Hur ser ditt liv ut som ensamstående förälder?

Man kan absolut belysa att det är jobbigt för många ensamstående. Man kan absolut belysa att barnfattigdomen är störst i familjer med en ensamstående förälder.

Dock ska man inte stigmatisera och utgå från att det automatiskt är värre att vara ensamstående. Det tål jag inte. Jag tänker inte sitta och vara tacksam för andras medömkan nät jag inte behöver den.

Att du inte tror på att jag inte varit ensamstående i tio år kan jag inte göra något åt. Däremot ska du kanske fundera på varför det är så otänkbart för dig att alla inte känner som du. Jag är nöjd med det liv jag har med min dotter och känner inte igen mig i krönikan. Min vardag är inte en kamp och jag är till och med glad över att vara ensam med min dotter. Fördelarna med att vara ensamstående som vissa faktiskt känner får man inte prata om, då blir folk som lever i tvåsamhet otroligt kränkta.

För att svara på frågan ang tråden

Jag älskar mitt liv med min dotter även om jag saknar hennes pappa så att det värker att han inte är med och delar hennes utveckling mm. Jag har lärt mig att ta tillvara på varje minut med henne. jag anser att allt är relativt vad man är van vid. Jag är van vid detta nu. Skulle jag plötsligt ha pappan tillbaka skulle jag säker falla in i att tycka en natt i veckan utan sömn va jobbig osv... Han är död sedan snart 2 år.

Jag är tacksam för min dotter tacksam för mitt liv mm. Men inte att min dotters pappa inte är med som stöd osv. Det handlar inte om att få medömkan.

Jag tycker du får tycka precis som du vill men dra inte alla över ditt tyckande om hur perfekt det är att vara ensam och hur fluffigt det är.

Och ja jag skulle ta illa vid mig om du menade på att det är en fördel att min dotters pappa ej är i livet. Att det är en fördel att vara själv. Men skönt att du känner så. Heja dig

Jag känner inte igen någonting alls i Tildes krönika, men så är förstås min situation helt annorlunda. Min yngsta var 10 år när jag blev ensamstående, så jag har inga småbarn.

Just idag betydde den här frågan mycket. Jag är arbetslös, har blivit diagnosticerad med en svår sjukdom samtidigt som jag har ett barn som är sjukt pga ett läkemedel som gav allvarliga biverkningar.

jag har en syster som bor i en annan stad och en man jag träffar då och då. men ensamstående det är jag. eller enastående.

hittills har ekonomin fungerat och jag har backup från släktingar om det skulle bli tufft vilket jag är mycket tacksam för. det som är tråkigt är dels att jag inte kan göra så mycket pga sjukdomen trots att jag vill och längtar, det plus känslan att inte vara riktigt älskad. (mannen jag träffar är oftast snäll men delar i hans sätt har gjort att jag aldrig har kunnat känna mig trygg tillsammans med honom.) Anledningen till att jag ändå stannat är att han har många fina sidor, plus att jag inte har någon annan. Om man blir sjuk så försvinner lätt många vänner. Inte av elakhet men man har dålig ork och måste tacka nej till mycket och kan inte vara den där vännen man vill vara eller har varit.

Just nu känns det som jag har så många svåra saker som hänt och att livet inte alls blev som jag tänkt. Jag hoppas det kommer nya saker och att framtiden ändå kan ljusna. 

Tack för jag fick skriva av mig lite!! Kramar och kärlek till er där ute!!

Blir faktiskt ganska provocerad och arg när jag läser hennes text. Detta trots att jag läser mycket och sällan provoceras. Det är personer som hon som gör att man får det där huvudet på sned i mötet med andra människor. Den där blicken som säger "staackars dig". Faktum är att jag till och med varit med om att folk (halvnära vänner) sticker till mig pengar. . . helt sjukt!!

Jag har varit ensam med min son sedan han var sex månader och han är sju år idag. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur grymt lyckligt lottat jag är! Visst var det värre när han var mindre (mest tandborstningskriget morgon och kväll), men såå illa har det aldrig varit!!

Jag jobbar sex timmar om dagen och har minimalt med restid, så hans dagar är 08.00 - 15.00. Efter det hittar vi på allt som är roligt, utforskar världen genom allt från badkvällar, fiske i solnedgången, museum, bygga med lego, plocka svamp. . . Vårt liv är allt annat än stressigt och vi klarar oss bra ekonomiskt (har 23 000 netto ink allt och det räcker till oss båda två).

Jag är så trött på att man förväntas vara stressad, missnöjd, fattig och - inte minst - tråna efter en karl dygnet runt bara för att man är en ensamstående kvinna.

Jag håller faktiskt med flera här i tråden. Har varit ensamstående i nio år och känner inte igen mig alls i hennes text. Ser den nästan som ett hån. Att allt skulle magiskt lösa sig om man bara hade en man haha. I många relationer är ju mannen anledningen till misären.

Jag ser ju bara fördelarna med att vara ensamstående. Jag tycker det är ganska skönt att det bara är hon och jag. Vi är världens starkaste team. Men jag har också ett socialt liv, ett bra jobb, bra ekonomi, möjlighet att resa och har allt det där som vissa verka förutsätta att man saknar bara för att där inte finns en man dygnet runt.

Är man ensam redan i sin relation så blir inte skillnaden särskilt stor när man blir ensam. Jag hade ju vänner, familj, jobb och allt sånt när vi separerade så allt det fanns ju kvar. Skillnaden är således väldigt liten om man inte hängt upp hela sitt liv på en man från början.

När jag läser om relationsproblem så känner jag mig så lyckligt lottad som slipper allt det.

Jag tror på dig,eftersom du bara har ett barn. Har man flera (små)barn är det en HELT annan femma.

När man är två föräldrar med två eller fler barn så får man ibland planera att ta ansvar för varsin och göra grejer ifrån varandra.

Man har dock alltid tryggheten i att om man skälv blir sjuk eller arbetslös så kraschar inte tillvaron. Det är en trygghet jag inte vill vara utan. Jag är en sån som kalkylerar och oroar mig ;)

Tja, om ni nu frågar så kan ni få veta...

Jag lever ensam med mina tre barn sedan jag var gravid med det yngsta (i snart 7 år)
Det är långt mycket bättre än alternativet- att bo i ett hushåll med två vuxna där en gör allt och den andra gör inget, som det var hos oss under de 11 åren vi var gifta, samt under det försöket ett år senare att vara sambo (inte med samme man) som inte varade så länge.

Barnen är hos sin far varannan helg, då försöker jag rekreera mig hemma hos min särbo som bor på annan ort (och gör absolut inga storkok, städar inte, sköter inte trädgården).

Jag arbetar heltid, är hemifrån mellan 07:00-17:15 ungefär. Jag tränar 3-4 kvällar i veckan, barnen simtränar och går på taekwondo.
Jag svär över tvättider och bryter ibland ihop lite när jag sitter med en tvätthög klockan tio på kvällen och ska vika 7 handdukar, 35 kalsonger, tio trosor, 35 toppar, tio par byxor, 35 par strumpor och en klänning eller två.
Detta är den tvätten vi ackumulerar under en vecka, och som jag tvättar uppdelat på fyra maskiner en kväll i veckan, efter jobbet.
Förutom det så är mitt största bekymmer platsbristen. Vi bor i en trea, där jag sover i loftsäng i vardagsrummet. Kläder förvaras i flyttkartonger i förrådet och plockas fram efter säsong, eftersom vi inte har plats till fler garderober i de två sovrummen. Det är ganska jobbigt att bara ha en enda toalett också, men det har fungerat.
Jag letar efter en fyra med tvättmöjligheter och diskmaskin samt två badrum, och har hittat en som jag ev kan få. Då går hyran upp med 2500 kr/månad och hamnar på tio tusen kronor. Lika dyrt- om inte dyrare- som ett hus, men är man ensam så får man inte låna pengar till ett hus.
Ekonomin är ett annat bekymmer. Som 37- åring så hade man förväntat sig lite mer. Jag har en månadslön på 27 tusen. Ett billån på 2500 samt ett lån från när jag skilde mig och sålde huset med förlust på 2000. Så lån på nästan 5000 kr som jag inte kommer ifrån, och som man inte tar hänsyn till när man räknar ut saker som tex bostadsbidrag mm.
Det blir inte så mycket över, och det är en ständig kamp att lära barnen värdet av pengar och saker, att man inte ska slösa med maten och att vara rädd om sina saker. Det är inte lätt när skolorna ger 16- åringen en laptop som han har fullt ansvar över (laddaren blev stulen på skolan förra veckan) och barnen får iPads redan som 10-åringar (och hur många laddkablar som knäckts här hemma och fått ersättas vet jag inte ens), så de tycker att sådant är självklarheter.
Men det var långt mycket värre när jag var ensam och mammaledig.
Då fick de varsin Star- Wars- affisch till rummet i julklapp. Nu kan jag iallafall se till att de har mobilabonnemang, månadspeng och glasögon ;)

Jag försöker att alltid se det positiva: mina barn lär sig att umgås och hjälpa varandra, eftersom jag i stort sett alltid lagar mat, tvättar, dammsuger eller klipper gräset, organiserar runt bland kartonger eller fyller i blanketter (även om jag försöker spara de mer lågmälda aktiviteterna till när de lagt sig.
Vi äter lagad mat varje dag. Tillsammans. Lagad av mig.
Vi läser saga varje kväll (eller jag och den som vill höra på. Oftast bara jag och 6- åringen).
De får följa med mig på olika ställen som man kanske normalt inte tar sina barn till om man är två, utan låter dem vara hemma med den andra vuxna. Det är positivt, tycker jag.
De får lära sig att "umgås" inte betyder att sitta i soffan och glo på teve och äta godis.
Jag fyller mina dagar med produktivitet. Att "göra inget" finns inte. Jag ser bara på teve hos min särbo, hemma finns annat att göra.
Jag slipper oroa mig över att det inte finns något på teve, slipper störa mig på dåliga fotbollsmatcher och störtlopp, har ingen aning om vem den där Jenner är som skulle byta kön (eller hur det nu var) osv osv.
Kort sagt- jag har bara bra och viktiga saker i huvudet :)

Man blir trött. Man är trött. Det är mycket runtomkring med, såklart. Ett barn har ADHD med allt vad det innebär för hela familjen. Ett barn har astma och allergier. Ett barn sörjer att hans älskade katt inte kan bo med oss längre.
Hade jag inte gått och tränat så hade jag förmodligen gått under.

Men jag skulle som sagt inte vilja ha alternativet heller, och att försöka ändra på en man som man älskar för att han ska passa in i mallen går inte, så vi bor inte ihop.

Mina barn är mitt bekymmer och ingen annans. Men de är också min allra största glädje i livet. Det kommer att bli bra folk av dem också :)