Överklass/medleklass uppfostran

Är uppvuxen i en fattig arbetarfamilj och jag fick ta fullt ansvar för skolan själv redan från dag ett. Mina föräldrar var inte de skarpaste och de saknade grundläggande allmänbildning. Det är en sorg i sig att mina föräldrar inte brydde sig tillräckligt nog för att ens dyka upp på mina utvecklingssamtal, men det gick väldigt bra för mig. Gick ut grundskolan och gymnasiet med bland de högsta betygen i klassen. Efter det tog jag kandidatexamen och ska nu påbörja min master.

Sedan känner jag många som är uppväxta i medel- och överklassfamiljer där barnen med nöd och näppe tagit sig igenom skolan, eller inte alls. Ofta blivit bortskämda med att mamma/pappa påminner om läxorna, och tvingar barnet till att göra något det inte är motiverad till. Barn som ofta haft alldeles för höga krav på sig och en fritid full med arrangerade aktiviteter och sporter. I allmänhet väldigt stressade barn.

Det fungerar ju inte om alla ska gå högskola, någon måste ju städa också eller vara undersköterska. Men som jag t.ex. tänker gällande mina egna barn är att en högskoleutbildning öppnar så många fler dörrar. Jag är sjuksköterska och om jag skulle tröttna på mitt jobb eller känna för att göra något annat så är ju det ganska lätt att göra det. Även att få jobb inom annan bransch. Men om jag jämför med min svägerska som är vårdbiträde, hon har ju väldigt liten möjlighet till byte av jobb. Hon jobbar på sjukhem nu och har själv gjort illa sig så det är tufft att klara jobbet. Men att kunna komma därifrån vet jag inte hur det ska gå till för henne. Så av den anledningen vill jag att mina barn går högskola. Man kanske trivs med att svetsa när man är 25. Men om något händer då man är 45 och man inte har utbildning så är det ju högrisk att hamna i långtidsarbetslöshet.

Nu är det inte alltför sällan att det är kvinnor som t.ex arbetar inom vården (som t.ex undesköterskor) som blir utbrända.
Däremot håller jag med dig, man ska självklart studera vidare för att man vill och ser någon mening i det.
Alla är inte heller lagda för att studera på högre nivå, de har i stället andra styrkor.

Men om man inte är lagd för att studera vidare, så är en yrkesutbildning guld värt. Det finns inte bara på gymnasienivå, det finns flera YH-utbildningar också.
Jag vill inte använda ordet kul, intressant, givande, man ska trivas, absolut. Kul, det är bonus, annars är det de man har på sin lediga tid.

Som förälder så har jag också förmedlat att man måste vara taktisk, se till att man kan försörja sig, även om ens dröm är att bli författare, konstnär, glasblåsare etc, så kan man se detta i första hand som ett fritidsintresse, som man i förlängningen kan arbeta på att försörja sig på. Men den resan brukar bli ganska lång och mödosam, då kan det vara skönt att ha en stadig inkomst under den resan

Varför är klassbegreppet så infernaliskt intressant här på familjeliv? Det är ju helt barockt. Visst, jag har också kollat på Downton Abbey och fascinerats av överklassens traditioner och manér men herregud.

Nu har vi en ängslig "medelklass" som hela tiden försöker vara finare än vad de är. Till vilken nytta? Skäms ni för vem ni är? 

Min favorit är när nån påstådd medlem av den s.k. "överklassen" kommer och säger att ni kan aldrig bli som oss. Jaså? Vem f-n vill det? Ett socialt fängelse. 

Jag tror det är för att man möter så många andra människor på en arena som man inte gjort förr.
Jag reflekterade nog inte över begreppet klass, förrän jag blev tillsammans med mitt ex, det var så mycket som var naturligt för mig, som var nytt för honom. Så han blev så upprörd när jag bröt mot etikett och annat. Det var massor av småsaker som han, som var klassresenär, tog på blodigt allvar och jag med en klackspark.

Jag har också märkt av att min svärfar har en helt annan bakgrund. Vett och etikett och denna bit märker man inte av, utan inställningen till studier och de som studerat har väl varit med en viss föraktfullhet. T.ex vägrade han komma på sina barnbarns studentmottagande, eftersom det inte var "löjligt", men insåg sedan att det är den nya "konfirmationen", dvs det som alla firar numera och är steget in i vuxenvärlden.

Att jag under min uppväxt mött människor med så olika bakgrund. Så för mig är det ganska ointressant vilken bakgrund en person har, så länge man inte låter bakgrunden vara det som styr.

Men ju äldre man blir, ju mer insikt får man att vissa saker har man fått med sig hemifrån (kommer från akademisk medelklass och men en mamma som kommer från övre medelklass) och inser att andra får lära sig det, ibland den hårda vägen.

Sedan finns det sociala kameleonter, som smidigt anpassar sig, där bakgrunden är inte alls så viktigt. De suger åt sig osynliga sociala regler.

Få barn vet nog vad de vill och har knappast någon insikt i vad olika yrken innebär. Jag visste inte ens att mitt eget yrke fanns fortfarande efter tre år på universitetet. Ändrade dessutom målbild ett antal gånger men de flesta jag känner har inte ens haft en målbild för sitt yrkesliv som barn/ungdomar/unga vuxna.

Så klassresor förutom genom giftermål är ett påhitt?

Det kräver mer än ekonomi men jag skulle ändå hävda att det är fullt möjligt. Om än sällsynt.

Båda mina föräldrar är lärare (ena sedan rektor) och bidrog till att jag alltid sett lärande som något roligt och utvecklande som man ägnar sig åt hela livet - både i skolan och utanför skolan. De lärde mig läsa innan jag ens börjat skolan, gav mig engelska glosor på sommarlovet innan engelskundervisningen börjat, uppmuntrade mig att se på nyheter, naturprogram och Hjärnkontoret, tog med mig ut och tittade på stjärnbilder och norrsken, lärde mig fåglarnas namn och läten, köpte böcker och spel åt mig om matematik, naturkunskap, språk, länder... Kort sagt har de alltid uppmuntrat nyfikenhet och sökandet efter kunskap, och jag tyckte skolan var en barnlek.

Tyvärr lade de all fokus på lärande och pratade aldrig om vikten av jobb eller ekonomi, och jag gick in i vuxenlivet med en väldigt naiv syn på dessa saker och har fått kämpa mycket med det (valde utbildning för att "det låter kul" utan nån direkt tanke på vad det skulle leda till). Jag är första barnet och mina föräldrar insåg nog sitt misstag efter mig för de har pratat betydligt mer allvar med mina yngre syskon, förberett dem bättre på övergången utbildning-jobb och rent allmänt varit lite mer verklighetsförankrade.

Precis, just därför tycker jag att det är viktigt att inte tvinga på barnen att man ska plugga för pluggandets skull. Det kanske inte var så personen menade, men det var så det lät. Det beror förstås på hur man är som person också, men för MIN del var det i alla fall dåligt, och ledde till att jag tog en examen inom något jag absolut inte vill jobba inom...

Har man något man hellre vill göra som att starta eget eller arbeta med något som inte går att plugga till kan det väl vara dumt att tvinga dem att studera. Men annars skulle jag råda mina barn att plugga för pluggandets skull och se till att få ett vettigt jobb när de är klara. Såklart något som ger arbete och inte Gerry potter-kurser eller annat trams.

Man måste tänka lite realistiskt, alla blir inte fotbollsproffs, och läser man då civilingenjör till exempel har man många valmöjligheter som utexaminerad. Men att flippa burgare och fundera på vad man vill göra kommer jag inte råda mina barn till.

Harry Potter skulle det stå...

Båda mina föräldrar saknar gymnasiebetyg.

Jag och alla mina syskon saknar utbildning. Endast gymnasie.

När jag växte upp fick jag lära mig att, när du gått ut skolan, så ska du jobba och göra rätt för dig. Klara dig själv. Det va det viktiga.

Självklart hade dom stöttat om jag velat läsa vidare. Men det är något som varken jag eller mina föräldrar ens tänkt en tanke om. Men i mitt fall tror jag inte det spelat någon roll vilken samhällsklass jag kommit ifrån. Att gå i skola passar inte mig.

Fortfarande, än i dag(35 år), är skolan inget för mig. Har gått en del kurser på jobbet genom åren. Har ångest en vecka innan och tycker det är sjukt jobbigt och tråkigt att sitta i en skolbänk. Och då har jag gått kurser där innehållet inttesserat mig mycket.

Skillnaden ligger nog mer i vad som är självklart än i vad man väljer att specifikt försöka lära barnen. Mina föräldrar försökte aldrig specifikt uppmunta mig till att plugga vidare - det ingick bara inte i min världsbild att något annat alternativ fanns innan det var så inpräntat att alternativet verkade högst ointressant. Det var ingen som uppmuntrade mig till att inte hänga med "problembarnen" på kvällarna, långt innan jag var gammal nog för att ens komma på tanken att vara ute på kvällarna fick jag helt enkelt frågan om jag vill dansa, rida, spela tennis, eller golf, så kvällarna var uppbokade med sådant jag ville göra och inte klagade på. Ingen försökte någonsin lära mig bordsskick, då jag endast såg fint bordsskick omkring mig (förutom på dagis vilket jag redan som 3-åring ska ha förfärat mig över då jag inte var van att se sånt) så var det så jag lärde mig äta. O.s.v. Att barn gör som man gör och inte som man säger är liksom inte bara ett uttryck.

När jag läste litteraturvetenskap såg jag forskning om att akademiker läser mycket mer barnböcker för sina barn, vilket naturligtvis visar barnen att läsning är viktigt. Men de läste också annorlunda.

Arbetarföräldrarna läste och barnet satt tyst. Akademiker ställde frågor om varför barnet trodde nallen var ledsen, vad barnet trodde skulle hända sedan osv vilket tränade i barnet i skolans förhållningssätt till böcker, att det handlar om att reflektera över läsning och att barnet inte förväntas vara passivt under läsningen . På så sätt hade akademikerbarn ett försprång redan när skolan startade.

Barnen märkte detta och eftersom det är roligt att göra sådant man är bra på blev akademikerbarnen sporrade att lägga ner tid på skolan, och försprånget bara växte.

Plus intelligens går också i arv. En kombination av arv och miljö att barn håller sig inom samma klass som föräldrarna.

Här har skolan alltid haft hög prioritet och det är en självklarhet att vi föräldrar har gått på alla möten och självklart hjälpt med läxorna.
Vi har varit noga med att skolan ska skötas och här har inte tagits ledigt mitt i terminen, resor har vi gjort på loven.
Vi har resonerat som så att om inte vi tar deras studier på allvar, varför skulle då dom göra det? 
I övrigt har dom varit rätt hårt hållna, vi har haft koll på vart dom är och vad dom gör och vi har varit noga med att göra familjegrejer tillsammans,för öka sammanhållningen i famijen. 
Föräldrar är inte bara några som tjatar och som betalar, föräldrar visar vägen och några man gör nya upptäckter med, föräldrar gläds åt barnens framgångar och stöttar vid motgångar, föräldrar är några man alltid kan gå till och lita på. 
Vi har gärna sett att dom pluggar vidare, för att det ger dom valmöjligheter.
Dom får gärna jobba på lager eller som städare, men då ska det vara för att dom själva vill det, inte för att det inte finns några andra alternativ. 

Visst ja, idag pluggar båda på universitet, sonen i Uppsala och dottern i London. 

Bordsskicket avslöjar alltid om du INTE tillhör de övre medelklass och uppåt alternativt har medvetna föräldrar. Att ha besticken i fel hand, stoppa kniven i munnen, lassa gaffeln full och använda som en sked, att låta när du tuggar/sväljer, prata med mat i mun, börja innan alla fått mat etc noteras av de som fått lära sig hur man gör.

Inte viktigt? Nej, egentligen är det inte det, men som sagt, de som lärt sig "rätt" märker hur andra gör. Och det är inte särskilt svårt att lära barnen ett klassneutralt bordsskick som inte avslöjar något om bakgrunden.