Vad tror ni händer efter döden?

Tyvärr är det ganska enkelt vad som händer eftersom hjärnan dör och medvetandet upphör. Man är liksom inget mer då och det är lika för alla. Endast lite restprodukter från kroppsmaterian.

Jag har läst att känslan av tillfredsställelse och att se ljuset eller tunneln när personer dör eller har väldigt nära-döden upplevelser är för att hjärnan utsöndrar ämnen likt DMT för att du ska få ett dunderrus. Hjärnan utsöndrar alltså ämnen som gör dig hög, välmående och det är även därför vissa ser ett ljus för hjärnan "kortsluts" av dessa ämnen.

Vet inte om detta är sant men jag har läst om detta och detta är vad jag tror.

Efter ruset tror jag inte det händer någonting. Jag tror bara att man inte finns mer sen, som innan födseln.

Det är ingen som med säkerhet kan säga att ingen form av "medvetenhet" överlever döden av hjärnan av uppenbara skäl. Men teoretiskt är det väl ganska osannolikt.

Man kan ju inte veta men jag tror att vi har levt många liv redan (som vi inte kommer ihåg alltså) och det här livet är bara ett av dem och när det här livet slutar tar en andlig tillvaro vid tills det eventuellt blir dags att födas på nytt någonstans.
Om det är så kanske vi lever för att utvecklas på något vis även om jag inte förstår meningen med det.
Om det inte är som jag tror så tar allt slut och sedan finns ingenting kvar av mig. Då finns det ingenting att oroa sig för eftersom jag inte längre finns och om jag kunde veta säkert att det är på det viset så finns det egentligen ingen anledning att leva längre så då skulle jag lika gärna kunna avsluta livet så snart som möjligt.
Men jag tror att vi alla lever vidare i evighet men i olika "former" och att vi alltid har varandra omkring oss på olika sätt. Det ska bli intressant att få veta hur det är men jag är ändå lite orolig inför döden då det är en "resa" som måste göras ensam. Förhoppningsvis kommer vänner från "andra sidan" möta mig då så att jag inte behöver vara rädd och orolig.
Finns det fler än jag som är lite rädda och oroliga inför den dagen?

Jag har ofta undrat över detta sedan min pojke gick bort förra året bara 18år gammal och jag har ofta gått med självmordstankar. Det har gått ganska exakt 1 år, sånär som på en vecka...men allt kom tbx och jag undrar alltmer. Jag är nu en lite över 50 och har svårt att känna poängen med att köra transportsträckan moit döden. Det verkar vara poänglöst detta. Jag hoppas att jag får träffa honom igen och att det får även hans farmor, farfar och lillebror...vi som blev kvar. Det kanske är som att somna. Varje kväll ber jag om att slippa vakna. Som han somnade den kvällen han experimenterade än gång för mycket med piller. Kanske har jag tur och slipper att vakna igen och igen och bara somnar och aldrig mer vaknar. Det är inte så illa om man tänker efter. När man somnar på kvällen är man ju inte rädd. 

Livet är något man tvingas att vara med om. Jag personligen bad aldrig om det och det har jag gjort mina föräldrar medvetna om så de aldrig glömmer den "tjänst" de gjort mig när de för sin egen skull satte mig här. Jag spelar med i denna charad, men aldrig av egen vilja. Instinkten som naturen förbannat oss är så stark att den hindrar oss från att enket avsluta skiten. Kanske vaknar jag inte inatt, det är iaf vad jag ber om varje kväll. Förmodligen så blir jag dock tvungen att dras med denna jävla "gåva" rätt länge.