En liten fundering ang klassskillnader i samhället.
Hur uppfostras överklass/medelklass barn? Är föräldrarna stöttande? Hur gör man för att barnen ska fortsätta plugga och få en bra utbildning?
Vad är skillnaden i barnuppfostran för föräldrar av arbetarklass och överklass?
Jag är uppvuxen i en akademisk medelklass (pappa civilingenjör och mamma lärare). På mammas sida finns det akademiska traditioner.
Det har, från det jag varit liten, varit självklart att man skulle studera vidare efter gymnasiet.
Min sambo är uppvuxen i arbetarklass. Där var det självklart att man skulle ut och arbeta så fort man kunde.
Min sambo tycker det är trist att han inte såg det som naturligt att man skulle läsa vidare. Men å andra sidan så har han anammat de värderingar som jag är uppvuxen med.
Skolan då.
Min inställning har varit att man ska gilla att lära sig, även "gilla" de trista bitarna. Så här har det varit uppmuntran och visat möjligheterna som studier ger. Min inställning är att man ska skaffa sig en utbildning för sin egen skull, inte för att göra föräldrarna nöjda.
En liten fundering ang klassskillnader i samhället.
Hur uppfostras överklass/medelklass barn? Är föräldrarna stöttande? Hur gör man för att barnen ska fortsätta plugga och få en bra utbildning?
Vad är skillnaden i barnuppfostran för föräldrar av arbetarklass och överklass?
Jag kan jämföra min uppfostran med min mans uppfostran t.ex. gällande skola. Mina föräldrar har båda en längre utbildning och jag skulle väl säga att det är medelklass men välbärgad sådan. Mannens föräldrar har lägre utbildningar, hans pappa bara grundskola och mamman grundskola + kortare komvuxutbildning i vuxen ålder.
Jag har alltid fått mycket stöttning gällande skolgång. Speciellt från min pappa som alltid haft tydliga förväntningar på att jag skulle göra bra ifrån mig och fortsätta plugga efter gymnasiet. Han höll reda på varenda prov jag hade, förhörde innan på kunskaper och jag fick sen ta hem provet och visa honom. Han var helt bestämd med att jag skulle gå i den svåraste mattegruppen i skolan, fick inte byta till en lättare fastän alla kompisar gick där. Det var en viss press men väldigt nyttig, jag gick ut både grundskolan och gymnasiet med höga betyg. Det gick liksom inte att smita eller skolka då jag visste att han hade stenkoll....
Mannen däremot fick knappt någon hjälp eller uppmuntran alls tyvärr. Det hände aldrig att någon förhörde någon kunskap eller höll reda på när han hade prov. I gymnasieåldern började han skolka mycket vilket föräldrarna inte heller engagerade sig i. Samma sak med hans syskon. Slutade med att alla tre barnen gick ut skolan med dåliga eller inga betyg. Nu är min man i grunden mycket begåvad så när vi träffades (han var 23 då) så gav jag honom en spark i baken och han läste då in hela gymnasiet + två olika högskoleutbildningar. Han fick utmärkta betyg. Är väldigt stolt över honom. Han har även fått mycket uppmuntran från MINA föräldrar, däremot hans egna har inte ens sagt grattis till senaste högskoleexamen.... Så det känner jag mig besviken över faktiskt gällande dem, även om de annars är bra människor. Men detta med skolgång oh vikten av det verkar helt ha gått dem förbi.
Det där är så djupt rotat på så många nivåer. En riktig detaljgrej som skiljer min släkt (typisk arbetarklass) mot min mans (akademiker av lågadlig härkomst) är att i min familj och alla deras bekanta serveras maten direkt ur kastrullerna. Min svärmor ställer inte ens IN mjölkpaket i kylen utan att hälla upp i en finare karaff.
Jag har aldrig funderat på OM jag ska plugga vidare, bara vad. Det var liksom självklart. Det vill jag förmedla till mina barn, att högskola/universitet är en del av skolan bara. Man bara får välja mer fritt efter intresse.
Jag är också uppvuxen med föräldrar som gillar skna jobb, som har tagit mycket ansvar på arbetet, utvecklats och utmanats. Det vill jag också ha.
Jag tillhör undantagen, de där som kommer från en familj utan studietraditioner men som ändå läst vidare. Mamma har alltid stöttat och peppat mig genom skolåren även om jag passerade hennes kunskapsnivå i typ 5-6an. Hon har hjälpt mig med läxförhör, tagit tid när jag tränade inför fredagsutmaningarna i huvudräkning i högstadiet, använt böckernas frågeställningsavslutningar i varje kapitel i de mer teoretiska ämnena. Hon har alltid haft dåligt samvete över att inte kunna hjälpa mig mer.
När jag gick i gymnasiet var vi några vänner som hjälptes åt att förhöra varandra. När jag kom in på högskolan blev det naturligt med studiegrupper och diskussionsgrupper.
Pappa kommer från en arbetarfamilj med pengar, där farmor och farfar startade ett eget företag som gjorde dem rika. Men det var fortfarande inga studieambitioner. Det var jobba som var det viktiga.
Har föräldrar som inte gått gymnasiet ens. Den ena slutade grundskolan tidigt och den andre gick klart grundskolan. Båda var tydliga med att vi barn inte skulle gå i deras fotspår, utan satsa på utbildning och jobba med huvudet och inte slita ut kroppen så fort. Båda hängde med i nyheterna och liknande, såg på nyhetsprogram på TV och lyssnade på vetenskapsradion på P1 och liknande, så hemma vid köksbordet när vi åt så var det ofta diskussioner om senaste forskningen inom medicin eller annat sådant. Alla vi barn har gått igenom grundskolan, gymnasiet och 4-6 år på högskolan och alltid fått höra att vi är så otroligt allmänbildade - vad jobbade våra föräldrar med? Men det som gjort oss allmänbildade var P1-radion i kombination med våra föräldrars ambition att diskutera och få oss att tänka. De sa alltid att vi skulle göra det svåraste, välja fler språk, ta särskild kurs i matte och välja svåraste programmet som vi var intresserade av.
Vad menar du med över del av medelklassen? Enligt mig är ni en arbetarfamilj med pengar. Övre medelklass är läkare, proffesorer, advokater osv.
Det där är så djupt rotat på så många nivåer. En riktig detaljgrej som skiljer min släkt (typisk arbetarklass) mot min mans (akademiker av lågadlig härkomst) är att i min familj och alla deras bekanta serveras maten direkt ur kastrullerna. Min svärmor ställer inte ens IN mjölkpaket i kylen utan att hälla upp i en finare karaff.