Åka på semester ensam - sjävisk?

Och det är där du måste sluta!

Jag är högutbildad, högavlönad med ett jobb jag älskar, men fastnade ändå i den där fällan
När vi flyttade ihop bad han mig ta lite mer av hushållsarbetet tillfälligt eftersom han hade väldigt mycket på jobbet, och det tyckte jag var helt ok. Detta tillfälliga gick aldrig över, men utökades när vi fick barn till att innefatta även alla inköp till hela familjen (ofta utan extra ersättning trots att jag bara hade FP), all föräldraledighet, inskolning på förskola, deltidsarbete för att barnet inte skulle få för långa dagar och all vabb. Städningen skulle ha landat där med, men redan dag 1 förklarade jag att när jag städar städar jag tills JAG är nöjd, och när jag var höggravid vägrade jag storstäda alls (hade kraftig foglossning) och då skaffade exet omedelbart städhjälp. 
Han jobbade sent varje kväll, kom hem lagom till läggning av barnet som han tog medan jag diskade, sedan åt han maten jag lagat.
När barnet var 2 ville jag börja jobba heltid och föreslog en kompromiss för att det skulle fungera - exet skulle hämta på fsk och laga middag två dagar per vecka.
Då tog det hus i helsike - han blev galen och frågade hur jag kunde understå mig att försöka kontrollera hans tid
Där någonstans ruttnade jag, och ett år senare flyttade jag ut.
Två dagar senare ringde han och frågade vad barnet äter
Han har tagit sig i kragen, lärt sig laga mat, slutat jobba jämt (han jobbar mycket när barnet är hos mig, men väldigt lite när han har barnet hemma), och vårt barn har numer två föräldrar.

Du skriver själv att det känns som att du har fyra barn, och det är faktiskt så det är. Din man tar inget vuxenansvar, och du låter honom slippa.

På frågan om du borde kunna få åka på semester så är svaret Hell Yeah!
Du bör tala om för din man att du behöver tid för dig själv och när du kommer tillbaks så kommer vissa saker att förändras. Säger han att du är självisk svarar du att "Jajemen, det är jag, jag bryter ditt 10-åriga monopol på det här och nu!"
 
Sen använder du din semester till att fundera över vad det är du kan leva med och vad det är du behöver förändra för att må bra, samt hur mycket det är värt för dig att förändra det.

Din man utnyttjar dig för att du låter honom göra det, och du har två val.
1. Fortsätt låta honom.
2. Sätt ner foten och kräv förändring.

Lycka till!

Ts, om man inte har ett eget liv utan tar hand om sin man som om denne vore ett barn + 3 egna barn. Har en man som aldrig lyfter ett finger i hemmet och som mer än gärna roar sig utanför hemmet och inte låter sin kvinna få lite egentid så ja då tycker iaf jag att du har all rätt att vara självisk!
Har man en man som inte ens tillåter sin kvinna att få sova borta eller roa sig en kväll i veckan fast han får flera dagar i veckan så ska mannen inte ha någonting att säga till om!
Din man har gett dig två val, antingen åker hela familjen eller bara ni vuxna. Det tycks inte finnas på kartan att du åker själv.. Det är han som är egoistisk!! Hur kan man neka någon lite egentid?? Han äger inte dig. 
En vecka kanske är lite länge för barnen då de bara har haft dig i alla år Däremot en helg. Åk fredag kväll och kom hem söndag kväll. Sen om han nu tycker det är SÅ jobbigt och orättvist, tja då får han väl åka helgen efter då. 
Sen måste ni lägga om dagarna. Han jobbar men det gör du också, det är lika tufft att ta hand om hem och barn i 8h om dagen, det värsta är bara att du fortsätter med det tills de går och lägger sig utan hjälp. Förutom att han drar in en månadslön varje månad så gör han inte så mycket annat. ni tycks leva väldigt separata liv.

Precis så här har jag det också. Däremot har jag både arbetat och studerat samtidigt, men fick fortfarande ingen hjälp. det enda han gjorde eller gör är att dra in en månadslön, spendera upp hälften på godis och fika under arbetstid. Han tar inte hand om huset, han lagar inte bilen, han klipper inte gräset. Så allt som har med hem, hus, bil, barn osv får jag ta hand om. Samtidigt som jag arbetar. han betalar inte räkningarna så även det får jag göra. Jag sköter som sagt allt som inte har med hans anställning och arbetsuppgifter att göra.
Mannen gnällde om hur jobbigt det var att arbeta och att han var trött när han kom hem. Tja men jag var inte trött jag också då? Nä det hade ingen som helst betydelse. För jag är ju kvinnan, mamman, frun. Det är min uppgift.
Nä det är fan inte min uppgift att hand om en vek jäkla karl! En karl som mår sååå dåligt och känner sig värdelös för han inte hjälper till och måste söka sig till andra kvinnor på nätet för bekräftelse (lite svårt att berömma någon som inte lyfter ett finger). Min uppgift är att ta hand om mina barn, se till så de har hela och rena kläder, lära dem om livet, uppfostra dem och se till så de äter och rör på sig. 

Sen okej, ni kanske har lagt upp det så att du tar hand om hemmet och han arbetar. Men barnen då? Det är faktiskt bådas ansvar. Ni är båda föräldrar och de behöver er båda. Att ta kvällsmaten och sätta sig ned med sina barn, lyssna på hur deras dag har varit är inte ett skit jobbigt. Hur en förälder kan prioritera bort en sådan enkel och mysig sak förstår jag inte. Få sitta med och läsa läxor med sina barn, se hur de utvecklas och vad de kan. Det är också någonting jag aldrig hade velat missa. Men tydligen är det för jobbigt att vara med sina barn bara för man har ett arbete. Varför skaffar man då barn? 

Ser allt för många trådar där en förälder inte är närvarande, han arbetar för mycket för han älskar sitt arbete.. Ja men skit bra! Men älskar han inte sin familj lika mycket? Eller är det så otroligt jobbigt att ha en familj att umgås med? Varför ens ha en familj då? Eller har det bara blivit en status grej? 

Nä detta gick lite överstyr nu, gick igång på mitt egna liv bara. Blir bara så förbannad när jag ser hur bra många egentligen har det. Som inte värdesätter det och vårdar det. Utan tar varandra för givet och kväver varandra och sina förhållanden. En del behöver faktiskt egentid och det är inte egoistiskt att få tänka lite på sig själv också. När en person gör allt för sin partner och för sina barn men alltid sätter sig själv sist så måste denna personen få en paus i tillvaron utan att få höra hur hemsk eller dålig hon/han är!!

Whoah. That escalated quickly.

Problemet är inte brist på semester utan brist på samsyn mellan makarna och brist på egentid lite nu och då för ts. Det är intensivt att vara hemma med två barn och tre när den äldsta kommer från skolan. Men det är också tufft att arbeta hela dagen och känna att hela försörjningsansvaret ligger på ens axlar. Övertid är inte alltid ett fritt val som ts antyder. Familjen är beroende av pengar och av omsorger. Nu har ni uppdelningen att mannen arbetar och du är hemma men ingen verkar uppskatta den andres insats. Jag föreslår att ni genast börjar se till att även du ts får egentid någon kväll i veckan. Du skriver att du inte orkar göra något när han kommer hem fast barnen sover vid sjutiden ( helt fantastiskt i mina öron, så tidigt sov aldrig våra )men du kanske kan promenera, läsa, ta ett bad någon timme. Sen föreslår jag att ni söker förskola från hösten. Börja arbeta deltid. Barnen får korta dagar, du kommer ut och får koncentrera dej på ngt utan att bli avbruten av barnen. Ert nuvarande upplägg verkar inte ge lycka och om ni har så dålig samsyn borde du ha en tjänst ifall ni går skilda vägar.

Om din man lämnar några morgnar och du arbetar deltid så kan barnen ha korta dagar och vara lediga en dag i veckan. Då får ni en bättre kompromiss än att ni tävlar om vem som har jobbigast.

Jag lovar dig dock att hans övertid är frivillig 9/10 gånger.

Du är absolut inte självisk som vill åka iväg själv. Du verkar ju inte haft semester från ditt hemjobb typ någonsin utan har jobbat dygnet runt i många många år.

Att du vill åka själv är inte heller konstigt då det verkar som att din man har ganska mycket krav och om ni var på resa tillsammans utan barn skulle han förmodligen ha det då med. Även om det var mindre krav än till vardags så är det ändå krav och du behöver en vecka helt utan krav.

Samtidigt förstår jag att han inte vill att du åker. Du har skött hem och barn så länge att han förmodligen inte -kan- göra det. Det kommer bli kaos när du åkt och han verkar inte vara typen som klarar kaos så bra (iom att du sade att han har höga krav på städ etc). Han verkar inte ens kunna laga mat till sig och barnen.

Finna möjlighet att han tar barnen med och hälsar på hos tex sina föräldrar medan du åker själv på resa?

Sedan undrar jag bara - du säger att han har höga krav på städ etc. Vad händer om du inte lever upp till de kraven? Jag menar inte ifall du slutar städa men om du tex städar bara det viktigaste och lagar den mat till honom som går fortast istället för vad han 'beställt'?

Du gör det bra måste jag säga. Jag vet hur det är att ha ett autistiskt barn. Det tar tid och är tungt. Förstår också att du valt att vara hemma för barnets skull. Jag har också ett barn med autism och fritids etc har aldrig funkat för barnet.

Svar - nej. Självklart ska du åka iväg själv. Även om han drar ett ekonomiskt tungt ansvar så kan garanterat återhämta sig oftare än vad du kan. Åk du! Långt bort och ensam. Låter underbart!!

Tack! Blev helt ärligt lite bölig här, är väldigt sällan jag får nåt erkännande från nån som förstår.

Om jag inte lever upp till hans förväntningar så blir han sur/irriterad och så får jag stå ut med hans dåliga humör istället. Jag har faktiskt struntat i vissa saker ibland för att jag helt enkelt inte orkat, men det är aldrig värt det, för hans humör drar så mycket mer energi än vad det nu var jag skippade hade gjort.

Att han styr vad han ska ha i lådan är för hans träning, så allt är exakt uträknat efter vad han behöver.

Åker jag iväg så kan jag nästan lova att han lämnar barnen hos sina föräldrar, men jag vill ju att han ska vara hemma med dem så han får se hur dagarna faktiskt ser ut. Hur minsta lilla sak kan få allt att rasa och hur man till slut bara vill lägga sig och gråta för att äldsta vägrar äta för tredje dagen i rad, men man måste bita ihop och få vardagen att fungera ändå trots att man går på äggskal för att inte trigga ytterligare en panikattack där hen stänger av allt och alla totalt. Så han får uppleva hur mellanbarnet som är i världens trots trycker på varenda knapp både du och syskonen har varje vaken minut medan minsta ratar allt du serverar och är uppe och klättrar och river ner allt så fort du släpper hen med blicken.

Det, medan du försöker få hemmet att likna ett jävla lyxhotell och samtidigt leka femstjärnig restaurang. Bara en enda vecka ber jag om att han kan få ta min plats, så han kanske tänker sig för nästa gång han undrar varför jag är så trött.

Jag vet att allt låter förjävligt i den här tråden, men självklart har vi bra perioder också.. Råkar bara vara inne i en väldigt tung sådan just nu.

Barnen somnar tidigt, men jag har varit uppe sen innan tre och jag är så trött att jag inte vet vad jag ska ta vägen.

TS, jag tror att det är fler än du tror i den här tråden som har gått i samma skor som du. Åtminstone delvis.

Så jo, vi förstår.

Jag har också haft en sambo som jobbade mycket, som knappt lyfte ett finger hemma men som ändå förväntade sig att hemmet skulle vara fläckfritt. Så vad gjorde jag? Dumpade karln och hittade en bättre. Nu delar vi på ansvaret, även om vi gör olika mycket. Men jag slipper vara "så trött att jag inte vet vad jag ska ta vägen", som du beskriver det.

Varför vara slav när man kan vara fri?

Du tror att det räcker med en veckas semester från allt. Men det är ju mannen och er relation som är problemet, samt att du stannar i det. Det är uppenbart efter alla dina inlägg. Några dagars vila kommer inte att lösa dina problem, bara lindra dem en smula. 

Men hur kan du försvara att han kräver att du ska följa hans minsta vink i alla lägen oavsett hur trött du är?
Du behöver den där veckan - oavsett om han tar barnen eller lämnar dem vidare - du behöver den för att kunna börja tänka klart igen!
Jag var också helt knäckt av krav, sömnbrist och ständig kritik för att jag inte gjorde allt perfekt, men när jag ÄNTLIGEN kom loss från det och fick återhämta mig lite så såg jag rätt snabbt hur illa det varit.
Sedan jag blev ensam har jag skaffat ett barn till på egen hand, och det är oändligt mycket lättare att göra ALLT själv om man inte har en jättebebis som drar energi hela tiden.

Du har två val:
1. Lämna
2. Kräv förändring
annars kommer du gå under, och vad händer då med barnen?

Jag lämnade också först när jag fick distans till mitt ex och hans krav och problem. Jag åkte till mina föräldrar i några dagar. Först där kunde jag tänka klart. 

Sen hade vi inga barn ihop, vilket underlättade uppbrottet. Bättre att skaffa barn med någon mer jämställd och ansvarsfull, för TS mans problem måste ju ha märkts redan innan?

Jag fattar inte varför du inte kan svara (har frågat flera ggr) varför du lever med någon när ni har det som ni har det????

För att vi trots allt har det bra på många sätt och har gemensamma drömmar som aldrig kommer uppfyllas om vi separerar.

Lite märkliga drömmar när din man verkar vilja göra det mesta utan dej....

Förstår fortfarande inte varför du och din sambo inte tar seriösa samtal om hur ni skall få "Familjen AB" att fungera bättre?

Att hamna i svackor kan alla göra, både som individ, som par, i en relation. Tricket är ju hur man tar sig ur dessa svackor. Finns det en grogrund så är det oftast lättare (eller mindre svårt!) att jobba sig tillbaka, göra förändringar.

Är det så att ni har det bra på många (andra) sätt, har gemensamma drömmar, din sambo föreslår att ni lämnar bort barnen och att ni åker iväg en sväng. Kanske ska ni då börja där, men att du är väldigt tydlig med att saker och ting kan inte bara fortgå som det har varit. Använd den tiden till att samtala, gör en plan, diskutera.

Jag tror inte att "fly fältet" är rätt, långsiktig, taktik - när jag läser det du skriver.

Tror inte att din sambo kommer att "förstå", han kommer säkert överleva en vecka utan dig som "hushållerska" - han lär väl engagera sina föräldrar om inte annat. Han kommer inte att gå en vecka i "dina skor".

Åk iväg tillsammans, gör en "agenda" om vad du vill prata om, ställ frågor, kräv svar. Spendera lite tid var för sig och fundera, träffas igen, umgås och prata ihop er.

Spontant så tror jag inte att allt enbart handlar om att din sambo måste göra "mer" (vilket han givetvis måste!) utan det handlar säkerligen också om att du måste göra "mindre" och att ni som par, och familj, måste sätta rätt prioriteringar.

Är det verkligen 5stjärnig hotellstandard som måste uppnås? Det kanske räcker med 3stjärnig?

Har din sambo tydliga krav på matlådor och innehåll - då får det bli hans ansvar att lära sig det. ÄR det så att han äter speciell mat pga träning då är det ta me fan hans ansvar att inte bara nörda ner sig i träning utan även lära sig laga mat!

Om inte, då lagar du den mat som du anser passa dig, barnen och som går att laga utan att det går oceaner av tid.

Woman, man th f**k up!

Risken är nog annars stor att du "dör" matyrdöden! Speciellt när du säger att ni har det bra i mångt och mycket och delar gemensamma drömmar.

Det är en klen tröst att dela gemensamma drömmar när man inte har en gemensam syn på den alltid närvarande vardagen...

Lycka till

Din man verkar inte vara den förstående typen och klarar han inte av att ta hand om sina egna barn en vecka ens är han inte mycket till pappa. 

Då får du fronta honom ordentligt då. Annars kommer era gemensamma drömmar att stanna vid just bara drömmar om det inte blir en förändring hos honom.