Fel att inte vilja skaffa syskon?

Jag tänker främst att det är naturligt att vara överväldigad och inte tänka på syskon när man fått sitt första barn för bara sex månader sedan.

Jag har inga barn själv, men har en storebror. Vi har absolut ingenting gemensamt, vi bor i olika ändar av landet och har gjort så i snart 20 år - vi är inte osams eller så, men har knappt någon kontakt. Vi ses när jag åker hem och hälsar på (det vill säga en gång om året), men annars hörs vi av via telefon kanske en gång vart tredje år om ens det. När våra föräldrar dör kommer vi med största sannolikhet kanske bara att ses en gång vart femte år eller så. Vi står med andra ord inte varandra speciellt nära, även om vi kommer överens och inte har någonting alls emot varandra. Vår uppväxt var inte heller traumatisk, vi är bara väldigt olika på alla sätt.

Min poäng är att även om man skaffar syskon till sitt barn så är inte det någon garanti för att de ska hålla ihop resten av livet, eller utgöra något slags stöd för varandra sedan föräldrarna dött. Jag och min bror kommer att luta oss mot våra respektive sociala nätverk (man/fru och vänner), precis som ett ensambarn skulle ha fått göra.

Jag är ensambarn och ville absolut inte ha syskon, är nöjd med det än idag.

Ska tillägga att min man inte alls kommer överens med sin syster, de hade inte haft någon kontakt överhuvudtaget om det inte vore för att de råkar vara släkt.

(det är nog ingen människa vi vet som kommer överens med henne längre tid än några timmar)

Så han ville inte ha mer än ett barn heller.

Enligt tidigare tråd så har du ju en syster...

Som ni säger så har ni ju tid på er att ändra er om det skulle vara så. Men  nej, generellt så tror jag inte att det är end of the world att inte ha syskon. Jag är ensambarn och har verkligen lidit av det och jag var länge arg på mina föräldrar för att jag inte hade syskon. Men som vuxen så har jag kommit underfund med att det nog inte var bristen på syskon som var det verkliga problemet utan att jag kände mig och känner mig så rotlös och utlämnad eftersom vi bodde långtfrån släkten. Jag saknar liksom ett sammanhang. Mina föräldrar var heller aldrig särskilt bra på det här med familjekänsla/familjesammanhållning. Och det att jag(utan att det var mina föräldrars mening!) kände press på mig att prestera, vara till lags och överhuvudtaget överleva eftersom mina föräldrar bara hade mig. Jobbar man på sådant så tänker jag att det inte behöver vara något dåligt att vara ensambarn.

Tänker jag nu tillbaka på min barndom så ser jag en hel del negativt med att inte ha syskon, men också en hel del positivt. Jag hade alltid eget rum och ett privatliv(inget jag hade bytt bort för allt i världen), mina föräldrar hade alltid, alltid tid med mig, de såg mig, jag behövde aldrig konkurrera om mina basala behov etc.

Här kanske det bara blir ett barn och trots att mina egna erfarenheter gör att det inte känns helt bra så känns det inte helt dåligt heller. Jag älskar att verkligen ha tid för dottern, att livet inte bara är en strid och en massa måsten, att vi verkligen kan göra saker ihop, ekonomiskt sett blir det lättare med bara ett barn etc.

Det finns för- och nackdelar med allt.

Nu har ju jag aldrig varit ett ensambarn då jag kan ju inte veta hur det är.

Jag har från start 4 syskon som är 3-20 år äldre än mig. Visst har det givit mig en del kärlek och lärdomar som jag säkert inte haft annars men ska jag se på det i dagsläget så.

1 har jag ingen kontakt med och vill heller inte ha någonsin mer. Trist att gå miste som syskonbarnen men syskonet saknar jag inte alls. Vi är alldeles för olika och det är inte en typ jag står ut länge med.

1 har jag hyfsad kontakt med och träffar med några månaders mellanrum. Den har tidigare bott utomlands osv så det är på något vis nu vi kunnat skaffa oss en riktig relation.

1 är avliden.

1 har jag ingen kontakt med även om vi inte direkt är osams heller. Vi är för olika och har alldeles för olika åsikter angående vår ena förälder.

Så nej, jag tycker inte att ni ska skaffa ett syskon för ert barns skull. Jag tycker att ni ska skaffa ett syskon om ni känner att ni vill ha fler barn. För i slutänden är det inte alls säkert att syskonen håller ihop och får en fin relation.

www.familjeliv.se/forum/thread/75994093-hjalp-jag-vill-bli-ung-foralder

www.familjeliv.se/forum/thread/71322964-har-era-11-aringar-smartphones/1/nick/71333154

Känns ju inte som att människan är särskilt pålitlig...

Det är ganska sårbart att vara ensambarn tänker jag. På flera sätt. Och i många fall skadar det mer än det gör nytta att föräldrarna lägger all tid alla pengar och all kärlek på ett barn. Det resulterar förhållandevis i en ganska så egocentrisk personlighet av naturliga skäl. Men det är väl klart att ni inte är dåliga människor oavsett. Njut av bebben och låt det bli som det blir.

Fast det här med att vara ego har med föräldrarna att göra, inte med att man är enda barnet.

Jag själv var bäst på att dela med mig av både prylar, lördagsgidis och uppmärksamhet. När kompisarna gått hem var ju allt ändå mitt och uppmärksamhetskontot var fulltankat redan innan. Vänner med flera syskon hade däremot svårare att dela med sig, de fick ju alltid slåss för sin del av kakan.

Min dotter är likadan. Inga problem att dela med sig och har inget behov av att stå i centrum eller försvara sina intressen

Jag är ensambarn och har aldrig saknat syskon. Men det tror jag har med mina föräldrar att göra. De la väldigt mycket tid på mig och lät alltid kompisar följa med på olika aktiviteter och semestrar om jag ville. Jag var aldrig ensam som barn om jag inte ville det.
Om ni som föräldrar är lyhörda för ert barns behov så tror jag det blir en fantastisk vuxen människa oavsett antalet syskon.
Jag har tre barn själv och kan se både fördelar och nackdelar med syskon. Det är lätt att som förälder förutsätta att syskonen ska trivas tillsammans och umgås i alla lägen, fastän det kanske inte alls är så. De kanske hellre vill ta med en kompis till badhuset eller leka med mamma och pappa.
Gör det som känns bäst för er familj.

sladdis. Jag var ensam hela min "barndom" eller hur man ska säga. 

Oj så mycket svar! Och av varierande åsikter!

Hade lite glömt av tråden då vi haft sjukstuga här hela högen och lilleman är fortfarande krasslig..

Ja alltså det är ju inte hugget i sten det här med syskon eller inte. Men just nu känner vi så & vi vet inte hur vi känner om 1 är , eller 5.

Känner själv inte speciellt många ensambarn men min man exempelvis har 3 syskon och de har aldrig varit speciellt nära. Men jag är väldigt nära min syster (har bara ett syskon) även om hon bor i Uppsala och vi i Skåne.

Det finns väl helt enkelt inget rätt eller fel & man får göra som man själv vill. Det är det som är så bra med att vara vuxen ;) Och som nån skrev; vi kanske när det väl kommer till kritan inte ens kan få fler barn. Hade missfall & sådär innan sonen kom till världen.

Den som lever får se som jag brukar säga :)

Fyra års åldersskillnad är bara det för mycket tror jag. Min syrra flyter ovanpå, gift mor med välbärgad man i villa. De känner att jag misslyckades som blev lämnad med två barn i radhuset och sålde det av oro och osäkerhet...

(Jag vädur/eld, syrran våg/luft, eld och luft reagerar ju på varandra)...

Vilket dravel. Hur är något av detta du beskriver ett resultat just av er åldersskillnad? Tror du att du varit mer som henne om ni haft mindre åldersskillnad eller hade hon varit mer lik dig? Hur hade era civilstånd och ekonomiska situation varit mer lika om åldersskillnaden varit mindre? Vad menar du med att systern "flyter ovanpå?