Hur ofta hälsar ni "vuxna barn" på era föräldrar?

Aldrig, bröt med mina föräldrar för 7 år sen. 

Innan dess träffades vi en gång per år, trots att vi bor i samma stad. Detta för att barnen ville fira jul hos mormor/farmor & morfar/farfar. Nu är barnen vuxna och kan åka dit om de själva vill.

Jag tar lite drygt tre timmar hem till mina föräldrar. Försöker träffa dem typ en gång i månaden. Men jag är ledig på helgerna så då är det lite lättare, stannar alltid över natten bär jag åker. Pratar i telefon 1-2 gånger i veckan.

De bor ca 10 mil bort och jag hälsar på ca 2 ggr om året. 

En eller ett par gånger i månaden ses vi. De bor en timmes tågresa bort. Jag träffar min mamma oftare än pappa för hon kommer hit och hjälper till med barnen ibland (pappa jobbar ännu).

Hur ofta hälsar din mamma på dig?

Det låter som att du och din mamma borde ses bara några timmar åt gången. Har du vägarna förbi och kan stanna på fika? Res på minisemester du och sambon och ät middag hos henne på hemvägen, eller något sånt.

Bor 20 mil ifrån. Var nere i juni, augusti, ska ner i oktober, november och december. Jag är 28 år och har man och två barn, de är 55. Om det har betydelse :) vi åker ner hela familjen. Mina föräldrar kommer till vår stad (och bor på hotel då vi inte har gästrum) och träffar oss kanske 4-5 ggr/år.

Tillägg: vi sovernästan alltid där fre-sön när vi är nere.

Jag hälsar på min mamma vid jul/födelsedagar och hon kommer när det är kalas för mina barn. Annars träffas vi aldrig och vi pratar i telefon kanske varje-varannan månad.
Samma sak med min pappa, honom hälsar jag på två gånger/år, vid jul och när han fyller år. Honom pratar jag me di telefon varannan månad eller ännu mer sällan.

Mina syskon pratar jag med i telefon varje vecka och träffar betydligt oftare.

Mamma bor 1km från mig och pappa 6km ifrån.
Jag känner inte att jag vill träffa mina föräldrar oftare än så här. Mamma gnäller över de val jag gör i livet och kritiserar mig så jag blir arg och sårad. Hon däremot uttrycker att hon är ledsen över att det blir så sällan men hon kan int förstå varför, ens när jag förklarar.
Om varje besök ska gå ut på att anklaga mig för att vi ses för sällan så känns det inte särskilt roligt att ses alls.

Min svärmor träffade jag senaste gången för ca 3 år sedan (hon är inte med i vårt liv alls). Svärfar träffar jag kanske en gång/år och min man träffar de lika sällan han med.

Inte heller särskilt ofta. Blir väl 1-2 ggr per år. Hon var hos oss i våras tillsammans med min syster över en helg. Men hon tycker att eftersom hennes andra barn hälsar på oftare (som bor i närheten eller har vägarna förbi) borde jag också göra det. Det tar drygt 3 timmar för mej att åka ner, så det är inget man gör på en eftermiddag och sen åker hem igen utan det blir ju att man stannar över en natt eller två. Men ditt förslag om att inte träffas så länge åt gången var annars ett bra förslag. 

Jag hade en bra relation med mina föräldrar från ca 20-30, sen dess har den blivit sämre eller gått upp och ner, och i och med varje dal lite permanent ner. Det finns tre problem tror jag - ett är att de separerade och ingen av dem har hanterat det speciellt bra (de är fortfarande gifta på vinst och förlust, mest förlust), ett annat är att de åldras mer och mer och det tredje är att min karriär inte är mycket att hurra för och därmed är jag en besvikelse. Det här med att efterfråga hur lycklig man är, det är inte riktigt min farsas melodi. Så ju längre tiden går, desto gnälligare blir de. De är båda väldigt självständiga människor som alltid gjort sin egen grej men det har vissa baksidor som att man väljer bort familj och vänner, och i pappas fall också en viss ordning och hygien i hemmet. Inte så att det ser ut som en svinstia men det är rätt så lortigt på sina ställen. Han är inte heller direkt den som ställer sig och skrubbar toan för att han ska få besök, eller för den delen bjuder in en.

De gjorde varandra lite mer normala och sociala människor när de bodde ihop, numera är båda två knepigare än de var innan. Inte på något sätt på en psykiskt sjuk nivå men de är lite speciella, och ibland är det tröttsamt. Deras gemensamma hem var otroligt mysigt och precis innan de separerade så var jag alltid så tacksam att mina föräldrar fortfarande levde ihop. Sen kom de ihop sig över ett par saker, som att mamma ville flytta till mindre och pappa inte ville, och så separerade de. Både jag och min bror var ärligt talat ganska chockade. Nu är det sju år sen och de tjafsar fortfarande men skiljer sig inte. De pratar om varandra när den andra inte är där och det är skitstörigt att behöva lyssna på. 

Men kort sagt, jag träffar mamma när det passar oss båda, vilket är en gång i månaden cirka, och jag träffar pappa när det passar honom, vilket inte är så ofta. Tre, fyra gånger om året kanske. Båda bor ungefär en timme bort. Min mamma och jag har oftast ganska mycket att prata om medan min pappa och jag kämpar med samtalsämnena. Knepet är att se till att det inte bjuds på alkohol nånsin, för då blir han asjobbig och börjar gnälla om politik och invandring. Är han nykter så pratar han mest om sina intressen, vilket inte intresserar mig men det är iaf inte otrevligt. Han frågar aldrig nånting och är inte alls intresserad av mig eller mina intressen, mina vänner osv. Han frågar egentligen bara om min sambos jobb faktiskt.