Särbegåvad tvååring, info o erfarenheter

Nej, det gör jag allt för att ha i åtanke.! Finns ju alldeles för många "duktiga flickor" jag anser verkligen att barn ska få vara barn. Jag var en duktig flicka själv, och enligt min egen mamma, hade jag inte en enda trotsperiod. Detta för att mitt fokus verkade vara på att erhålla beröm av den ena eller andra sorten, och jag var yngst av tre syskon.

För övrigt kan jag personligen känna, att mensa för närvarande är bara ett litet stöd för mig. Hon är ju så liten att man knappast letar tips på utmaningar o iq-test mm..

Vi har ju lite pussel med 25 bitar, leksaker med bokstäver, färger och former samt kritor och blanka papper hemma, vilket är perfekt eftersom hon har chansen att upptäcka en hel del själv.

Fascinerande ämne det här. Snart kommer vi bara ha ungar som antingen är "särbegåvade" eller har "ADHD".

Särbegåvad = högt IQ, mellan 2-5 procent av alla beroende på hur man räknar. Inget konstigt med det. Precis som de 2-5 procenten med lägst IQ har de ofta andra behov och kan uppfattas som annorlunda.

ADHD kan jag inte uttala mig om. Såvitt jag har uppfattat det förekommer ADHD, autism osv. i samma grad bland särbegåvade som bland andra, kan vara intressant att veta.

Jag förstår inte vart alla kommentarer om att mängder av barn skulle tros vara särbegåvade?

Jag hade aldrig hört talas om det innan bvc och en av pedagogerna på förskolan nämnt det. Vi trodde snarare att det kanske handlade om en diagnos från början.

Jag vet inte hur andra barn är men min dotter beter sig väldigt annorlunda än de flesta tvååringar jag träffat. Det är inte färdigheterna som gör att hon sticker ut, utan snarare att hon pendlar mellan att se på sin värld på ett helt annat sätt för att sedan reagera som en tvååring med lite tydligare reaktioner.

När de lekte en ringlek på förskolan som hette hunden och benet, där barnen får välja djur,de ska gestalta, valde hon t. Ex. ko. När jag sedan frågade henne varför, svarade hon att de andra barnen satt som att de vore en hage...

Precis, det är inte vad de kan som är det viktiga utan att de tänker på ett annat sätt. De tar in otroligt mycket och är också ofta mycket intensiva i sitt sätt att vara. Vårt yngsta barn är mycket mer som jag trodde att "barn skulle vara".

Hej.

Jag känner igen mig helt i det där.

Vår dotter som nu är fem år är precis lika.

Så jäkla smart så man vet inte hur man ska hantera det alla gånger.

Hon började läsa och skriva när hon var tre. Nu läser hon en hel bok på egen hand och ger oss bokrecensioner emellanåt. Hon har börjat intressera sig av soffror och matematik och vill hela tiden ha mer och mer utmaningar. När vi går till dagis så spenderar vi de minutrarna med mattetal och gångertabellen.

Säger man att vi ska gå om fem minuter, då vill hon veta hur många sekunder det är så att hon vet hur långt hon ska räkna tills hon ska ta på sig jackan.

Och alla argument..... varje måltid tar åtminstone 1 timme för att hon ska sitta och diskutera vid matbordet och glömmer bort att äta.

Men hon är en väldigt snäll tjej och godhjärtad. Hon ser inte ner på vännerna som är "sämre" utan säger alltid att de förstår inte lika bra så hon vill hjälpa dem.

Men nu till hösten börjar hon skolan (förskoleklass). Jag är liite nervös att det kommer bli för lätt för henne så att hon tröttnar. Men jag hoppas det kommer gå bra och att hon ist hjälper de andra när hon är klar med sitt.

BrytCilla- vad gäller skolan, så är det viktigt att din dotter får vara elev, och får utmaningar på sin egen nivå. Blir lätt väldigt fel om hon ska vara "hjälplärare" åt sina kompisar. 

Enligt nya skollagen har alla barn rätt att få utvecklas enligt sina egna förutsättningar. Givetvis kan hon hjälpa någon då och då, men hon ska inte placeras i det facket.

Ja det har du nog rätt i.

Har tänkt jag ska prata med hennes blivande lärare och se om hon eventuellt kan få material på sin egen nivå, eller om hon kanske kan få börja ettan direkt.

Men jag tror det är bäst att börja med förskoleklass och se hur det funkar innan man väljer att hoppa upp en klass.

Jag tror inte att det behöver vara något fel med att hoppa upp en klass, min bror gjorde det och han är inte särbegåvad, han har det bara lätt gör sig. Han hoppade också över 6-års. Men det var på 90-talet när 6-års precis hade införts. Det viktigaste är nog den sociala mognaden, det är viktigare än vad hon kan rent akademiskt. Jag kunde ingenting när jag började skolan (alltså läsa eller något mer än väldigt enkel matte, typ 1+1), men hade väldigt lätt för mig genom hela skoltiden när jag väl började, det gjorde mig inte så mycket att jag tyckte allt vi gjorde var lätt haha. Har doktorerat och det blir svårt nog i sinomtid, även för de smartaste! :)

Alltså, jag vet inte vad jag ska skriva här, men jag ville säga något. Jag har en son som är särbegåvad (eller särskilt begåvad som man hellre använder) och det är mer en förbannelse än en gåva. Om jag vore TS så skulle jag hoppas på att min tvååring var en smart, tidig och duktig liten tjej som absolut inte var särbegåvad. 

Han har fortfarande vid 14 års ålder jättesvårt att umgås med jämnåriga (för att det skiljer så enormt mycket på hur de tänker och resonerar) och är nedstämd över att inte ha kompisar (det finns liksom ingen annan som intresserar sig för annat än idrott eller dataspel för att hårdra det). Finns mkt info på nätet om hur svårt särskilt begåvade oftast har det socialt.

Vi hade stora problem på förskolan för att personalen inte förstod sig på honom och behandlade honom som de andra barnen, vilket gjorde honom arg och ledsen (han fattade ju mycket mer än personalen förstod och tyckte det var jobbigt att "bli behandlad som en bebis"). 

Vi hade stora problem de första 5 åren i skolan, för att personalen inte förstod sig på honom och han inte fick några som helst "utmaningar på sin nivå" som det så fint heter. De trodde att vi vuxna introducerade honom till saker som var för mycket äldre barn fast det var helt hans egna initiativ.  

Sedan hade han en jättebra lärare i två år som jobbade häcken av sig för sonens skull och gjorde att han trivdes bättre. Han fick egna matteböcker, egna uppgifter i många ämnen osv. 

Sen började han högstadiet och mötte en massa nya lärare som inte förstod varför han inte är som andra tonåringar i sitt sätt att resonera, uttrycka sig osv. Han började (kanske ska jag säga "som tur är" men det är otroligt jobbigt och gör att vi föräldrar har vårt att sköta våra jobb pga alla möten med skolan och sånt) skolka och säga ifrån och efter massor av detektivarbete så förstod jag att hans problem med skolan berodde på dels uttråkning, dels på att han undermedvetet började bli rädd för att inte automatiskt vara bäst på precis allt.

Nu har skolan fått börja ta igen allt som tidigare lärare struntat i och gör goda försök för honom. Han har t ex fått mentorer från gymnasiet som arbetar med honom fast han går kvar i sin klass (åk 7). (Han är på en nivå med gymnasiet eller högre i "sina" ämnen men han är 14 år känslomässigt. Det är jättejobbigt för honom.)

Nåväl, om jag ska försöka ge råd åt mig själv sådär långt tillbaka i tiden som när han var två år...jag tycker nog att jag gjorde mycket rätt: jag uppmuntrade hans intressen lite lagom och följde liksom honom. Jag pushade aldrig och ansträngde mig aldrig för att lära honom saker. Jag hjälpte till att hitta info på nätet och översätta från engelska t ex. Vi köpte saker som han var intresserad av och lånade de böcker han ville på biblioteket t ex, men vi lånade också vanliga barnböcker. Lärde oss om säkerhet så vi kunde se till att han utförde sina projekt på ett säkert sätt. Kanske skulle jag lite mer aktivt försökt få honom att ha koll på sånt som andra barn i samma åldrar gillade (t ex om det var några konstiga leksaksgubbar eller nån film eller sånt) så att han hade vetat om vad de andra höll på med. (Fast svårt att tvinga förstås.) 

Vi gjorde också saker som bröt av mot det han ville för att vidga hans vyer. Jag tycker det var bra att vi t ex åkte till landet mycket och var ute i naturen och så. Men såhär i efterhand var det dumt att tvinga honom att prova på typ alla idrotter som finns för att "det är bra att vara med på någon idrott".

När det gäller förskolan tror jag inte det fanns så mycket att göra. De som arbetade där hade aldrig fattat och var inte intresserade. Jag pratade jättemycket med honom om att det är vuxna som bestämmer, att det alltid förekommer orättvisor, ologiska regler osv. Han har varit duktig på att försöka passa in i systemet pga alla dessa samtal och det tror jag är bra att lära dessa barn. Även om de ser en massa konstigheter som de vill rätta till så måste de lära sig hur det funkar i verkligheten.

När det gäller skolan så skulle vi föräldrar varit mycket mer "på" och krävt särskilda insatser för honom från tidig ålder. Tyvärr var han då väldigt tyst och tålmodig av sig, så läraren struntade mest i honom. Nu får vi alla äta upp detta, och allra mest han själv.   

Hej min dotter är också väldigt framåt. Alltid varit. Kröp vid 5 mån, gick 9 mån, pratade helt och rent 1 år, ritade ordentligt med pennan vid 1 år. Skriva och läsa vid 4 år. Mm.. vann schacktävlingar emot 10årigar vid 5 år. Hon är och har alltid varit väldigt intensiv. Nu är hon 10 år fortfarande långt förre sina klass kompisar. Så här i efterhand så hade hon behövt hoppa över 6 års så det är juste nu mitt bästa tips hoppa över 6 års om hon fortsätter ha väldigt brottom fram.