Överklass/medleklass uppfostran

Det går inte att generalisera. Det finns arbetare som har stil, klass och har väluppfostrade, underbara barn och det finns medelklass som beter sig tacky och har barn som beter sig som svin. Överklass är alltid emotionellt störda i generationer. Finns forskning på det i Usa.

Intressant, har du länk till någon sådan forskning?

Min fundering var lite att barn från underklass/arbetarklass oftast stannar kvar i den typ av klass de vuxit upp i. om inte föräldrarna studerat på högskola eller dyligt så gör oftast inte barnen det heller.

Barn från medleklass/överklass fortsätter i större utsträckning att studera, vad är det som gör detta? Givetvis så påverkar såklart föräldrarna omedvetet sina barn med den livsstil de lever. Men funderar även på om medelklass/överklass föräldrarn är allmännt mer stöttande när de gäller fortsatt utbildning eller är det kanske krav?

Jag kan jämföra min uppfostran med min mans uppfostran t.ex. gällande skola. Mina föräldrar har båda en längre utbildning och jag skulle väl säga att det är medelklass men välbärgad sådan. Mannens föräldrar har lägre utbildningar, hans pappa bara grundskola och mamman grundskola + kortare komvuxutbildning i vuxen ålder.

Jag har alltid fått mycket stöttning gällande skolgång. Speciellt från min pappa som alltid haft tydliga förväntningar på att jag skulle göra bra ifrån mig och fortsätta plugga efter gymnasiet. Han höll reda på varenda prov jag hade, förhörde innan på kunskaper och jag fick sen ta hem provet och visa honom. Han var helt bestämd med att jag skulle gå i den svåraste mattegruppen i skolan, fick inte byta till en lättare fastän alla kompisar gick där. Det var en viss press men väldigt nyttig, jag gick ut både grundskolan och gymnasiet med höga betyg. Det gick liksom inte att smita eller skolka då jag visste att han hade stenkoll....

Mannen däremot fick knappt någon hjälp eller uppmuntran alls tyvärr. Det hände aldrig att någon förhörde någon kunskap eller höll reda på när han hade prov. I gymnasieåldern började han skolka mycket vilket föräldrarna inte heller engagerade sig i. Samma sak med hans syskon. Slutade med att alla tre barnen gick ut skolan med dåliga eller inga betyg. Nu är min man i grunden mycket begåvad så när vi träffades (han var 23 då) så gav jag honom en spark i baken och han läste då in hela gymnasiet + två olika högskoleutbildningar. Han fick utmärkta betyg. Är väldigt stolt över honom. Han har även fått mycket uppmuntran från MINA föräldrar, däremot hans egna har inte ens sagt grattis till senaste högskoleexamen.... Så det känner jag mig besviken över faktiskt gällande dem, även om de annars är bra människor. Men detta med skolgång oh vikten av det verkar helt ha gått dem förbi.

Överklassen ser till att det finns utrymme för studier och att barnet väl känner till förväntningarna. Deras barn spelar inte ishockey, fotboll och går på dans samtidigt utan man väljer t.ex. tennis, en idrott som inte kräver att man säljer bingolotter, och som barnet förmodligen kommer att fortsätta spela i sociala sammanhang.

Jätte intressant att höra. Min egen uppväxt är mycket likt din mans uppväxt. Dock har jag nu i vuxen ålder, på egen hand utbildat mig och pluggar på högskola vilken ingen i min närmaste släkt har gjort.

Jag har tänkt mycket på mina barn och hur jag ska kunna uppmuntra dem att läsa vidare.

Jag har hört från en bekant att hennes pappa, likt din har haft mycket koll på hennes skolgång och uppväxt och de har även fungerat för henne. Hon läser nu på högskola i Australien och ångrar inte en dag att hennes pappa satte press på henne.

Hur får man barnen att känna till förväntningarna från tidig ålder. Menar du då att men redan i tidig ålder pratar/visar barnen vad som förväntas av denne? Att man läser, pratar om skola, framtid osv?

Ja, att man pratar om vikten av att ta skolan på allvar, men främst generellt att PRESTERA. Inte nöja sig utan alltid sikta högt.

Barn gör ofta som föräldrar.. Eller i alla fall tar dom efter inställningen som föräldrar har. Förr var det nog mer som du beskriver, men idag måste alla i princip ha en eftergymnasial utbildning för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. Det behövdes inte förr, vilket gjorde att många följde föräldrarna. 

Har man inställningen att skola kommer före träning/fritid och man har den synen som föräldrar, man hjälper sina barn med läxor, läser tillsammans osv så tror jag att det är naturligt för barnen att hänga på.

Låter man sina barn sköta sånt själv, och tycker att det är okej att sitta med läxorna det sista man gör innan man går och lägger sig, efter att ha varit ute med kompisarna och haft flera dagar på sig innan man ens öppnar boken, ja då kommer förmodligen barnen ha den inställningen fortsättningsvis också.

Jag är uppväxt i en övre del av medelklassen, men med föräldrar från arbetarklassen som jobbat sig upp (eget företag, etc etc). Stort hus, 2 bilar, golf, skidåkning etc etc.
Väldigt stöttande föräldrar när det kom till utbildning (jag har inte pluggat vidare, min syster har), de pushade för skidsporten (både jag och min syster har tävlat i alpin utförsåkning i många år). 
Jag tror jag har fått intalat att jag kan göra vad jag vill, så det har jag gjort och är i en chefsposition på ett stort svenskt företag utan att ha någon form av utbildning (förutom en yrkesinriktad gymnasieutbildning), hade mina föräldrar inte låtit mig göra vad jag ville i mitt gymnasieval och efter gymnasiet så hade jag kanske inte vågat göra det jag gjort i livet och inte haft den arbetslivs/livserfarenhet som gjort att jag kan ha det jobb jag har idag utan någon egentligen utbildning.

Lite svävande svar kanske.

Vad menar du med över del av medelklassen? Enligt mig är ni en arbetarfamilj med pengar. Övre medelklass är läkare, proffesorer, advokater osv.