Hur ser ditt liv ut som ensamstående förälder?

Vilket fint inlägg från 'Tre'.

Jag hoppas slippa läsa massa mer tjafsiga inlägg som tycks handla om att vara pk och att 'kverulera', om ni förstår vad jag menar. Det vore trevligt om alla kan visa respekt för att man kan uppleva saker på olika sätt och att inte allt måste ifrågasättas.

Med det sagt kan jag gärna bidra lite. Som ensamstående trebarnsmamma (9, 4 och 2 år), kan jag känna att livet funkar bra! Jag tror att det som ofta blir fel, är att folk i allmänhet missar att det är milsvid skillnad i att vara frivilligt lr ofrivilligt ensamstående! Är det frivilligt så har man oftast förberett och övervägt noga; ekonomi, nätverk, jobb mm mm. Och då funkar det i allmänhet bra också. Jag har erfarenhet av båda delarna och känner att detta stämmer väl på mig. Jag blev ofrivilligt ensamstående med mitt första barn då hen var knappt ett år - jag fick fly från min partner som var konstant aggressiv och våldsam. Tillvaron därefter var minst sagt tuff på alla sätt. Ett par år senare hade bebisen och jag landat i tillvaron och jag beslöt mig för att skaffa fler barn på egen hand efter noga överväganden.
Visst blir det tufft emellanåt när jag är trött lr barnen har krävande faser, och visst kan jag bli ledsen och sakna nära som vill vara aktivt delaktiga och nära i vår vardag. Men så hade jag nog kunnat känna även om jag haft en partner. För handen på hjärtat är det sällan jag möter folk som verkligen har en fungerande lycklig tillvaro i tvåsamhet.

Jag är nöjd och känner mitt livsval är rätt för mig och min familj! Vi mår bra och har goda förutsättningar i tillvaron, både ekonomiskt och på andra vis. Det finns mycket kvar att göra i samhället för att det ska bli lika villkor för ensamstående föräldrar som par, men som sagt tycker jag att det funkar bra idag!

Tja, de flesta parförhållanden idag är inte jämställda. Jag har det enligt mig bättre än dem. Ojämställda förhållanden. Är fungerande för de flesta, för mig hade det varit omöjligt att leva i.

Ser sällan förhållanden där man hjälps åt med allt.

Men självklart får du tycka att det är tufft för dig att vara själv med alla beslut. Acceptera bara att jag inte tycker att det är tufft eller kämpigt för mig

Det är tufft. På många sätt. Jag är ensamstående mamma och har barnet 100%. Har varit så sen barnet var 6 månader. Nu är hen 4 år.

Det är tufft ekonomiskt bl a. Jag pluggar och är tvungen att jobba på sidan av för att ha råd att leva. Det är tufft på så vis att alla utgifter ligger på en. Hyra, mat, kläder, aktiviteter etc.

Det är även känslomässigt tungt. Man får ta alla konflikter och bråk själv. Man får ta alla sena nätter och tidiga mornar. Jag har dessutom väldigt lite hjälp från min familj då de bor en bit bort och har en multisjuk mamma och en pappa som heltidsarbetar.

Detta gör att jag i princip aldrig har möjlighet att sova ut, gå ut med kompisar och man är fånge i sitt eget hem efter klockan 20 varje dag.

Att vara ensamstående är riktigt tufft och inget jag skulle planera att bli.

Mitt ensamståendeföräldraskap i sig är bra, funkar fint. Mitt enda stora problem med det är det stigma det fortfarande innebär. Det märks i samhället att det är ömkansvärt att inte tillhöra normen kärnfamilj. Jag ser rött när jag hör att vi ensamstående är grymma, tuffa, starka, beundransvärda....osv. För mig är det ett annat sätt att säga "tur att JAG slipper vara ensamstående", dvs att vara ensamstående är mindre värt. Gör mig väldigt arg och jag kämpar för att krossa de myterna. Jobbat inom soc och vet att många många föräldrar i parrelationer har det illa men de tillhör ändå normen och slipper därmed ofta omvärldens ömkan. 

Mitt liv som gift var hundra gånger sämre än mitt liv som ensamstående Därför skulle jag ALDRIG beklaga någons skilsmässa - det kan vara det bästa som hänt, nämligen. 

Jag är 21 årig ensamstående mamma till en 2åring. Nej jag valde inte att bli ensam. 3 veckor innan sonen föddes dog min kille/pappan.

Såååååååå mycket BÄTTRE än med aset till far iallafall! Så mycket lättare, lugnare och bättre på alla sätt. Aldrig någonsin män igen. Dör hellre.

Vad vill du ge vidare till ditt barn? Bitterhet och misstro till halva världens befolkning?

Du har aldrig blivit misshandlad förstår jag. Har jag sagt att jag ska ge det "vidare" till mitt barn? Tack för omtanken.

Om du hellre dör än är med en man är jag säker på att det inte kommer att gå dina barn förbi.

Jo jag har blivit misshandlad, under flera år i min barndom/tonårstid. Vet inte om jag vill berätta mer än så, det är inget jag pratar om.

Med ett bra socialt nätverk och bra självkänsla så är risken mindre att råka ut för, och stanna hos, monstermän. Försök ge dina barn en känsla av värde och vetskapen att du alltid finns där och att de kan komma till dig utan att du är dömande. Så tänker ifalla fall jag, och jag är tacksam att jag till slut vågade investera känslor i en man.

Kanske är det inte så länge sedan du bröt dig loss? Jag förstår att man behöver ta avstånd, kanske i flera år, och det gör man vare sig man vill eller inte men att bära bitterheten och inte våga älska någonsin igen är tragiskt och ledsamt.

Mm.