Fel att inte vilja skaffa syskon?

När sonen var i din sons ålder hade jag inte heller några tankar på ev nästa barn. Även om det för mig kändes ganska självklart att åtminstone ha två barn framöver längtade jag inte då. Det var ju fullt upp :).

Ingen ska säga till nån annan att skaffa si och så många barn. Vem vet ens hur mkt vissa försöker? Och det är verkligen upp till var och en.

Men om jag pratar för egen del så är mina två tonåringar det mest värdefulla i världen <3. Älskar de nåt så vansinnigt mycket och skulle gå genom eld för de. (Innan nån missförstår o skriver nåt, det gör man såklart oavsett antal barn:) ) Men är glad att vi fick två att älska.

Mina barn, en av varje och med strax över två år emellan har alltid haft en otroligt stark relation och än så idag. Den känslan är så fantastisk när dottern slänger sig i storebrors famn när han kommer hem. De är 17 och 19 år och har sån glädje av varandra. De finns för varandra och släpper allt om den andre har problem eller skulle va ledsen. Äkta syskonkärlek <3.

Så är väldigt glad att vi fick två barn.

Även nu när min mamma vart väldigt dålig och varit nära att stryka med har jag känt sånt stöd och kraft från mina syskon. Så för mig är syskon viktigt men som sagt, förstår att du inte längtar just nu. Njut av din pojke :).

Viktigast är ju att ni två är överens hur ni vill ha det.

Mitt barn är ensambarn. Otroligt stor sorg för honom. Upplever att han är arg på mig för detta faktiskt. Han är 8 år nu och jag fick honom sent i livet så det är inte mycket att göra åt. Men fast att jag själv aldrig haft nån önskan om fler barn så önskar jag att jag kunnat ge honom ett syskon då han verkligen är djupt bedrövad över att han är ensambarn.

Jag går i exakt samma tankar men min dotter är 1,5 år och de med barn i samma ålder (eller till o med yngre!) börjar planera för syskon. Jag får panik bara av tanken.

Jag hade flera missfall, jobbig graviditet psykiskt och igångsatt så förlossningen var inte heller så bra upplevelse. Sen en bebis som aldrig sov med kolik, extremt energisk... kanske inte är så konstigt att jag inte är så sugen.

Jag har inte helt skrivit av syskon men vill vänta länge! Hade jag vetat från början att nästa skulle bli enklare att få till, och vara en "normaljobbig" bebis hade jag nog varit mer positiv till tanken. Jag tänker att syskon nog kan vara en glädje för barnet, men att jag inte tänker försöka få ett syskon för barnets skull - det ska i så fall vara för min (och min mans) skull främst! Kanske jag vill en dag, eller inte!

Känner dock verkligen igen pressen! Helt galet hur folk kan ha så mycket åsikter om något de verkligen inte har något att göra med!

Nu är jag precis på väg att få syskon så jag kanske inte är målgruppen riktigt men det kommer att bli mer än 11 år mellan våra barn. Så jag har både levt med beslutet om att inte ha fler barn och med allas synpunkter på vårt val i många många år.

Att folk har så mycket att säga stör mig. Först när man blir ihop så undras det när man ska skaffa barn, sen när man väl gjort det så tjatas det om syskon. Kan folk bara ge sig? Det är väl bland det mest privata (om inte DET mest personliga/ privata) beslutet man kan fatta för sig själv och som par, huruvida man vill ha barn eller ej? Och hur många man i så fall tänker sig att man vill ha?

Många trodde nog att vi skulle stanna vid ett och det trodde nog vi med. Jag var 100% jättenöjd med ett barn i många år. Dels för att det var tuffare än jag trodde i början så bara det fick mig att känna att nej... det här är jag inte sugen på att göra om på ett bra tag. Sen väcktes insikter inom mig kring att jag nog har ett stort behov av frihet och egentid som inte synkar riktigt med att ha många barn. Och sen så småningom så var det ju jätteskönt när han blev mer och mer självgående. En egen individ som kunde tala för sig och följa med överallt, ingen bebis liksom.

Så det var först i somras som tanken på syskon faktiskt slog rot hos oss båda och nu är jag gravid i v 28.

Men då ska jag lägga till att vi var hyfsat unga när vi fick #1 så vi har haft tiden med oss. Hade jag varit 35 när jag blev mamma hade jag nog mer känt stress över att behöva snabba på. Och kanske fatta ett beslut som inte blev optimalt för mig eller för oss i slutänden.

Mitt tips blir väl att inte bry sig om vad andra tycker. Men OM ni ens väljer att svara när folk frågar så fundera i så fall ut varför ni känner som ni gör och kom på en bra mening.  Eller så säg bara som jag ofta gjort att  "du, det är jättetrevligt att du frågar men det är någonting som jag väljer att inte diskutera med dig för det känner jag är alldeles för personligt".

Och det är inte egoistiskt överhuvudtaget att stanna vid ett barn. Det finns lika många skäl att fatta det beslutet som det finns enbarnsfamiljer i det här landet. Eftersom jag i snart 11 år har uppfostrat ett endabarn så kan jag säga att man gör det man kan som förälder för att ens barn ska bli en ödmjuk, lyhörd, öppen, generös och trevlig individ oavsett om barnet har syskon eller ej.

Jag har saknat ett syskon hela livet, och var arg på mamma och pappa tills jag fick reda på att dom försökt få fler barn men att det inte hade gått. Så om man försöker men inte kan få fler barn är det okej, och jag tror ditt barn kan förlåta dig. Men jag hatade att vara ensambarn, och jag vet att alla andra ensambarn jag kände ville ha syskon. Så ja, det är själviskt att inte försöka ens. Det är som att köpa marsvin, köp två eller inga. Människor behöver människor, vi bor oftast i par, umgås i par, vi mår bäst av syskon och slipper vara ensamma. 

Men lägg ner! Jag gissar (?) att du är ganska ung och kanske inte har några egna barn? Eller i alla fall inte har haft några krävande barn...

Jag är ensambarn och var orolig som liten för att mina föräldrar skulle skaffa fler barn. Jag ville absolut inte ha syskon!
Jag såg hur min bästis och hennes tre år yngre syster slogs och bråkade, hur de ibland blev orättvist behandlade av föräldrarna. Ofta den äldsta som fick skäll oavsett om det var hon eller lillasyster som gjort sattyg.

Nej, min skräck var att få syskon! Jag hade tur som inte fick några, jag var glad över att vara ensambarn.

Fast hade jag fått syskon så hade jag säkert varit glad också men jag minns just det där att jag verkligen inte ville.

Min äldsta son var ensambarn tills han var 17 år, då fick jag min sladdis. Storebror trodde först inte att det var sant att han skulle få ett syskon och jag var allt lite orolig att han skulle reagera negativt... men det gick bra och min (numera tonåriga) sladd kunde inte haft en bättre storebror.

Min tanke var under många år att jag bara skulle ha ett barn men så hände det saker på vägen och 17 år senare var jag tvåbarnsmor. Fler barn blev det inte efter det och nu har bäst-före-datum passerat.

Jag har en pojke som är 6 nu och varken min sambo eller jag har nånsin velat ha fler barn. Skälet i mitt fall är nog främst att jag känner mig för gammal för att dra igång hela grejen med graviditet och bebistid igen (blev lätt gravid, men sen var graviditeten tuff mot slutet och sonens första tid likaså). 

Hursomhelst, det är upp till var och en hur många barn man vill ha. Min sambo växte upp som endabarn (bättre ord än ensambarn tycker jag) och visst har han ibland saknat syskon, men han vill ändå inte ha flera barn.

Personligen tycker jag det är värre att skaffa fler barn än vad man klarar av att ta självständigt hand om (ekonomiskt och annars) . Och man är ju inte ensam bara för att man inte har syskon. Jag känner flera som varken umgås eller har nåt utbyte av sina syskon.

Jag förstår hur du känner då jag kände likadant, MEN det är inte alla som känner så. De flesta endabarn jag känner har saknat syskon, men jag känner även flera stycken som är jättenöjda med att vara endabarn. Det de jag känner har gemensamt är att de tycker det känns bättre att få välja sina närmaste själv och det ligger ju något i det.
Jag har flera vänner som nöjt sig med ett barn av olika anledningar, och de flesta av dem är nöjda med det.
Du kan berätta att DU hatade att vara endabarn, men du kan inte veta om TS barn kommer att känna likadant.