir folk kränkta eller förnärmade. Jag undrar varför man tror att det är ok att utmåla andras liv som en kamp när man inte själv vill se på sitt liv på det sättet.

Håller med inlägget ovan. Hur blev jag jag kan tycka det är j-vligt tufft att vara ensamstående synonymt med hej jag är ett " patetiskt" sorgligt och deppigt offer som är missnöjd med mitt liv? Varför skulle man inte kunna vara lycklig , nöjd med sitt liv i största allmänhet ,vara skitbra på att strukturera och planera liv och tillvaro , älska att laga mat från grunden och samtidigt kunna säga jag är så jävla trött på att vara själv i allt emellanåt , yr av sömnbrist , less på att inte lite mer bara få vara Bara jag , få lite tid till egentid , sakna ngn att krypa upp i famnen hos , ngn att dela händelser och minnen med. Jag har inga problem att säga att jag är ensamstående , lika lite som det skulle vara ett problem att säga jag lever i tvåsamhet . Jag måste inte hävda hur lycklig el nöjd jag är för att inte känna mig som ett offer . Det ligger ju mer hos den som betraktar en ensamstående som det mer än ngt annat . Varför är det så svårt att se att det ju ligger styrka i att våga vara även " svag" och sårbar . Det är det som är att vara människa .

Självklart kan det vara jobbigt / jobbigare att leva i tvåsamhet ( jag valde själv att lämna den ) och blev således ensamstående ... Fast jag indirekt var de redan i tvåsamheten . Det är just en annan historia . Det jag ville få sagt var att denna tråden handlar väl Dock om just ensamstående ? Och inte om sammanboende ?

Ja, den handlar om ensamstående. Och vi är många som inte uppskattar att man gör upp en bild av våra liv som en kamp. Det finns säkert många som känner igen sig i krönikan, det jag vänder mig emot är att man generaliserar och säger att vi alla ska "kämpa på". Det är något de flesta sammanboende inte hade uppskattat, varför ska jag då behöva tåla det?

Det kanske är bättre att fråga folk hur de har det innan man generaliserar och drar egna slutsatser. Och det hade uppskattats om man någon enstaka gång kunde prata om att vara ensamstående i positiva ordalag istället för att jämnt stigmatisera.

Krönikan och Familjelivs inlägg saknar normkritik och befäster bara fördomar om att det skulle vara värre att vara ensamstående än att vara sammanboende. Det tycker inte jag är ok för en så stor sajt.

Jag frågade i mitt första inlägg när de senast skrev ett liknande inlägg där man skrev på samma sätt om sammanboende men Familjeliv svarar tydligen inte på sin egen sajt. Men när såg du samma problematisering av hetroförhållanden med barn där man avslutade med ett peppigt "kämpa på"?

Men ser du inte att det är skillnad på att vara en som gör allt själv, eller vara två som hjälps åt med allt? Det är jättebra att du är nöjd med ditt liv, och nöjd med att vara ensamstående, men oavsett hur bra du tycker det är, så kan jag tycka att det är tufft att vara själv med allt som skall göras och alla beslut. Det betyder inte att jag ser någon ensamstående som offer, eller att de har det sämre. Bara mer på sina axlar.
Självklart finns det dysfunktionella parförhållanden, och det kan säkerligen många gånger vara tuffare än att vara ensamstående, men normalt sett jämför man nog med ett fungerande parförhållande.

Fast carför gör man det?

Varför utgår man från att familjer med två vuxna flyter på utan att man får kämpa men att familjer med en vuxen just handlar om kamp?

Det handlar ju inte om att man inte "får" lyfta aspekter av familjelivet som kan vara extra jobbigt som ensamstående utan att den stämdiga utgångspunkten när man pratar om dessa familjer ör att det handlar om "kamp" och "att "klara av".

Om det inte är nedlåtande att säga "kämpa på" till en hel "grupp" generellt, eller tom till en individ utifrån sin bild av grupoen - varför uppfattas det som nedlåtande om man gör samma sak mot en annan grupp som "jadåsåatt" beskriver.

Aldeles oavsett om jag tycker att livet som ensamstående är jobbigt ivland kan jag verkligen många gånger på allvar fundera över hur personer i "kärnfamiljer" står ut. Och hur de orkar med alla de aspekter som jag slipper som singel. Men det är inte ok att säga. Man "får"'inte säga "jag fattar inte hur du orkar leva med en man. Jag skulle aldrig klara det. Jag är djupt imponerad. Känpa på", medan det är helt ok att uttrycka sig på det sätter till ensamstående.

Och det handlar inte bara om att det ena skulle vara jobbigare än det andra (visst finns det aspekter av familjeliver som ofta är svårare som ensam vuxen) utan om normen i samhället. En norm som familjeliv förstärker genom sitt tilltal i denna tråd.En norm som ärven Tilde förstärker i sin blogg.

Jag blev ensamstående med mina två barn för ca ett år sedan när barnens pappa dog i en arbetsolycka. Yngsta var bara 6 månader å äldsta 3 år när det hände.

Jag kan tycka att det är ganska jobbigt ibland, äldsta barnet har en ovanlig sjukdom så mycket pyssel att få ihop jobb, vardag å alla läkarbesök, sjukgymnastik osv. Jag måste alltid ha en backup plan med barnvakt till lillan om min äldsta skulle behöva vårdas på sjukhus.

Det jag saknar mest är min partner som alltid lyssnade och fanns där för mig. Han var min trygghet. Vi delade rädslor och förhoppningar , speciellt gällande vårt sjuka barn. Han var min själsfrände, vi delade en väldigt djup och fin kärlek till varandra.

Däremot så tycker jag ändå att livet som ensamstående till två små går bra. Jag har ett bra jobb så ekonomin är inget problem. Jag har ett rikt socialt liv med vänner. Rutiner är a och o för att få vardagen att fungera. Jag tycker inte synd om mig själv utan kämpar på för att få ett så normalt liv som möjligt.

Jag blevcensam när mina barns pappa dog då de var mycket små.

Tufft var bara förnamnet i sorgen och vanmakten. Att ta deras sorg efter sin pappa och det yngsta barnets sorg som äldre att inte minnas sin pappa. Jag var inte den mamma jag var innan och önskar jag skulle vart. Jag var ingen glad mamma.

Men efter några år så hade vi ändå ett bra liv, trots saknaden såklart. Jag hade städhjälp för att ha mer tid och ork. Jag böt jobb och studerade för det jobb bytet 3 år på högskolan. Tufft bitvis men en frihet i tider mot vanligt jobb ned fasta tider.

Tufft var att aldrig ha någon egen tid som skilda föräldrar oftast har i alla fall varannan helg. Jag ordnar barnvakt men det var tufft absolut. Att inte ha någon att dela kärleken och omsorgen om barnen med var också svårt Likväl så hade vi ett bra liv. Trots saknaden och sorgen.