Hur ser ditt liv ut som ensamstående förälder?

Tja, om ni nu frågar så kan ni få veta...

Jag lever ensam med mina tre barn sedan jag var gravid med det yngsta (i snart 7 år)

Det är långt mycket bättre än alternativet- att bo i ett hushåll med två vuxna där en gör allt och den andra gör inget, som det var hos oss under de 11 åren vi var gifta, samt under det försöket ett år senare att vara sambo (inte med samme man) som inte varade så länge.

Barnen är hos sin far varannan helg, då försöker jag rekreera mig hemma hos min särbo som bor på annan ort (och gör absolut inga storkok, städar inte, sköter inte trädgården).

Jag arbetar heltid, är hemifrån mellan 07:00-17:15 ungefär. Jag tränar 3-4 kvällar i veckan, barnen simtränar och går på taekwondo.

Jag svär över tvättider och bryter ibland ihop lite när jag sitter med en tvätthög klockan tio på kvällen och ska vika 7 handdukar, 35 kalsonger, tio trosor, 35 toppar, tio par byxor, 35 par strumpor och en klänning eller två.

Detta är den tvätten vi ackumulerar under en vecka, och som jag tvättar uppdelat på fyra maskiner en kväll i veckan, efter jobbet.

Förutom det så är mitt största bekymmer platsbristen. Vi bor i en trea, där jag sover i loftsäng i vardagsrummet. Kläder förvaras i flyttkartonger i förrådet och plockas fram efter säsong, eftersom vi inte har plats till fler garderober i de två sovrummen. Det är ganska jobbigt att bara ha en enda toalett också, men det har fungerat.

Jag letar efter en fyra med tvättmöjligheter och diskmaskin samt två badrum, och har hittat en som jag ev kan få. Då går hyran upp med 2500 kr/månad och hamnar på tio tusen kronor. Lika dyrt- om inte dyrare- som ett hus, men är man ensam så får man inte låna pengar till ett hus.

Ekonomin är ett annat bekymmer. Som 37- åring så hade man förväntat sig lite mer. Jag har en månadslön på 27 tusen. Ett billån på 2500 samt ett lån från när jag skilde mig och sålde huset med förlust på 2000. Så lån på nästan 5000 kr som jag inte kommer ifrån, och som man inte tar hänsyn till när man räknar ut saker som tex bostadsbidrag mm.

Det blir inte så mycket över, och det är en ständig kamp att lära barnen värdet av pengar och saker, att man inte ska slösa med maten och att vara rädd om sina saker. Det är inte lätt när skolorna ger 16- åringen en laptop som han har fullt ansvar över (laddaren blev stulen på skolan förra veckan) och barnen får iPads redan som 10-åringar (och hur många laddkablar som knäckts här hemma och fått ersättas vet jag inte ens), så de tycker att sådant är självklarheter.

Men det var långt mycket värre när jag var ensam och mammaledig.

Då fick de varsin Star- Wars- affisch till rummet i julklapp. Nu kan jag iallafall se till att de har mobilabonnemang, månadspeng och glasögon ;)

Jag försöker att alltid se det positiva: mina barn lär sig att umgås och hjälpa varandra, eftersom jag i stort sett alltid lagar mat, tvättar, dammsuger eller klipper gräset, organiserar runt bland kartonger eller fyller i blanketter (även om jag försöker spara de mer lågmälda aktiviteterna till när de lagt sig.

Vi äter lagad mat varje dag. Tillsammans. Lagad av mig.

Vi läser saga varje kväll (eller jag och den som vill höra på. Oftast bara jag och 6- åringen).

De får följa med mig på olika ställen som man kanske normalt inte tar sina barn till om man är två, utan låter dem vara hemma med den andra vuxna. Det är positivt, tycker jag.

De får lära sig att "umgås" inte betyder att sitta i soffan och glo på teve och äta godis.

Jag fyller mina dagar med produktivitet. Att "göra inget" finns inte. Jag ser bara på teve hos min särbo, hemma finns annat att göra.

Jag slipper oroa mig över att det inte finns något på teve, slipper störa mig på dåliga fotbollsmatcher och störtlopp, har ingen aning om vem den där Jenner är som skulle byta kön (eller hur det nu var) osv osv.

Kort sagt- jag har bara bra och viktiga saker i huvudet :)

Man blir trött. Man är trött. Det är mycket runtomkring med, såklart. Ett barn har ADHD med allt vad det innebär för hela familjen. Ett barn har astma och allergier. Ett barn sörjer att hans älskade katt inte kan bo med oss längre.

Hade jag inte gått och tränat så hade jag förmodligen gått under.

Men jag skulle som sagt inte vilja ha alternativet heller, och att försöka ändra på en man som man älskar för att han ska passa in i mallen går inte, så vi bor inte ihop.

Mina barn är mitt bekymmer och ingen annans. Men de är också min allra största glädje i livet. Det kommer att bli bra folk av dem också :)

Jag tolkar inte Tildes blogg som att allt skulle lösa sig magiskt bara för att man har en man. Däremot att det skulle bli enklare och man kunde hjälpas åt om man är två. Är den ena slutkörd efter en vecka med lite sömn och fullt upp på jobbet kan den andra avlaste lite så att man får vila ut. Det oavsett hur par-relationen ser ut.

Det är tufft att vara ensamstående. Kanske inte alltid så tufft och jobbigt som hon beskriver utan just att man inte har någon man kan dela allt med. Både det som är jobbigt och det som gör livet värt att leva.

Det är inte lätt att hinna med jobb, fritid, matlagning, städ med mera när man är själv. Inte med småbarn som kräver passning och man inte har ekonomi till barnvakt eller folk i sin närhet som kan ställa upp vid behov.

Jag tolkar inte Tildes blogg som att allt skulle lösa sig magiskt bara för att man har en man. Däremot att det skulle bli enklare och man kunde hjälpas åt om man är två. Är den ena slutkörd efter en vecka med lite sömn och fullt upp på jobbet kan den andra avlaste lite så att man får vila ut. Det oavsett hur par-relationen ser ut.

Det är tufft att vara ensamstående. Kanske inte alltid så tufft och jobbigt som hon beskriver utan just att man inte har någon man kan dela allt med. Både det som är jobbigt och det som gör livet värt att leva.

Det är inte lätt att hinna med jobb, fritid, matlagning, städ med mera när man är själv. Inte med småbarn som kräver passning och man inte har ekonomi till barnvakt eller folk i sin närhet som kan ställa upp vid behov.