Att göra abort i en kärleksfull relation

Tack! Jag förstår din känsla nu, och sånt är säkert väldigt olika men föreställ dig att ni fått er bebis som ni älskar över allt annat, hur den liknar er på olika sätt osv, det låter klyschigt men det är rätt magiskt. Jag har svårt att se att man skulle bli bitter över att man inte gjort abort när det är jobbigt, eller känna ånger på något sätt, eller att han skulle bli sur på dig för att "det är ditt fel". Det är så lång väg mellan ett embryo som varken syns eller känns av och chocken såhär tidigt, och när ni sitter med en gemensam bebis ni fått i en kärleksfull relation. Vid det laget har han hunnit växa in i det lika mycket som du. Man tänker inte tillbaka så långt och vill göra annorlunda, är man frisk och normal liksom så älskar man sina barn även när de är överjävligt jobbiga, och man ångrar dem inte. Det tycker du säkert också känns givet när man säger det högt, eller? ;)

Du beskriver din pojkvän som väldigt fin och sund, så någonstans på vägen kommer han med största sannolikhet börja längta lika mycket som du. På ultraljud när man får se en liten människa sprattla och busa, när magen växer och man börjar känna sparkar osv. Sen tar man aldrig ett steg tillbaka i det, även om det såklart kan kännas nervöst och oroligt ibland.

Jag tror att i en sund relation löser man allt sådant tillsammans, så du behöver nog inga tips! Så länge du ser, lyssnar och respekterar honom också kommer det gå galant. Sedan tror jag att acceptansen kommer i sinom tid, finns inte så mycket att göra än att stötta under tiden.

Ta hand om varandra! Vågar man säga grattis till graviditeten nu? ;)

Jag blev oplanerat gravid sista terminen på gymnasiet. Jag var 18 år gammal, pappan 19 men skulle snart fylla 20. Vi hade varit ett par i 1 år och 4 månader samt alldeles nyligen förlovat oss. Pappan hade fast jobb och egen lägenhet medan jag som sagt pluggade och bodde hemma. Han ville verkligen inte ha barn och helst skulle han vänta tills han blev 25 innan första barnet sa han. Jag fick panik och gav honom valmöjligheten att lämna mig men abort skulle jag aldrig kunna göra. Han valde att stanna även om han inte kände sig redo att bli pappa och även om han hade panik.

Jag tog studenten i juni det året och sen flyttade vi ihop i oktober. Samma månad som jag var beräknad. Vi fick barn och jag kämpade sen som en gris i flera år med körkort, jobb och sånt som kändes viktigt för mig. Pappan växte snabbt in i sin roll som blivande pappa och senare även pappa. Han har aldrig skuldbelagt mig för vårt barn utan snarare tackat mig för det. Man blir nog aldrig helt redo att bli förälder förrän man väl är där och måste bli det.

Idag är jag 24, pappan har nyss fyllt 26. Vi fick senare en planerad dotter också så nu har vi sonen som är 5, dottern på 2,5 och jag är gravid i vecka 26. Vi har nu varit ett par i snart 8 år, sambon börjar till slut känna sig redo för ett äktenskap och livet är bra mycket enklare än vad jag hade vågat tro att det skulle bli den där dagen i början på februari 2011 när jag plussade första gången.

Jag gjorde väl mest bara som han ville och stängde av mina känslor.

Visst kunde jag ha dåliga dgr efteråt MEN jag har aldrig anklagat honom efteråt.

Hej min vän! 

Jag lever också i en sund relation med min fästman och varit tillsammans i 3 år. Jag fick reda på att jag var gravid på min mammas begravningsdag. Han blev väldigt upprörd över att det var ett positivt test. 

Han sa direkt att han ville att han ville att vi skulle göra abort, men jag stod på mig. Jag sa att jag kommer inte kunna klara av att gå igenom en abort med mitt egna barn. Att plocka ännu ett liv från mig och orsaka ännu mer att jag mår dåligt. Han stod på sig flera gånger att han ville leva med mig och va med mig, men att han inte kände sig redo. 

Men efter många samtal fram och tillbaka så var det inte att han inte var redo, han var orolig för mig och min hälsa. Men han förstod inte det med en gång... 

Då började jag lugna mig lite och vi tog kontakt utifrån, det vill säga att vi pratade med en kurator på kvinnokliniken. Där både jag och han tillsammans fick ventilera våra tankar och känslor. Efter det mötet så släppte en sten, vi beslutade oss tillsammans att behålla barnet. Ingen som behövde tvinga någon till något. 

Så gör absolut inget du inte vill, det är din kropp och det är du som bestämmer över den. Men kan förstå din oro om att han ska lämna dig eller att du tvingar honom till något han inte vill. Låt hela situationen smälta lite och ta hjälp. Ibland är det många karlar som får panik men den lägger sig. (av det jag läste då när jag hade som mest panik) 

Det här med framtiden är inte heller några problem, det löser sig. Jag är själv student och när bebisen kommer till världen kommer jag bara gått halva min utbildning. Jag kommer att ta ett sabbats år och sedan hoppa på utbildningen igen. Allting löser sig bara man vill! 

All lycka till! kram <3 

Under för graviditeten var det mycket sim gick snett. Jag fick sparken från jobbet pga att jag var gravid. Jag grät för allt och ingenting och tog verkligen ALLT personligt.

Sambon tyckte att jag skulle anmäla min arbetsplats men med min gravidhjärna så ville jag inte göra det för jag tyckte synd om dom. (Nu i efterhand är jag så sjukt förbannad på migsjälv över att jag inte anmälde dom)

I allt detta så vägrade jag ta körkort (ännu en sån jag ångrar bittert!) och allt detta i kombination med att sambon inte ville ha barnet egentligen ledde till så otroligt många bråk. Även en tid efter att lillen va född kunde han säga att detta var inte det livet han ville ha. Han har flera gånger under graviditeten nr1 sagt att jag tvingar honom till något han inte vill. Och det har varit otroligt frustrerande. Vi har varit påväg att göra slut flera gånger.

Han var frånvarande i den meningen att han inte var intresserad i hur jag mådde, han brydde sig inte om att känna på sparkarna, han va väldigt oförstående med det hela. (Att jag hade sämre kondition och att jag inte kunde ta på mig skorna själv och sånt)

Men vi älskade ju varandra, så det var alldeles för svårt att ta det sista steget och flytta ifrån varandra så vi var tvungna att jobba på vår relation. Och gud så vi jobbade på den! Många många samtal. Mycket gråt! Men som sagt det slutar lyckligt (än så länge ;) ) Det var hans initiativ med nummer två. Och jag älskar honom mer än någonsin!

Nu i efterhand kan han säga lite smått, jag tror att han har svårt att erkänna för sig själv, att han har det bra, att han är tacksam över lillen och att (ironiskt såklart) vårt andra barn aldrig kommer kunna vara lika bra som första. Vi planerar att bygga hus så fort vi har hittat drömläget och för övrigt så bråkat vi nästan aldrig. Småtjafs hit och dit men aldrig några megabråk som vi hade när jag var gravid med nr1.

Åter igen TACK för att du delar med dig<3 Så himla himla skönt att få höra att det kan gå bra trots att partnern inte vill ha barn från början! Jag börjar bli mer och mer säker på att jag vill ha detta barn och vi får helt enkelt försöka att vänja oss vid tanken att bli föräldrar gemensamt... (Kanske han mer än mig som sagt :D) Men i slutändan tror jag ändå att han kommer vara en fantastisk pappa, även om det inte var tanken än... 

För mig blev det så uppenbart igår att jag vill ha barnet när jag läste om missfall och kände att jag helt plötsligt blev livrädd att det skulle drabba mig... så det var ett väldigt tydligt tecken att jag absolut inte ska göra abort... Håll tummarna att pojkvännen tar det bra och kan vänja sig vid tanken hyfsat snabbt trots att det inte är som planerat!! <3 

Haha tur att hjärtat bara växer ju fler barn man får! (Har jag hört av mina vänner som har barn iaf;)) All lycka till er, och som sagt: tack för att du delade med dig! Kände verkligen att det hjälpte mig! 

Hej Julia! 

Tack tack tack för ditt svar! Och GRATTIS till graviditeten!:) Ni fattar inte hur mycket det hjälper att höra från andra i liknande situation!

Jag tror att ett samtal med en kurator kan vara helt rätt beslut för oss också. Min kille är inte så bra på att prata om sina känslor i regel men när det gäller en så stor sak får han bara svälja sin stolthet och göra det :) Och om det inte hjälper kanske han kan få gå och prata enskild med någon som kan hjälpa honom att vänja sig vid tanken att bli pappa... 

Du har så rätt med att det är min kropp och mitt beslut. Men man önskar ju alltid att ett barn var lika önskad av båda... Inte för att jag hade velat ha barn nu om jag inte hade blivit gravid, men nu är situationen som den är helt enkelt :) Jag har blivit så mycket säkrare i att jag inte vill göra abort de senaste dagarna, delvis också på grund av alla stöttande svar jag har fått av er underbara människor här! 

Tack återigen och all lycka till dig, bebisen och din fästman! <3

Hej! Jag är i exakt samma situation som du just nu. Jag har fast jobb, utbildning och min sambo är klar med studierna till sommaren. Han har sagt att han vill vänta några år med barn, hinna köpa hus och jobbat några år innan (ni vet alla vanliga krav man har för att det ska vara "okej" att skaffa barn...). Jag plussade igår och han tog det sådär, sa inget. Pratade om annat och har låtsas som allt är som vanligt. Tills jag tog upp det precis nyss och han säger "du vet vad jag har sagt" och att han inte är redo för det, att han inte ens har tänkt dom tankarna så det kom som en chock för honom och han har inte ens jobb än. Just nu är jag bara ledsen, förtvivlad. Jag blev såå glad över vårt lilla "misstag" men jag vill inte tvinga honom till något som kommer förändra hela hand framtid. Men jag kan inte tänka abort-tankarna, det är inget alternativ.

Jättenyttigt att läsa alla era kloka kommentarer och erfarenhet! Men det sista man vill är ju att såra eller tvinga på den man älskar något den inte är redo för. Hjälp :'(

Ni borde kanske få kontakt med en kurator och få hjälp att prata om det? Du kan inte tvinga honom att bli pappa men han kan inte tvinga dej att göra abort. Sen är det så att har man sex då finns alltid en risk för graviditet och vill man absolut inte bli förälder så är avhållsamhet det ända sättet att vara säker.

Jag  blir lite nyfiken nu hur det har gått för er, det var ett tag sedan denna tråd startades! Önskar er all lycka kram <3

Känner bara att jag vill få in en liten kommentar här även om TS redan verkar ha bestämt sig, hoppas allt går bra både i relationen och med graviditeten :)

Stod inför liknande situation i höstas, killen ville absolut att jag skulle göra abort. Velade fram och tillbaka, var väldigt påfrestande att känna att hur man än gör blir det fel, jobbigt att hela ansvaret låg på mig. Iaf valde att behålla, allt har gått bra men det gäller att låta det ta tid för sambon att smälta det i sin takt.

Det jag egentligen ville ha sagt är att jag först kände samma dvs att jag tvingar på någon ett barn men nu kan jag inte öht se hur det skulle vara tvång. Abort är inte en sista väg ut för mannen som inte är redo för barn. Abort är ett alternativ för kvinnan som inte vill genomgå en graviditet, förlossning eller få barnet. Har fått så mycket kommentarer från hans killkompisar om att jag lurat honom och varför jag inte bara tog dagen efter piller eller gjorde abort (ej något min kille diskuterat med dem).

Lycka till från kvinnan med ett lyckligt samboskap utan dåligt samvete eller onödiga skuldkänslor som snart har en liten bebis i famnen

Tack för att du skriver! Jag är i samma sist nu, sambon är inte redo och det var inte planerat. Han vill ha barn med mig (vilket han sagt förut) men inte nu. Han är lika gullig som vanligt, om inte mer, och pratar inte om det. Dvs han ber mig ju inte om att göra abort och tar inte upp det. Borde han inte säga det rakt ut och tjata lite om det om det är vad han verkligen vill? :( Jag vill inte göra så mot honom, men jag kan nye heller göra så mot min egen vilja. Jag har tänk och hoppas (som du) att han kommer växa in i det, att han behöver tid att smälta och bearbeta dina tankar..

Är i vecka 7 nu och berättade det för honom fredag för tre veckor sen. Snälla hjälp mig med era tankar och tips :( Jag blir galen av detta! :,(

Jag satt som sagt i samma sits också för inte alls för länge sedan. 

Det viktigaste av allt är at ni pratar med varandra, gör ni inte det så kommer det inte heller bli bra i slutändan. Om du tittar högre upp så ser du också att vi tog kontakt med hjälp av en kurator på kvinnokliniken. Det hjälpte oss jätte jätte mycket och är så glad att vi gjorde det. 

Idag ångrar sambon att han ens sagt att han vill göra abort och han pussar på magen och längtar så mycket. 

Jag startade en egen tråd när jag hade som mest panik, jag fick privata meddelanden av folk. 

Antingen "du kan inte tvinga din partner till att göra abort"

Eller "DÖDA INTE DIT BARN!!!" 

gör så här lyssna på ditt hjärta, du vet vad du innerst inne vill och följ det. Men det bästa är att ni pratar och tar hjälp så att ni båda kanske kan hamna på samma sida av den tanken. 

Lycka till kram! 

jag är också gravid i v7 nu och när jag oroar mig för att detta inte är vad min sambo vill, att tajmingen är dålig eller han kommer inte klara av att bli redo som pappa och jag tänker att det ev är lite synd om honom. då påminner jag migsjälv om ett par saker:

1. om mannen ejakulerar inuti kvinnan är detta normalt sett 100 % utanför kvinnans kontroll och 100 % mannens ansvar och aktiva val/handling. han är vuxen och förhoppningsvis gått på nån biologilektion och förstår att detta är ett risktagande som kan landa i en graviditet. utifrån det här perspektivet har han tvingat dig in i ett väldigt farligt och fysiskt/psykiskt hälsotillstånd aka graviditet ! tycker denna tanke är lite skön att leka med, särsk just nu när jag varit sängliggande hela veckan pga alla hemska symtom. han har faktiskt satt mig i denna sits, om inte mer än vad jag faktiskt nånsin skulle kunna sätta honom i en "pappa mot sin vilja"-känsla... (känslomässigt känner jag inte alls såhär men en får liksom hjälpa sig själv på traven genom att rationalisera situationen :)) förstår du hur jag tänker? istället för att jag ska ligga här med illamående molvärk OCH psykisk vånda och ångest pga min empatiska förmåga att oroa mig allt för mycket över hur han mår. han har som sagt varit väldigt aktiv i beslutet att starta en graviditet även om det aldrig varit uttalat. (vår graviditet är också oplanerad).

2. tillit. lita på din magkänsla och lita på att han älskar dig även om det blir en prövofylld tid.

3. älska digsjälv och var snäll mot digsjälv!

lycka till!

Tack! Jag förstår dig och blir glad av ditt svar. Skönt att det finns fler i samma situation, man känner sig mest ensam i världen i detta. Jag har aldrig känt mig så psykiskt trött för hur jag än tänker så kommer jag inte fram till något som känns "rätt". Jag vet ju att jag inte vill något hellre än att behålla barnet, slutade med p-piller för att kunna bli gravid den dagen han är redo. Jag vet att han älskar mig och vill ha barn med mig, det sa han senast igår ("men inte än"). Vi får se hur det går, jag hoppas att han bara behöver tid att smälta en så stor grej - jag förstår verkligen honom också. Åh <3

Var också hos en kurator på kvinnokliniken tillsammans med sambon i vecka 8-9 nåt sånt. Då velade jag fortfarande men hela tiden vi satt där så kände jag att oavsett om jag lovar att göra abort, går till abortkliniken för att faktiskt genomföra det så skulle jag inte kunna svälja pillret som tar död på ärtan som växte inuti mig. Och när jag verbaliserade det blev jag tårögd och beslutade mig för att skydda det lilla livet från yttre faror (abort och sådant som uppenbart skulle leda till missfall) i gengäld att pyret lovade att den skulle växa och gro som den ska.

Är helt för abort men jag kände ett moderskap till bebis från första dag som inte går att beskriva helt enkelt.

Om du bara tänker på vad du vill vad gäller då? Om du bortser från påverkan på förhållande, jobb etc utan bara om du vill bära barnet och föda fram det och uppfostra just det barnet. Det kommer fler chanser om ni väljer att göra abort (det gör det!) men jag hade svårt att släppa just den som låg i magen (även om det då var en cellklump som sambon sa)