Jag har i större delen av mitt liv tänkt på mig själv som en överkänslig och lite udda person som har lite lägre social kompetens än gemene man. När min äldsta dotter var 3 år var jag rätt bekymrad över att hon på många sätt var lik mig, jag ville så gärna att hon skulle få det lättare än jag och sökte information.
Efter en tid förstod jag att hon är särbegåvad och högkänslig (en hyfsat vanlig kombo). Samtidigt förstod jag att även jag är det. Detta blev en jätteviktig pusselbit för mig. Det hjälpte mig att förstå att jag inte har låg social kompetens utan snarare rätt hög men eftersom jag tänker lite annorlunda än många andra och blir trött av för mycket social interaktion har jag känt mig lite udda och mindre social. Jag ser inte heller på mig själv som överkänslig längre utan förstår varför jag reagerar som jag gör och har fått mycket högre kunskap om vad jag behöver göra för att må bra. Jag tränar på att se fördelarna med att tänka mycket, känna mycket, vara mycket.
Att förstå vad det handlar om har varit otroligt hjälpsamt för mig, mitt liv och min familj. Jag inser att jag tidigare (omedvetet såklart) har känt att det nästan måste vara något fel på de som väljer att vara med mig, varför skulle en normal människa vilja vara det? Nu förstår jag varför och det är positivt för mina relationer. Jag tycker till och med mer om mitt utseende nu jämfört med tidigare. Jag är helt enkelt mycket mer tillfreds med mig själv och min person. Detta betyder inte att jag ser mig själv som bättre än andra, snarare lika bra.
Nu är jag väldigt medveten om att det inte är en diagnos och känner inte igen mig i de människor ni stött på som skyller på "sin hsp" i tid och otid. Detta är inget jag pratar om annat än med människor som står mig väldigt nära och som förstår.
För min dotters skull skulle jag ändå vilja att medvetenheten och förståelsen ökade litegrann. Vår samhällsnorm sänder ofta signaler att det är sämre att vara känslig, tänka "för mycket" och trivas ensam eller i mindre sociala sammanhang. Om jag inte fått den här kunskapen om mig själv är det troligt att jag skulle försökt uppmuntra min dotter att vara en lite mer rejäl, "easy going" person med stort socialt nätverk. Nu kan jag istället visa förståelse, hjälpa henne förstå sig själv och förhoppningsvis bidra till att hon inte behöver få samma negativa syn på sig själv som jag fick utan också kan se alla fördelarna med att fungera som hon gör.
Om ni upplever att människor gör en stor grej av att vara hsp så kanske det delvis handlar om att de är lite "frälsta" och att det känns väldigt bra att få en förklaring till varför de tidigare känt sig fel och annorlunda? Kanske är det samma för människor med olika typer av diagnoser känner samma sak?
